Read Ebook: Eros' begravning by Bergman Hjalmar

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 1370 lines and 71430 words, and 28 pages

Eros' begravning

Hjalmar Bergman

--hoppas ni f?rst?r att det h?r ?r en tragisk skildring ur det verkliga livet.

Fru Olga Janselius satt vid sitt halv?ppna s?ngkammarf?nster och betraktade n?gonting, som skulle giva upphov till ?tskilliga samtal, ?n flera historier samt en del f?rvecklingar. Den unga fruns morgontoalett var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta h?ret l?g i en t?mligen tjock fl?ta utmed ryggen. Just d? denna fl?ta skulle uppl?sas, hade kammarjungfrun p? sin matmors hals strax nedanf?r h?gra ?rat uppt?ckt ett litet hudutslag, en revorm. Denna ?komma orsakas enligt kammarjungfruns f?rmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig in i den m?nskliga huden, varvid den visar tydlig f?rk?rlek f?r ung och mj?ll hud. Han ?r mer f?rarglig ?n farlig men b?r i alla fall utrotas och h?rtill ha de vise funnit ett utm?rkt medel i grodspott. Grodan lever n?mligen av mask och hennes spott, som man finner ?verallt p? gr?s och ?rter, ?r f?r masken ett d?dligt gift. S? l?ngt kammarjungfrun. Fru Janselius begagnade tillf?llet att sprida en smula upplysning. Den s? kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan ?r en slemmig v?tska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig. H?rtill genm?lte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en slarv spottat klysan, s? skulle hon d?rmed f?rjaga den el?ndiga masken. Och hon begav sig ?stad, i flygande fl?ng och trallande en hj?rtslitande visa om en mycket olycklig k?rlek. S?tillvida var allting gott och v?l.

Men n?r flickan sprungit ?ver g?rdsplanen och just skulle vika om flygelbyggnadens h?rn, m?tte hon en ung karl, och m?tet gjorde slut p? hennes besk?ftiga br?dska. Fru Janselius k?nde icke karlen men antog, att han var en s?songarbetare, anst?lld vid torvupptagningen. Vidare antog hon att Bolla stannat f?r att inh?mta n?gra upplysningar r?rande grodspotten. Det f?rra antagandet var riktigt, det senare h?ll ej streck. Vissa utmanande r?relser fr?n den unge mannens sida, vissa mjuka slingringar hos flickan ?vertygade henne om, att samtalet tagit en galant v?ndning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och bestr?k d?refter med sin egen saliv revormen--ty ?ven det ska vara bra--varp? hon l?ste upp sin fl?ta, kammade sitt h?r, satte upp det. Hon suckade ?n en g?ng och ?terv?nde till f?nstret. Paret hade f?rsvunnit, men en flik av Bollans bl?randiga kjortel stack fram vid husgaveln, och d? och d? kom en hullig, brunbr?nd armb?ge till synes. Samtalet fortsatte.

Hade fru Janselius varit en p? handling inriktad natur, skulle hon givetvis ha slagit upp f?nstret p? vid gavel och med f?, kraftiga ord tillr?ttavisat den f?rsumliga. Tyv?rr var hon en m?nniska med vetenskaplig l?ggning. Passionerad statistiker f?ll det henne genast in att ett stort f?lt f?r vetenskapliga unders?kningar h?r l?g obrukat. Hur mycken tid offrar m?nniskan p? sitt k?rleksliv? Snabbt uppdelade hon arbetsf?ltet i trenne rutor: 1) tid f?r k?rlekshandlingar , 2) tid f?r k?rleksreflexioner och f?rberedelser , 3) k?rlekssamtal . Fru Janselius besl?t att genast pl?ja en f?rsta f?ra p? det stora f?ltets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det lilla damuret ur dess l?deretui. Det lilla damuret stod. Hon blickade upp mot frontespisklockan ?ver d?rren. Stod. Hon v?nde sig mot Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru Janselius fick ett allm?nt intryck av bristande noggrannhet, av slarv, av l?ttsinne--vetenskapens l?mskaste fiende. S? erinrade hon sig v?ckarklockan. ?ven den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon ?ter plats vid f?nstret.

Fru Olga Janselius, dotter till den k?nda professorskan Anna-Lisa Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman och f?rfattarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var sj?lv som n?mnts av vetenskaplig l?ggning och hade icke saknat vetenskaplig ambition. Men ett i de flesta h?nseenden olyckligt ?ktenskap hade uppl?st denna fasta ambition i nycker och infall, som n?gon g?ng kunde f? en viss pr?gel av f?rryckthet, s? fr?mmande f?r vetenskapen. Och likv?l hade hennes ?ktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt s? ?tminstone n?gra av dess ut?vare. Vid en tidpunkt, d? professorskan Willmans stora representationskostnader hotade att ?verstiga professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter Janselius r?kat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens- eller njurstensoperation inf?rts i professorskans umg?ngeskrets. Hans historia kan icke kallas alldaglig.

Han var yngste son till en f?rm?gen bergsman, h?radsdomaren Erik Jansson p? Lilla Klockeberga. Medlemmar av sl?kten hade skrivit sig Janselius, och d? Jan-Petter best?mts f?r den l?rda v?gen, upptog han det l?rda namnet. Efter ett?riga studier vid universitetet for Jan-Petter till Paris. Fadern hade d?tt och efterl?mnat en betydande f?rm?genhet att delas p? fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och d? ?tta ?r f?rflutit hade kontanterna tagit slut. Han ?terv?nde hem, f?rvandlad. Han hade rest ut som en ilsket r?dh?rig, fr?knig, uppn?st bondpojke; han ?terv?nde som en blek, mager, medel?lders man med en kolsvart h?rkrans kring den kala hj?ssan, kolsvarta bryn, b?jd n?sa, kolsvarta mustascher och dito pipsk?gg. En ?n st?rre f?rvandling f?restod. I n?rheten av Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det ?gdes av greve Henrik Brenners barnl?sa ?nka, ett fruntimmer i svart. De sista ?ren av sitt liv ?gnade hon med nit ?t religionen och uppr?ttade en missionsskola i en av g?rdens flyglar. En lada uppl?ts till v?ckelsem?ten. Den sysslol?se och uttr?kade viv?ren, som ?t n?dabr?d hos sin ?ldste bror, upptr?dde p? dessa m?ten, f?rst som ?h?rare, sedan som v?ckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han f?rest?ndare f?r missionsskolan. ?nkegrevinnan besvarade alla inv?ndningar mot utn?mningen med de orden: han ?r en man, som ?lskat mycket och lidit mycket. P? sin d?dsb?dd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och ?verl?mnade gods och skola i hans v?rd. Skolan f?rsvann f?re sorge?rets utg?ng. Jan-Petter hade ?ter f?rvandlats. Hans religiositet hade blivit h?gkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och uppr?ttade med n?gra yrkesgenealogers bist?nd sl?kten Janses stamtavla, varvid han p?pekade den egendomliga omst?ndigheten att huvudmannen i varannan generation burit namnet Erik, vilket kunde tyda p? en h?rstamning fr?n den Erikska kunga?tten. En hypotes, som han dock ej ville f?rf?kta, endast framkasta. F?r resten var hans huvudintresse under dessa ?r konst. Hans smak var icke d?lig och han hade f?rv?rvat en viss sakkunskap i fr?ga om kuriositeter. Han samlade och f?ste sig i valet mera vid inneh?llet ?n vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstj?rna; den str?lade lika klart fr?n en grekisk vas som fr?n ett forainskt blad.

Vid n?gra och femtio ?rs ?lder gifte han sig med den tjugu?riga Olga Willman. Han var f?r?lskad. Flickan var mager men t?mligen kraftigt byggd, hon hade stora h?nder och f?tter, ansiktets oval var full?ndad, n?san vackert b?jd, ?gonen m?rka och spelande, en liten smula kisande, pannan t?mligen l?g men prydd av en mycket ostyrig och lustig m?rk lock. De stora h?nderna, de g?ngliga, kantiga r?relserna, de spelande ?gonen och framf?r allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och Jan-Petter, som b?rjat tr?ttna p? det renodlat kvinnliga, fann henne behaglig. Men han ville p? inga villkor gifta sig med henne; lika litet ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som ?nskade partiet, beh?vde likv?l ej anv?nda vare sig maktspr?k eller ?vertalningsf?rm?ga. F?r att r?tt f?rst? hennes taktik m?ste man vara mor, och vi n?ja oss med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med Jan-Petter p? Larsbo.

F?re ?ktenskapets ing?ende uppr?ttade Jan-Petter ett g?vobrev, som ?verf?rde ?gander?tten till Larsbo p? hans f?rsta hustrus, ?nkegrevinnan Brenners, brorson, den d? knappt tio?rige greve Ludwig Battwyhl. Avkastning och nyttjander?tt f?rbeh?ll sig Jan-Petter f?r livstid och skulle efter hans d?d tillkomma ?nkan, s? l?nge hon ej tr?tt i nytt ?ktenskap. H?remot reste professorskan inv?ndningar, men bem?ttes med en f?rklaring av s? cynisk ?ppenhj?rtighet att hon f?r f?rsta g?ngen i sitt liv retirerade i hoppl?s oordning. I trots h?rav fick Willmanska sl?kten icke n?gon orsak att beklaga gifterm?let. Larsbo var givande, dess f?rvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter sj?lv visserligen sn?l men medg?rlig. Denna medg?rlighet var helt och h?llet professorskans f?rtj?nst. Sv?rmor och sv?rson ?gnade varandra en sv?rmisk och n?got sliskig tillgivenhet. De f?renades i en fullst?ndig sympati, de hyste b?da samma aktning f?r allt, som ?gde officiell glans eller som hade utsikt att en g?ng n? denna glans; de hade b?da besvarat livets stora fr?gor och kunde med lugn ?gna sig ?t de sm?rre; de voro b?da tandl?sa och k?nl?sa och beh?vde icke d?lja n?gonting f?r varandra; de hyllade samma etiska och estetiska ?sikter utom i fr?ga om viner, d?r Jan-Petter visade prov p? en mera k?nslig smak; de ?lskade b?da det sk?na och goda s?rskilt i dess pikanta former; de sv?rmade b?da f?r genialisk och v?lformad ungdom av b?da k?nen. Studenter och studentskor, unga konstn?rer och litterater, som tillh?rde den Willmanska sl?kt- eller v?nskapskretsen, beh?vde icke taga h?nsyn till offentliga stipendieutdelare. Professorskan, som g?rna fronderade en smula, bel?nade tv?rtom den ungdomliga oppositionslustan, s?rskilt om den kom n?gon liten skandal ?stad. Hon hade ett f?rtjusande muntert lynne. Under ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens gagn och dessutom som ett rekreationshem f?r unga vetenskapare. Man har s?ledes anledning f?rmoda, att det Janselius-Willmanska ?ktenskapet v?sentligt befordrat den fria forskningen i v?rt land.

Den unga eller halvunga kvinna, som nu med v?ckarklocka i hand s?kte best?mma normaltiden f?r ett k?rlekssamtal, torde d?remot haft mindre sk?l att rosa f?rbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en d?lig ?kta man. De ?ktenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets omr?de, skola icke h?r ber?ras, allra helst Jan-Petter redan f?re br?llopet uttryckligen f?rklarade sin ovillighet i n?mnda h?nseende. Men brist p? ett h?ll kan ju i viss m?n motv?gas av ?verfl?d p? ett annat. Larsbofrun kunde ha gjort r?kning p? ett komfortabelt liv, n?jen, smycken, resor. Hennes anspr?k--om de framst?lldes--blevo icke fyllda. Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga sn?lhet ut sin r?tt. Hon ville icke tigga slantar och kl?der och fick heller inga. De unga, fattiga l?rdomsljus, som under sommaren voro hennes g?ster, pr?lade i den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sj?lv gick i sina slitna, urblekta, s?ndertv?ttade bomullskl?nningar. Om vintern, d? makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt om maten. Jan-Petters svaga h?lsa kr?vde en s?rskild diet, och den matfriska unga frun fick suga p? ramarna. Ocks? f?rblev hon mager och g?nglig ?nda till mannens d?d f?r att under sorge?ret fetma p? ett n?stan orov?ckande s?tt. Och att hon ?nnu tv? ?r efter mannens d?d gick kl?dd i svart, berodde mindre p? pietet ?n p? den omst?ndigheten, att sorggarderoben var den f?rsta, som hon skaffade sig p? egen fri hand och med fri b?rs. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och n?stan outslitlig.

En egendomlig slump eller m?h?nda en h?gre tillskyndelse fogade s?, att Jan-Petter och hans sv?rmor l?mnade det jordiska p? en och samma dag med endast ett par timmars mellantid. Man v?gar kanske antaga att det band, som f?renat dessa b?da sj?lar, varit starkt nog att trotsa den store F?rst?rarens skiljande hugg. Hur som helst s? hade fru Olga i ett slag blivit kvitt ett dubbelt f?rmynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind f?r denna f?rdel och hon sade sig sj?lv att hon skulle b?rja ett nytt liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den nya friheten. Hennes k?rlek till b?cker hade varit Jan-Petter en nagel i ?gat och f?r att i n?gon m?n h?vda sin sj?lvst?ndighet hade hon l?st som en tentand; n?tter igenom hade hon legat p? magen med huvudet inpressat mellan h?nderna, boken under n?san, pluggat. Nu f?ref?ll henne l?sningen meningsl?s. ?det hade gjort henne till fru p? ett storgods och hon ville helt ?gna sig ?t dess sk?tsel, ett m?ngsidigt och ansvarsfullt arbete. Men stopp! D?r stod Casimir Brut p? vakt.

Han var en man, som man m?jligen kunde hoppa ?ver men sv?rligen komma f?rbi. Axelbredden var f?rbluffande, n?stan vanskaplig, l?ngden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke s?rdeles h?g men bred och sl?t som en hyvlad planka. ?gonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes s?ga: N?, jag ?r ju inte s? farlig--men akta er! Sk?gget var ett praktstycke, m?rkbrunt, armsl?ngt, sv?llande och v?lv?rdat. Ibland doppade han det i soppan, vred d? l?ngsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga s?g till, att dropparna f?llo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och n?r fru Olga kom med sina allehanda f?rslag och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina f?rslag med en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig kunde man se d?rp?, att hon h?ll b?da pekfingrarna uppstr?ckta alldeles som en geisha i en operett. N?r hon slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut--dock icke till samf?rst?nd. Casimir Brut svarade:

G?rna f?r mig. Men d? g?r jag.

Och det kunde ju inte komma i fr?ga.

Fru Olga m?ste s?ka sig n?got annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade alltid haft n?gon liten f?rargelse i bakfickan, vanligen bem?ngd med en viss del sp?nning och en viss del ?verraskning. Knappt en kv?ll under det tio?riga ?ktenskapet hade hon g?tt till s?ngs utan att s?ga ?t sin spegelbild: T?nk i alla fall! Och detta lilla "T?nk i alla fall" hade dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista f?rargelse, Jan-Petter gjorde henne, var denna:

Som n?mnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det f?rsta skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, tr?snitt, mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt ?ver trehundra nummer. De upptogo en betydande del av rummens v?ggytor. Ungef?r h?lften voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet g?rna kunde l?ta se sig; hos den andra h?lften ?verskred--om uttrycket till?tes--det oanst?ndiga anst?ndighetens gr?nser. Jan-Petter f?rsvarade sin skatt med det bibelord, som lasten g?rna f?r p? tungan: Den renom ?r allting rent. Tyv?rr m?ste Olga erk?nna, att hennes renhet ingalunda bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och d? Jan-Petter gl?mt att i sitt testamente--som eljest var sp?ckat med f?rargliga punkter och klausuler--v?rna den k?ra skatten, besl?t hon att skaffa den ur huset. Br?nna den kunde hon icke med gott samvete, d?rtill var dess materiella v?rde f?r stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars slutna portf?ljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. F?ljaktligen gjorde hon med glatt och h?mndgirigt mod en utgallring, skilde f?rena fr?n getterna, de oanst?ndiga fr?n de oanst?ndigaste, tog de senare fr?n v?ggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en uppt?ckt. P? baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrh?nt men l?slig stil skrivit: Till min ?lskade hustru Olga Janselius, f?dd Willman. H?r och var med ett till?gg: P? hennes tjugutredje f?delsedag. P? hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel f?rg?ves s?kte d?lja en ?nnu dunklare last, bar p?skriften: Till minne av v?r br?llopsnatt!

N?r hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet! Kanske efter sin d?d. Ett f?rs?k att radera bort dedikationerna, misslyckades och bladen g?mdes p? ett vindskontor. Fru Janselius hade icke mod att genom ett br?nnoffer tillfoga den konsthistoriska forskningen en om ?n ringa f?rlust. Efterv?rlden skulle f? en besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig i. Tyv?rr skulle redan samtidens omd?me f?rvillas av Jan-Petters sataniska p?hitt. En dag uppt?ckte Ludwig Battwyhl g?mst?llet och underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem f?rr eller ?tminstone ej lagt m?rke till dem. Ty vem l?gger m?rke till det som h?nger p? v?ggarna? Han visade dem f?r sin v?n Casimir Brut. S? f?ll det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas under huvudkudden, ans?g han henne vara ovanligt okunnig och tillika dum. Han sl?pade den tjocka flickan upp p? vindskontoret, satte henne p? det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter. Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig docerade. Efter en knapp timmes undervisning ?verraskades l?rare och l?rjunge av fru Olga. Hon s?g sin hemlighet f?rr?dd, hennes hj?rta stannade, hennes pulsar upph?rde att sl?, hennes pekfingrar reste sig och pekade mot taket. Hon ville ljudl?st draga sig tillbaka, men sinnesr?relsen br?t ut i en hel serie kraftiga nysningar. D? rusade hon in p? vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, sl?pade ut honom p? vinden och ?rfilade upp honom.

Senare tog hon honom i f?rh?r. Hade han visat bladen f?r n?gon mer ?n Lotten? Ja, f?r Casimir. Nu f?ll hon i gr?t, gick till s?ngs och visade sig icke mera den dagen. Men f?ljande dag tog hon honom ?ter i f?rh?r. Ludwig bek?nde ytterligare ett brott: han hade visat bladen f?r Brita Djurling. Brita Djurling--en sjutton ?rs flicka! Varf?r hade han gjort det? H?rp? kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort det f?r att pigga upp flickan, som var en smula d?sig av naturen. Vid denna bek?nnelse v?nde sig fru Olga pl?tsligt om, icke av blygsel utan d?rf?r att hon alldeles tydligt h?rt Jan-Petters fnittriga skratt bakom sin rygg. En h?rselvilla. Alltj?mt med bortv?nt ansikte fr?gade hon, om han ocks? visat dem dedikationerna.

Vilka dedikationer?

Dedikationerna p? baksidan!

Nej. Han hade inte tittat p? baksidan. Han tog ett steg mot d?rren, antagligen f?r att g? upp och titta, men fru Olga h?ll honom tillbaka. Hon tog honom i famn och kysste honom p? kinden. Han var nitton ?r och en stor od?ga, som tre g?nger rullat i studenten. Men han hade en f?rtj?nst: han var otroligt sanningsk?r. I skolan hade han genom sin uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och l?rarkollegiet hade vid ett par celebra tillf?llen allvarligt dryftat fr?gan, om icke gossen borde h?nvisas till en anstalt f?r sinnessvaga. Denna omutliga sanningsk?rlek var f?r ?gonblicket och f?r fru Olga av stort moraliskt v?rde. Pojken hade icke sett dedikationerna och f?ljaktligen v?gade hon hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och fr?n den dagen blev hon ?n mera k?nslig f?r alla anspelningar och tvetydigheter, som kunde t?nkas ang? hennes sexuella moral. Eller r?ttare sagt--?n mera ben?gen att i de oskyldigaste ord finna anspelningar och tvetydigheter.

Bakom denna k?nslighet och misst?nksamhet, som kunna f?refalla en smula l?jliga, l?g ett tio?rigt lidande, en v?l g?md men levande k?nsla av skam. En libertins hustru blir ofta utsatt f?r medlidande, alltid f?r misstankar. Den Willmanska sl?kten, som till ej ringa del levde av fru Olgas ?ktenskap, skulle ha f?rnekat sin egen moraliska grundsyn, om den gillat detta ?ktenskap. En h?gt uttalad f?rkastelse hade varit en of?rsynthet, men det moraliska samvetet ?r hos m?nniskan s? starkt, att det aldrig l?ter sig helt undertryckas av h?nsyn till materiella f?rdelar. D?r oppositionen mot det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. F?r att r?tt skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters br?llop och hans begravning, f?r att tillfyllest f?rklara hennes f?rh?llande till sin omgivning och hennes sj?lstillst?nd, skulle man beh?va ?terge n?gra hundratal pikanta situationer, citera n?gra tusental ordlekar, kvicka infall, skrattretande anm?rkningar. Det l?g visst icke n?gon bitterhet eller elakhet i detta raljeri. Sl?kten hade nu eng?ng svalt den moraliska mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med leende vemod att en av dess medlemmar saknade h?gre sedlig halt.

Gentemot detta leende vemod st?llde fru Olga envisa och f?rbittrade f?rs?k att upptr?da som en fanatiskt str?ng och noggrann husfru av gamla skolan. F?rs?ken misslyckades j?mmerliga. Hon kunde icke utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes noggrannhet tog sig ej s?llan lika l?jliga uttryck som nu, d? hon med v?ckarklockan i handen lurade p? sin kammarjungfru. Den d?r v?ckarklockan hade f?r resten ?nnu en uppgift: den var en symbol f?r vetenskapen. Sl?ktens ringaktning f?r hennes lilla person baserade sig ej blott p? en underskattning av hennes moral utan kanske i ?nnu h?gre grad p? ett underk?nnande av hennes vetenskapliga l?ggning. D?r begicks s?kerligen en stor och svidande of?rr?tt. Hon hade redan och med en viss glans avlagt sin fil. kand., d? det Willmanska husets befarade ruin och Jan-Petters upptr?dande inom r?ckh?ll f?rm?dde professorskan att i egenskap av sl?ktens ?verhuvud utf?rda ett uppseendev?ckande dekret: yngsta dottern saknade l?shuvud. Best?rtningen blev utomordentligt stor. Kalven med tv? huvuden ?r en mindre s?llsynt naturens lek ?n en Willman utan l?shuvud. Naiva medlemmar av sl?kten k?nde sig skandaliserade och protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och ?mt leende:

Olga har f?tt n?gonting, som ?r b?ttre ?n ett gott huvud.

Vad i helsicke nu d?! B?ttre ?n ett gott huvud? De grubblade.

Pl?tsligt gick det upp ett ljus f?r dem.

Ett gott hj?rta! Ett gott hj?rta ?r b?ttre ?n ett gott huvud. ?tminstone f?r omgivningen.

Det blev l?sen och den vetenskapliga f?rklaringen av det n?got g?tfulla och generande fallet Olga Janselius, f?dd Willman. Hon hade ett gott hj?rta. Som alltid, d? en stor uppt?ckt gjorts, infunno sig bevisen sj?lvmant och i legio. 1) I sp?d ?lder hade hon, ehuruv?l flaskbarn, aldrig kinkat utan sovit som en Guds ?ngel , 2) som minder?rig hade hon a) ?mt v?rdat en sjuk kr?kunge, b) sj?lvmant l?st h?gt f?r tante Sara, c) gr?tit p? julafton och i det l?ngsta v?grat att mottaga sina klappar, d?rf?r att hon m?tt ett fattigt barn p? gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt d?liga huvud k?mpat sig till sina examina blott f?r att gl?dja sina f?r?ldrar, 4) som ungm? hade hon sk?nkt sin k?rlek ?t en sjuk och olycklig man, 5) som matmor visade hon sina tj?nare alltf?r mycken flathet , 6) ?ven mot fattiga sl?ktingar visade hon n?gon godhet , 7) hon sk?nkte den olycklige och f?r?ldral?se ynglingen Ludwig von Battwyhl den ?mmaste omv?rdnad.

Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var ingalunda olycklig; tv?rtom m?ste han betraktas som urtypen f?r en lycklig pojke. Ingen far hade f?rtryckt honom, ingen mor hade f?rd?rvat hans mage eller hans sj?lsstyrka. Han hade levat st?rre delen av sitt liv i ett skolhush?ll, som han helt och h?llet beh?rskade genom sina talanger, sin n?vstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en skr?ckblandad beundran och sina l?rare en fasa, som stundom stegrades till panik. Han hade relegerats fr?n tvenne l?roverk och slagit en massa rekord i diverse idrotter. Vid sjutton ?rs ?lder var han en ?ver hela landet k?nd fotbollspelare, men l?mnade i sitt ryktes blomning fotbollsplatsen till f?ljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom obetydligt halt och h?gst intressant. Han var kanske alltf?r m?tt p? ?ra men alls icke p? mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya njutningar. Han ?gde landets finaste pointer med meterl?ng stamtavla och dessutom ett v?lf?rsett stall som visserligen icke var hans. ?verhuvudtaget kan man s?ga, att han ?gde allt, som icke var hans, och h?ri l?g grunden till hans otroliga bekymmersl?shet och hans storartade frikostighet. Ur hans v?st- och byxfickor rullade st?ndigt mynt, ?ver vilkas h?rkomst inte katten gitte grubbla. Hans karakt?r ans?gs vara god men missk?nd och d?rf?r dubbelt god. Hans omutliga sanningsk?rlek ?r redan ber?rd. Hans fl?rdfrihet gr?nsade till oartighet och hans artighet till n?rg?ngenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen ?gde han en stark och s?llan motad ben?genhet att h?nga och sl?nga med armarna h?rt knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska sl?kten med dess djupa psykologiska insikter tydde denna ben?genhet som ett utslag av barnslig l?ngtan efter moders?mhet. Det kan vara sant; men i s? fall visade han en utpr?glad f?rk?rlek f?r unga m?drar, ?ven s?dana som voro yngre ?n han sj?lv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han med en passion, som p?minde om kattens passion f?r r?ttan. Hennes v?lsvarvade lilla person kramades i de l?nga pojkarmarna, tills hon kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade ?sett dessa ?mhetsanfall med fnittrande v?lbehag. Damerna Willman torkade g?rna en t?r ur ?gonvr?n. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en h?na i regn. Hon sk?mde verkligen bort honom, men det berodde mindre p? det goda hj?rtat ?n p? en fullst?ndig of?rm?ga att h?lla honom st?ngen.

Emellertid var det fastslaget, att hon ?gde ett gott hj?rta eller--tydligare formulerat--b?ttre hj?rta ?n huvud. Vidare: att man av henne, Jan-Petters ?nka, ej kunde v?nta en allvarlig syn p? livet och enkannerligen ej p? dess erotiska sida. Kort sagt: hon var ?lskv?rd men en smula underm?lig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon besl?t att komma den p? skam. Hon ville visa, att erotiken f?r henne var en livsyttring av underordnad betydelse, medan den f?r de flesta m?nniskor ?r det centrala i livet. Hon ville p?visa, vilken oproportionerligt stor plats den s? kallade k?rleken tar ej blott i individens utan ?ven i samh?llets liv. Hon ville l?gga denna sociala parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartl?gga de h?rjade omr?dena, uppdraga gr?nsen mellan socialt ber?ttigad och ober?ttigad erotik--i f? ord: hon ville grunda en ny pragmatisk vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade p? siffror, iakttagelser, hypoteser, statistik, framf?r allt statistik. I m?nader hade hon s?kt bek?mpa detta utslag av ?rftlig belastning. Hon var r?dd. Hon var fullt medveten om att en m?nniska, som vill grunda en ny vetenskap, ?r en l?jlig m?nniska. Hon v?ntade varken lager eller rosor, hon v?ntade t?rne och halm. Och d?r satt hon nu med sin v?ckarklocka.

Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. D? det till en b?rjan endast kunde bli fr?ga om approximativa ber?kningar, str?k hon genast sekunderna och rundade efter kort bet?nkande minutsiffran till 40, som ?r en synnerligen bekv?m multiplikator. Hon st?llde klockan i f?nstret och grep till papper och penna. Larsbo huvudg?rd ?gde 26 kvinnliga tj?nare, av vilka sju f?llo f?r ?ldersstrecket, som hon n?got godtyckligt drog vid de klimakteriska ?ren. Av ?terstoden voro nio gifta. Som en f?rsta arbetshypotes antog hon nu att gift kvinna ?ger h?lften s? stort behov av erotiska samtal som ogift. Hennes arbetsmaterial blev s?ledes 14-1/2 eller 29/2 kvinnoenheter.

M?ng?riga iakttagelser hade l?rt henne, att en medelstarkt erotiskt betonad, arbetande kvinna i regel n?jer sig med ett l?ngre erotiskt samtal om dagen. En enkel multiplikation gav s?ledes vid handen, att Larsbo kvinnliga tj?nare f?r erotiska syften dagligen bortsl?sade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett materiellt v?rde av cirka 4,85 kr. Ett "m?te" kr?ver emellertid ?ven en manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en g?rden icke tillh?rig arbetare; men d? import och export g?rdarna emellan h?rvidlag torde v?ga j?mnt, ans?g hon sig kunna r?kna med 29/2 mansenheter, varvid hon naturligtvis f?rbeh?ll sig att senare g?ra en s?rskild ber?kning f?r g?rdens ?vertaliga m?n. Den bortpratade manliga arbetstiden representerade efter en medeltimpenning ber?knad 12,55 kr. Summa manlig och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om ?ret!

Givetvis m?ste denna siffra nagelfaras och kanske avsev?rt korrigeras med h?nsyn till ?tskilliga felk?llor: ?rstidens inverkan p? det erotiska livet ; den st?rre eller mindre tillg?ngen p? s?songarbetare; g?rdens moraliska atmosf?r ; och sist men icke minst experimentators n?got uppjagade sinnesst?mning. Sistn?mnda felk?lla hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir Brut. F?rvaltaren hade f?reg?ende afton p? ett t?mligen ohyfsat s?tt gjort henne f?rebr?elser, s?gande: Det g?r inte att uppr?tth?lla disciplin p? den h?r g?rden. Frun h?ller sina flickor f?r mycket i huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kv?llarna, men frun h?ller dem i flygeln och l?ter dem sy och l?sa och sjunga som i himlen. D? g?r mina karlar till andra g?rdar och om mornarna f?r jag springa omkring och dra fram dem ur lador och h?volmar. Hur ska det kunna bli n?gon disciplin?

Framst?llningen var ej blott cynisk utan ?ven sakligt oriktig. Ett f?rsta bevis h?rf?r hade hon redan i handom och hon var fast besluten att forts?tta sina forskningar. De Willmanska t?nderna hade blodats, hon erfor en sl?kt?rvd s? att s?ga vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om ?ret! Allenast p? Larsbo huvudg?rd! Hur m?nga motsvarande g?rdar ?ger Sverige? Hur m?nga tj?narinnor ?verhuvudtaget? Huru m?nga arbetande kvinnor? Hur m?nga kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa fr?gor, statistiken skulle f?rse henne med siffror ad libitum. Hon skulle tr?da ut ur den ljumma, fadda, sliskiga atmosf?r, som omgav Jan-Petter Janselius' ?nka, och sl? sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon s?g framf?r sig r?ckor av bokhyllor, l?spulpeter, biblioteksdiskar, folianter, bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som f?rr i v?rlden ?gnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid Riksbiblioteket och skulle bli mycket f?rv?nad ?ver att se henne; ?nnu mer, d? han fick veta hennes ?rende och planer. Hon kom att t?nka p? att hon alltid borde b?ra en enkel svart dr?kt; den skulle framh?va s?v?l hennes anspr?ksl?shet som hennes allvar. Det var endast en liten bitanke, som snabbt f?rbleknade. Framf?r henne l?g ett arbetsf?lt, vars omfattning och betydelse ej kunde ?verskattas. Hon besl?t att uppdraga riktlinjerna f?r sitt f?rstlingsarbete och b?rjade med titeln. En v?l vald titel verkar p? en g?ng inspirerande och koncentrerande. "Det erotiska livet i social belysning." En redbar och fl?rdl?s titel men kanske alltf?r fantasifattig. Fantasien spelar st?rre roll i det vetenskapliga t?nkandet ?n man i allm?nhet antar. "K?rlekens ekonomi"? B?ttre, mycket b?ttre! P? en g?ng allvarligt och en liten smula pikant--f?r dem, som prompt ville finna n?gonting pikant i detta ?mne. Som boktitel utm?rkt men kanske l?mpligare f?r ett arbete n:r 2, ett standardwork i 2 ? 3 delar. Broschyren ?r ett vigare redskap f?r den unga vetenskapen, som ej kan st?lla sig f?rn?mt avvisande till alla popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare fr?gande ?n besvarande meditativ, riktad som en spr?ngkil mot problemets k?rna--

Nu hade hon den!

"Har den moderna m?nniskan social r?tt till k?rlek?"

Nej. Nej det var inte bra. Inte r?tt, inte! Det ?r ett tr?kigt banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt ovetenskapligt.

Men s? h?r:

Har den moderna m?nniskan r?d att ?lska?

F?rtr?ffligt!

Hon s?g upp fr?n papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220 kronorna och r?kade rent tillf?lligtvis se sig i spegeln. Det f?ref?ll henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula h?rjade men ej alldeles osk?na ansikte skulle ha en s?rskild r?tt att slunga fram en fr?ga som denna: Har den moderna m?nniskan r?d att ?lska? Hon sm?log f?r att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle f?rflyktigas; men nej, de snarare framh?vdes, och ?ver pannans kanske v?l ungdomliga klarhet ringlade den svarta locken som ett fr?getecken. Har den moderna m?nniskan r?d att ?lska? Hon kom att t?nka p?, att om hennes arbeten eng?ng skulle utges i en samlad upplaga, borde f?rfattarinnans portr?tt just vara s?dant som spegelbilden nu: huvudet l?tt b?jt, l?pparna skilda i ett n?stan om?rkligt sv?rmodigt leende, blicken silad genom ?gonh?ren, locken p? sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga Willman eller ?nnu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk konstellation ovan orden: Har den moderna m?nniskan r?d att ?lska? Var det kanske en slump att just hon skulle bryta en av m?nsklighetens f?rdv?gar genom den erotiska urskogen? Ett tio?rigt lidande ?r icke en slump, det ?r ett ?de. Hon stod inf?r Eros skyddad av erfarenhetens pansar, k?nslol?s, r?ttvis, vetenskaplig. Hon k?nde sig segerviss, hon k?nde att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, ber?va honom en provins. Hon kunde ?nnu ej ha n?gon klar f?rest?llning om, hur det skulle g? till, men hennes hj?rta darrade av gl?dje och allvar, ty hon anade n?gonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar, bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle l?ra sig inse, att hon icke var det lilla giftasdjur, de h?ll henne f?r; kohandeln mellan professorskan och Jan-Petter skulle h?mnas. Samtidigt som hon sovrade och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och ?ter siffror ?r det spr?ng?mne, som r?jer ?rtusendens avlagrade f?rdomar ur v?gen. Och Casimir Brut skulle f? en v?lf?rtj?nt l?xa! Kall och nykter skred hon till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser ?ven de mest omv?lvande, de mest ?del?ggande--kanske framf?r allt dem. Hon sk?nkte sin spegelbild ?nnu en blick och uppt?ckte en ny, blek, kylig glans p?minnande om marmorns och r?tt kl?dsam. Men hon f?ste sig icke vid dylikt, utan r?ck med ett raskt grepp det f?rsta redan nedklottrade arket ur notesboken och skrev p? det blanka bladet i p?rlrunda bokst?ver orden:

Har den moderna m?nniskan r?d att ?lska?

I detsamma ringde v?ckarklockan. Den fungerade utm?rkt som dessa v?ckarklockor till fem och femtio vanligen g?ra. Dess slagverk var st?llt p? sju, dess visare pekade p? sju och soluret p? g?rdsplanen hade ungef?r samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit plats i skrivkabinettet innanf?r s?ngkammaren; ett tiotal meter skilde henne fr?n klockan. Hon var lika yrvaken och best?rt som om hon v?ckts ur den s?taste slummer. Hon grep i blindo framf?r sig och fick tag i en ljusb?rande, dansande silverne faun, vars ljus hon kn?ckte. Hon st?rtade upp, snurrade runt och knuffade till n?got; hon sprang ut i s?ngkammaren och f?rnam bakom sig en skr?ll och ett vekt och sorgset krasande. Men framf?r henne arbetade klockan g?ll och of?rtruten; med utstr?ckta h?nder rusade hon bort till f?nstret och skulle just gripa tingesten, d? pekfingrarna pl?tsligt sk?to fram som f?llknivsblad och g?vo klockan en gemensam knuff. Den vacklade, den f?ll, den krossade sitt glas mot sanden; det gl?nsande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade oklanderligt. Fru Olga skrek till och h?vde sig ut genom f?nstret. Klockan l?g i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring linden; svalor skuro genom luften och sn?rtade den med sina vingar; korna b?lade efter mj?lkpigorna; katten satt p? solurets h?ll och tv?dde sig efter nattens jakt; hunden s?g p?; g?sflocken betade i parkens gr?s. Lat och lurig, tung av s?ta dofter drog vinden fr?n v?stan till ?stan motande framf?r sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var h?gsommar, det var Saradagen.

Och ett efter ett ?ppnades fasadens f?nster. F?rst ett i nedersta raden, det andra fr?n v?nster, och ut stack ett sl?tkammat huvud med bena ?ver hj?ssan, fl?tsn?ckor ?ver ?ronen, med ovalt ansikte, ovala ?gon, krum liten n?sa, b?gformiga l?ppar och mellan l?pparna en stor polkagris. Det var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. D?rp? ?ppnades f?nstret i andra raden l?ngst till h?ger, ?ppnades med en skr?ll och ut v?llde tv? starka skuldror, nakna, feta, brunbr?nda av solen och som knoppen p? en soppterrin s? vilade p? den breda kroppen ett alltf?r litet huvud, bukkindat och trint, r?tt och omgivet av r?da testar. ?ver n?sans k?ttiga rygg red p? sned en skraltig och vinglig pincen? med morgonimmiga glas och i v?nstra mungipan h?ngde en helt liten snugga, syrlig att d?ma av den bruna s?sen p? hakan. Det var Lotten Brenner, v?rdinnans syssling p? m?dernet och kusin till den n?st siste ?garen av Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade l?ngt ut p? g?rdsplan. H?rn?st ?ppnades ett f?nster i tredje raden den h?gsta och ett vackert och sj?lfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fast?n mera f?rfinat, ?ven mera ?ldrat och med blekare f?rger, ?gonlocken h?jdes aldrig helt och munnen log ett f?rteget, tankfullt, roat och medlidsamt l?je, som om hon st?ndigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i sin dagliga g?rning lyssnade hon s?kert till annat, doktor Karolina Willman, den ber?mda magspecialisten. H?r p? Larsbo bodde hon alltid h?gst upp under taket och i en t?mligen torftigt m?blerad kammare, ty fr?n dess f?nster hade hon fri blick ?ver Mosj?n och kunde med kikarens hj?lp se svanorna simma i vassen. ?nnu ett f?nster slogs upp, ljudl?st men snabbt, i andra v?ningens mitt, just t?tt bredvid Olgas. Med sokratisk n?sa mellan djupbl?, n?rsynta ?gon och sk?ra, finhyllta kinder visade Betty Willman sin n?tta person, drog munnen sidleds som flundran, d? hon s?g den i gruset troget ringande klockan, s?nde en snedblick mot himlen och en annan mot Olga, n?s ?t solen som stack henne rakt i uppn?san och dolde sitt ansikte i smala, vita, bl??driga h?nder. Det sj?tte f?nstret slogs upp i nedersta raden ej l?ngt ifr?n Britas. H?r bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon ?gt en trolovad f?stman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu, sedan fakultetsindelningen befunnits mindre l?mplig, l?t professurernas antal best?mma kavaljerernas, designerande var g?ng med sitt val en papabilis. F?rtal, givetvis, men v?rdigt de svartaste, rikaste knollrigaste lockar, som n?gonsin skyddat stora och djupa kunskaper i fornnordiska spr?k. Hon h?lsade dagen med en susande g?spning f?ljd av ett dovt och mullrande ljud ej olikt ?skan; hon str?ckte de fylliga armarna till en gest ? la M?llers system men avbr?t sin ?vning f?r att krafsa sig h?rt kring ?gon och n?sa och h?r och var p? den halvnakna kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt till h?ger och v?nster ?t s?mndruckna v?nner. Men ?ver det v?nstra ?rat sv?vade l?tt som en fj?ril, fast intrasslad i h?ret, en gl?md papiljott, brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och f?r att fylla sjutalet, ?ppnades l?ngsamt, f?rsiktigt, med n?got darrande h?nder det lilla fyrkantiga f?nstret mitt?ver sj?lva portalen. Och hon, som nu kom till synes, var om ej st?llets s? dagens genius: fr?ken Sara Sch?nthal, en fattig judinna, till skillnad fr?n alla de andra utan ringaste blodsband med g?rdens v?rdinna. Om hon kommit i sl?kten som guvernant eller s?llskapsdam eller hush?llsmamsell, det ?r numera ok?nt. S?kert ?r, att hon varit f?rtrogen med den saliga professorskans flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungm?r av tvenne generationer anf?rtrott ?t tante Sara allt, som kan komma ett hj?rta att brista av fr?jd eller sm?rta, och lite d?rtill. Icke f?rty var hon tunn och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat, skrynklat och sprucket till ol?slighet redan innan det pr?ntats. N?san h?jde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogspr?t stagat av kraftiga rynkor, som l?pte tv?rs?ver kinderna och hade sitt f?ste vid ?ronens bas; men ?ronen sj?lva h?ngde som slaka segel. ?gonen t?cktes av sv?llande svartbl? kuddar, fyllda av gammal, m?rknad gr?t, kunde tyckas. Ansiktet var stelt som tr? men med r?rliga, l?deraktiga l?ppar, som ?n s?gos in, ?n bl?stes ut, ?n drogs is?r och blottade en j?mn och bl?ndande tandrad i ?vre k?ken, tre gulnade betar i undre. Det var tante Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, ?mhet, f?rsynthet kan ingen v?rdigt beskriva. Och n?r nu den gamla, bl?ndad av solen och oveten om alla de andra, str?ckte sig ut f?r att skaka en meterl?ng fl?ta, hopsnodd av under ett halvsekel avkammat h?r, svart, gr?nat och vitt, samt rullade den till en praktfull korg och ett beh?vligt skydd f?r hj?ssan, ropade alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke p? en g?ng och taktfast utan ropen h?jdes ?n h?r och ?n d?r och kilade kors och tv?rs ?ver fasaden. Det l?t som d? skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman f?rlorade ej sin h?llning, blygsam och v?rdig, utan neg till tack f?r varje nytt hurra och f?ste under tiden sin fl?ta.

?ntligen tystnade klockan i gruset.

Och ?ntligen ?ppnades det ?ttonde f?nstret, bel?get rakt ovan fru Olgas. Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag och sleifer, h?vde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, s? att det rufsiga h?ret daskade ned i pannan. F?nsterkarmen tr?ffade honom h?rt i magen. Herregud, t?nkte han, det m?ste bli en ?ndring! Han satte knogen med kraft i ?gonvr?n och borrade l?ngsamt ut s?mnen; han g?spade stort men ljudl?st, bet?nkte sig, g?spade ?n en g?ng och nu med ett illvr?l. Han tuktade sin mun med ett h?rt slag. Vad jag ?r r?! t?nkte han. Det m?ste bli en ?ndring! En r?st ropade:

Ludwig! Gratulera tante Sara! Det ?r hennes namnsdag.

Han sp?rrade upp ?gonen, och i det han tog ett stadigt tag om f?nsterstolpen, hoppade han upp p? karmen och steg ut p? blecket. Sex damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot gratulationen. Och han sa:

K?ra tante Sara! Det ?r din namnsdag i dag och du ?r s? s?t. Ja, det ?r min uppriktiga mening, fast andra tycker att du ?r ful. Hade jag r?d, skulle jag ge dig l?st?nder till underk?ken. Men jag ?r en fattig gosse och jag ?nskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet