Read Ebook: Samlade arbeten II by Runeberg Johan Ludvig

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 3581 lines and 164572 words, and 72 pages

SAMLADE ARBETEN II

Johan Ludvig Runeberg

INNEH?LL:

Kung Fjalar Nadeschda Kan ej Kungarne p? Salamis

Psalmer N:o 2. Herrans bud N:o 3. N:o 10. Herrans b?n N:o 12. D?pelsen Konung Davids psalmer N:o 27. Den 8 kon. Dav. ps. N:o 37. Den 19 kon. Dav. ps. N:o 39. Den 22 kon. Dav. ps. N:o 49. Den 37 kon. Dav. ps. N:o 52. Den 41 kon. Dav. ps. N:o 57. Den 46 kon. Dav. ps. N:o 102. Den 137 kon. Dav. ps. N:o 103. Den 139 kon. Dav. ps. N:o 131. Julpsalm N:o 134. Ny?rspsalm N:o 146. Trettondedagspsalm Passionspsalmer N:o 147. M?nniskones son N:o 148. Suckar vid korset N:o 149. Jesu ord p? korset N:o 161. Kristus i grafven N:o 167. P?skpsalm Pingstpsalmer N:o 178 N:o 179 N:o 185 N:o 199. L?ro?mbetet Psalmer ?fver s?ndagsevangelier N:o 201. Joh. 2: 1-11 N:o 202. Matt. 20: 1-16 N:o 204. Luk. 16: 19-31 N:o 208. Luk. 16: 1-9 N:o 209. Luk. 10: 23-37 N:o 210. Luk. 17: 11-19 N:o 212. Matt. 18: 23-35 Om Guds ord och f?rsamling N:o 223. Gudstj?nsten N:o 225. Guds ord N:o 226. Guds hus N:o 236. En kristens stridspsalm N:o 237. Ljusets seger Om ett kristeligt lefverne N:o 269. V?rldens f?f?nglighet N:o 275. Emot dryckenskap N:o 277. Emot okyskhet N:o 282. Korset N:o 296. B?nepsalm B?ner i landspl?gor N:o 308 N:o 309 N:o 311. B?n om frid N:o 312. Jordens fruktbarhet N:o 314. Sommaren N:o 318. 1 hungersn?d N:o 321. Fosterlandet Br?llopspsalmer N:o 326 N:o 328 N:o 329. F?r barn N:o 335. P? resa M?ltidspsalmer N:o 341 N:o 343 Morgon- och aftonpsalmer N:o 344 N:o 348 N:o 352. Morgonpsalm N:o 363. Aftonpsalm Beredningspsalmer till d?den N:o 379 N:o 381 N:o 382 N:o 390. Suckan i d?ds?ngest

Sm?rre ber?ttelser En julkv?ll i lotskojan Lurendrejaren Eldsv?dan Den v?ntande Processmakaren

Uppsatser N?gra ord om nejderna, folklynnet och lefnadss?ttet i Saarij?rvi socken N?gra ord om Svenska akademiens valspr?k: Snille och smak N?gra ord om metoden att uppl?sa bunden stil En anm?rkning om konstn?rens f?rh?llande till naturen Om parodien F?rs?k till en naturalhistorisk beskrifning ?fver den poetiska ?rnen Fru Lenngren Skaldestycken af F.M. Franz?n. Femte bandet T?rnrosens bok Ramido Marinesco Lucrezia Borgia, dram af Victor Hugo ?r Macbeth en kristlig tragedi? N?gra ord om poemet "Fjalar" och Saimas kritik ?fver detsamma Till f?rfattaren af "Svar till den gamle tr?dg?rdsm?staren"

KUNG FJALAR

En dikt i fem s?nger

F?rsta s?ngen.

Han, skaparn af lycka och sed, Skall se en dag, n?r, fl?ckad af brott, hans ?tt Slocknar i blygd, hans son, den ende, Sluter som brud sin syster i eldad famn.

Satt h?g ? sin konungastol Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick, Klarnad i vunna segrars fr?jder, Skimrade ung ?n under hans silfverh?r.

Jul kommit; det dracks i hans borg, Midvinterns festmj?d j?ste i skumh?ljdt horn, Hundrade facklor brunno, flere Jublade k?mpar nu i sin konungs sal.

Alf, Vesete, Kare och Rafn, I sommarns strider pr?fvade, Ingul dj?rf, Agnar och b?rs?rks-m?rdarn Hadding, Ynglingar ?n, dock n?mnde i skaldens s?ng,

Styr, ?rrig, och Sote, med sk?ld Af tvenne tolfter pilar igenomtr?ngd, Drucko i drottens rund. Hvem t?ljer Alla hans k?mpars namn och de bragders tal?

En gl?mme dock s?ngaren ej, ?rtyngde Sjolf, h?rskarornas bane, dig, Ende af forna tiders hj?ltar, Sparad ?t Fjalar kung i hans ?lder ?n.

Du stod vid hans sida, d? ung I b?das ?dror brusade lifvets str?m; Trotsande ?rens makt och d?dens, Bl?dde en svalkad blod du med honom ?n.

Lyss, konungen reser sig opp, Hans hand har fattat skummande hornet kring. Hugad ?r drotten nu att tala, Sv?rja han vill sin ed, det ?r l?ftets stund.

"Upp", talar han, "lyssnen, I m?n, Den gamle ekens sv?llande sommarl?f, Vuxna p? nytt kring gr?a stammen, H?rjad af stridens stormar s? m?ngen g?ng.

Hvem finnes blande eder som ren P? blomster?ngar kufvade fj?rlar, n?r Fj?rran p? Morvens strand Dunkomar Bleknande bet min glafven med blodig tand?

Skepp hade jag nio; med m?n Till hundrade fr?n hvarje i land jag gick. M?tte med dubbel makt mig Morven, Glimmande stolt mot gryende dagens rand.

Tv? stodo p? stranden vi kvar, Jag en och Sjolf den andra, n?r kv?llens sky Bleknad i v?ster sam och m?nen S?nkte p? sv?rdets sk?rdar sin blick af frid.

S? f?ll sig v?rt ynglingad?d. P? kinden v?xte sk?gget, vi blefvo m?n, H?rjade land, dem ingen vinter H?rjat, och foro l?ngre, ?n sommarn far.

M? tog jag, d? gr?nade ren Min lock, men drottningsnamn jag den v?na bj?d. Son hon mig gaf och dotter. B?da Leka med blommor ?n p? sin moders graf.

M?tt ?r jag p? bragder och strid. Frejdstore drottar g?lda mig skatt, mitt namn Tr?ttade skalders l?pp, och harpan ?ger f?r nya segrar ej toner fler.

Nu lyster mig hvila en g?ng. Min lefnads dag, den stormiga, n?tt sin kv?ll, Stillare vindar susa; sp?rje Kufvade haf och l?nder mitt aftonlugn."

S? talte han. Lyssnande stod Fejdvane Sjolf. Den gr?nade k?mpens br?st Sv?llde af ot?md harm, och m?rker Breddes i f?ror ?fver hans ?gonbryn.

"Hvad, svek mig mitt ?ra", han sad', "Var det kung Fjalars st?mma, som hvila lj?d? Tr?ttnade ?rnen ren att jaga, ?lskar han ?rans str?lande rymd ej mer?

Dj?rft h?jer sig Erin ?nnu, Tv? g?nger kufvadt, trotsar det ?n ditt sv?rd. Smygande bjarmer bloda hafven, Vill du dem bida h?r p? din egen strand?

Ro sk?nker oss h?gen allen; D?r ofvan hvilar ingen, den svage minst. H?rda de ?ro, lifvets lekar. Ve, att din kraft ?r bruten i f?rtid, kung!"

Stolt drogs vid den ?ldriges ord Kring Fjalars l?pp ett leende. Hornet gaf Svennen han ?ter, och fr?n vapen- Smyckade pelarn tog han sin b?ge lugn.

Nu hvinade str?ngen. En blixt Fl?g salen genom. Sk?lfvande klang en sk?ld, Tr?ffad ? motsatt v?gg, men pilen Darrade djupt bakom den i furans m?rg.

Ej syntes f?r k?mparne d? Ett skott, likt detta, skjutet i nord. Men lugnt Fattade kungen hornet ?ter, V?ldig i salen spordes hans r?st p? nytt:

"Frid", sade han, "skydda jag vill. F?rnimmen, Gauthiods s?ner, er konungs ed! Vidgade hyddor, sparda lundar, Tegar af guldax vare mig segrar nu.

Gro skall i mitt h?gnade land, Hvad ljuft, hvad mildt i m?nniskobr?st blef s?dt, Svagheten blomma trygg, och kraften, Sparande sv?rdet, gl?das att skona blott.

Trott har p? min vilja jag f?rr, P? samma vilja tror jag ?nnu; i strid Styrde den d?dens g?ng, i friden Styra den skall okufvelig lifvets g?ng.

Yfs v?ldet med hotande arm, St?r ondskan trygg, bryts lag i mitt rike, kr?nks T?ckelig sed och fridlyst ordning, Sjunke i gl?mska Fjalar och Fjalars ed!"

Sagdt. Dallrande spordes ?nnu Hans st?mmas ljud i k?mparnes barm. Han sj?lf F?rde med l?ngsam hand till l?ppen Hornet och drack det ut i ett andetag.

Nu satte sig kungen i frid. D? steg fr?n d?rren fram till hans tron en g?st; Ingen hans ankomst varsnat, undran F?ljde den m?rktomskyggades stilla g?ng.

B?jd syntes han f?rst till sitt skick, En ok?nd fr?mling, kufvad af n?d och ?r; H?gre dock hvarje steg hans skepnad Gjorde, och j?ttelik han f?r Fjalar stod.

Opp slog han sin kappa, man s?g Med h?pnad Dargar, siaren, ?dets tolk, M?ktig att genomtr?nga dunkla, Kommande tiders djup med sin andes blick.

Sedd var han sen hundrade ?r Bland nordens fj?ll, af lyckliga s?llan dock. Hotande, dystra ?skor fj?rran Anade den, som h?rde hans lugna r?st.

Nu talte han: "Konung, din ed Var stor, en st?rre h?rde dock Dargar nyss, D?r han p? klippans spets i lugnet Lyssnade tyst till ljud fr?n ett nattmolns rand.

Ord h?rde han: 'Fjalar har gl?mt, Att gudar skipa m?nniskors lott, han tror Stolt p? sin viljas lag, och ordna Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.

Se skall dock hans ?ga ?nnu, F?rrn h?gens natt hans flyktiga storhet g?mt, Eviga makters lek med spotska, Trotsande jordbarns l?ften af bubblans tyngd.

Han, skaparn af lycka och sed, Skall se en dag, n?r, fl?ckad af brott, hans ?tt Slocknar i blygd, hans son, den ende, Sluter som brud sin syster i eldad famn'."

Tyst blef det i salen, det blef F?r sk?darns blick en syn, som d? haglets skur Stormat f?rbi och lugnet ?ter L?gger sig kyligt ?fver en hvitnad bygd.

Blek satt p? sin h?rskaretron Kung Fjalar, f?rgl?s r?rdes hans l?pp och K?mpades inom hj?ltebarmen, Innan med kufvad sm?rta han tog till ord:

"G?n", sade han, "bringen mig hit Min Hjalmar, bringen Gerda, den sp?da, hit; Sk?da jag vill dem b?da, v?lja Vill jag emellan b?da, ty en skall d?.

K?nn, siare, Fjalar och k?nn Hans trots, till molnets gudar hans h?lsning b?r, Sp?rj, om de l?rt att allt f?rsaka, Innan som han de vant sig att allt f?rm?.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet