Read Ebook: Samlade arbeten II by Runeberg Johan Ludvig

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 3581 lines and 164572 words, and 72 pages

K?nn, siare, Fjalar och k?nn Hans trots, till molnets gudar hans h?lsning b?r, Sp?rj, om de l?rt att allt f?rsaka, Innan som han de vant sig att allt f?rm?.

Nu, trampa din nattliga ban. N?r en g?ng Fjalar rister sig geirsodd, kom, Innan hans hand vid sv?rdet domnar, G?lda han vill dig l?n f?r din svarta l?gn."

"Kung", talade Dargar, "ditt ord Har ej f?rg?fves manat; jag komma skall. R?knade ?ro lifvets stunder, ?fven f?r oss de fyllas en g?ng. Farv?l!"

Bort vandrade siaren lugn. Men in med kungabarnen en t?rna kom, Nalkades drottens tron och lyfte B?da i tystnad sakta p? fadrens kn?n.

Ej jublade k?mparne mer, Ej gick kring laget skummande hornets fr?jd; Tyst som en grift var salen, tysta, B?fvande blickar lefde kring Fjalar blott.

Val skulle han g?ra. Han s?g P? Hjalmar f?rst, s?g l?nge, hans anlets natt Klarnade, blott till afsked tycktes Stilla hans ?ga sjunka p? dottren nu.

Hon m?tte hans ?ga och log, Mot fadersbarmen lutande kinden trygg; Darrande satt kung Fjalar ?ter, Gudabek?mparn skalf f?r ett v?rnl?st barn.

Bort flydde fr?n henne hans blick, P? Hjalmar f?ll den, flydde fr?n honom, fl?g Snabb som en ljungeld mellan b?da, Tills att, mot h?jden riktad, den kvarblef stel.

D? reste sig Sjolf. P? hans kind, Den bleka, gr?a, rullade klar en t?r. Fram till sin gamle vapenbroder Steg han och hof till darrande ord sin r?st:

"Kung, Hjalmar skall f?ra ditt sv?rd En g?ng, n?r sj?lf du hvilar med maktl?s arm, Skydda ditt land och fj?rran v?cka Minnet af Fjalar ?n, d?r det slumra vill.

Dr?j l?ngre d? ej i ditt val! Brant st?r vid stranden klippan, och nedanf?r V?ntar i tystnad svala v?gen; L?tt som en gnista slocknar din dotter d?r."

S? h?rdes han tala, han tog Fr?n fadrens kn? det leende offret. Snart ?ppnades salens d?rr, och natten Sl?t i sitt stumma m?rker den gamles v?g.

Kvar satt, d?r han sutit, ?nnu Or?rlig Fjalar; endast hans hand, som nyss Sl?t sig till st?d kring dottren, syntes Ligga som vissnad nu p? hans tomma kn?.

Sent h?jde han blicken. Han s?g Kring vida salen forskande, bister, m?rk; K?mpar, som lett mot d?dar, syntes B?fva f?r blixten, f?dd i hans ?gas natt.

Nu tystnaden br?t han. Hans r?st Var djup som fj?rran rullande ?skors d?n. "Vittnen af Fjalars sorg", han sade, "B?rjad ?r striden, h?ren er konungs ord!

Ve den, som i tystnadens graf, Hvad nu han sett, ej g?mmer. Hans lif skall blygd H?lja, hans sp?r min h?mnd skall finna, F?rdes han ?n af stormen till v?rldens gr?ns.

Ej n?mne en tunga det namn, Hon bar, min dotter. H?r i sin faders barm Har hon sin korta lefnads saga; Vare den blott f?r mig. Det ?r minne nog.

D? f?rst, n?r jag hunnit mitt m?l, N?r kring min hvila kumlen sig hv?lfver h?g, M?nniskoord ej n?r mitt ?ra, Yppe en l?pp, hur dyr mig min seger var."

S? talte han, reste sig opp Fr?n tronen, tog vid handen sin son och gick V?ldig som f?rr ur k?mparunden, L?mnande grafvars tystnad i salen kvar.

?r kommo och flydde igen, Kung Fjalars' ?ra spordes fr?n land till land; Men om hans dotters ?de h?rde Ingen p? vida jorden ett ord, ett ljud.

ANDRA S?NGEN.

Hvems skall flickan af Shelma blifva, Hvem skall plocka dig, lundarnas ros, Fl?kt kring str?mmarnas str?nder, Hvem skall andas din svalkas doft?

H?rligt speglar i Cronas b?lja Hj?ltars Shelma de glimmande torn, Solen t?mmer fr?n ?stern ?fver Morven en flod af sken.

Ljus ?r salen, d?r Finjal tronat; Dunkla vandra d?r inne likv?l S?ner tre af Morannal, Gamle kungen i s?ngens land.

Gall med b?gen ?r m?rk att sk?da, Harpans Rurmar f?rdystras af sorg; Nyss fr?n striderna kommen, Tiger trotsige Clesamor.

P? hvarandra de se f?rstulet, Hot sig t?nder i drottarnes blick; ?skor, g?mda i hj?rtat, V?nta stunden att blixtra fram.

Hvarf?r trifves ej fr?jd i salen, Frid i glimmande morgonens lugn? Hvarf?r mulnar en broder, N?r mot br?der hans ?ga ser?

S? i Ossians dar och Finjals Lefdes icke i kungarnes borg; Harpan klingade gl?dje, S?ngen tjuste med bragders lof.

Starke voro de m?n af fordom. Flammor like i sk?lfvande skog, Genom fienders hopar Fram de fl?go i stridens stund.

Men n?r fr?mlingars trots var brutet, N?r i Shelma de syntes igen, Milde voro de ?ter, Mer ?n str?lar af sommarns dag.

Hvi f?rg?ta de stores s?ner F?drens seder och n?ra sin harm, Om fullvuxen i yra Morvens lugn den en g?ng f?rst?r?

Se, i borgen en flicka blommar, Gall f?r henne sin b?ge har gl?mt, Rurmar sjungit om henne, Clesamor har f?r henne stridt.

Hvems skall flickan af Shelma blifva, Hvem skall plocka dig, lundarnas ros, Fl?kt kring str?mmarnas str?nder, Hvem skall andas din svalkas doft?

?ndtligt brytes i salen tystnan. Gall af b?gen, den ?ldste till ?r, Tar bland furstarne ordet; S? han talar med kufvad harm:

"S?ner ?ro vi af Morannal, Samma moder ?t honom oss f?dt; H?gt fr?n skyarnas banor Store f?der p? oss se ned.

Hotfull spanar fr?n molnet Finjal, Om en fiende b?fvar ?nnu Att sig n?rma de kullar, D?r han stred i sin ungdoms fr?jd.

Hvad skall blifva af minnets Morven, Af h?gt tonande str?ngarnas land, Om dess drottar hvarandra Bryta neder med giftfylldt agg?

En m? vinna till brud Oihonna, ?ga systern af morgonens sky. Jorden blommar af t?rnor, Gr?nsl?st vid f?r de andras val.

Upp, vi s?ke i frid den gamle, Som i tornet f?rn?ter sin dag. Blinde kungen, v?r fader, Han m? slita v?r tvist en g?ng."

H?n de gingo till gamle kungen. "Fader, l?nge f?rdoldt i din borg Splitet grott, och f?rbittring ?ndats l?mskt i v?rt hj?rta in.

Broder skydde att nalkas broder, F?ljde smygande fj?rran hans steg. Nu vi vilja f?rsonas, F?rrn ditt rike vi s?nkt i sorg.

F?r Oihonna vi flamma alla, Genom henne blott t?ndes v?r fejd; Den skall slockna med hoppet, Om hon sk?nkes ?t en till brud.

?lskat har du oss alla lika; Hur du v?ljer, vi v?rda ditt val. S?g, hvem unnar du t?rnan Fr?n ett bl?nande fj?rrans haf?"

Gamle kungen i tystnad dr?jde, V?gde s?nernas ord i sin sj?l. Tveksam tycktes han vara, Dock omsider han gaf sitt svar:

"Fri af hafvet mig gafs Oihonna, Frihet s?g hon p? b?ljornas f?lt. Tv?ngl?s har hon sin barndom H?r f?tt spegla i floders lugn.

Som en fl?kt hon p? b?ljor sv?fvat, Som en doft p? v?r leende strand, Mig hon varit en str?le I min slocknande lefnads natt

Fri m? fl?kten sin vinge lyfta, Doften sv?fva i rymdernas famn, Str?len v?lje sin bana; Tvinga skall jag Oihonna ej.

Kanske ?lskar hon, Gall, din b?ge Eller, Rurmar, af tonerna, dig, Kanske ville hon f?lja Dig bland sv?rden, o Clesamor.

Pr?fven, s? jag best?mmer. ?ldern Ger den f?rsta, den sista sitt rum. Gynnad eller f?rskjuten, G?mme ingen ett agg blott mer."

Satt vid Crona i grottans svalka Lockomfladdrade flickan af sj?n, D? stod Gall i sin stolthet F?r den skyggande t?rnans blick.

"Kom, Oihonna, mig f?lj i lifvet, J?garn ?lskar dig, rosiga sky! H?ga fj?llarnas furste Ber dig dela hans banors lust.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet