Read Ebook: En roman om förste konsuln Från den 18 Brumaire till freden i Amiens by Malling Mathilda

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 731 lines and 48922 words, and 15 pages

Louis kastade sig p? kn? vid sidan av henne. Han hade under dessa m?nader lidelsefullt kommit att ?lska sin kusin, vilken han alltid t?nkt sig som sin brud.

-- Edm?e, dyraste hj?rta -- han tog med v?ld hennes h?nder fr?n ansiktet, som var v?tt av t?rar. -- Jag ?r en brutal usling -- jag vet det -- f?rl?t mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.

-- Du? snyftade hon med uppriktig f?rv?ning. Vad hade v?l han att lida f?r?

-- Jag ?lskar dig, mumlade han l?gt och hastigt, med huvudet ned mot hennes kn?. Han sk?mdes f?r denna lidelsefulla bek?nnelse f?r den kvinna, hans sl?kt valt till honom, f?r sin unga, jungfruliga barndomsbrud.

En varm rodnad steg l?ngsamt upp p? Edm?es kinder och bredde sig ?nda ned p? hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i h?nderna, och hennes hj?rta klappade s? v?ldsamt, att han, lutad mot hennes kropp, kunde h?ra dess slag. Det var f?rsta g?ngen en man hade talat med henne om k?rlek. Uppmuntrad av hennes f?rvirring, ville han ?nnu en g?ng draga h?nderna fr?n hennes ?gon. Hon h?ll dem envist kvar.

-- Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig -- g?. -- Och med ett vaknande, knappt ber?knat koketteri, i det hon s?g ut emellan fingrarna, och den mjuka, r?da munnen f?rtrytsamt kr?kte sig: -- Du har varit elak emot mig, du har gjort mig illa.

Ett ?gonblick kom frestelsen ?ver honom att taga henne i famn och kyssa denna ljuva mun, men han besegrade den -- hon var hans brud! -- och sprang upp, skrattande, l?tt om hj?rtat.

Hon reste sig ocks? upp och gick mot d?rren -- ?nnu med den ena handen f?r ?gonen.

-- S?g ?tminstone, att du f?rl?ter mig, viskade han.

-- Jag f?rl?ter dig, mumlade hon br?dskande och gick hastigt ut genom d?rren, som han h?ll ?ppen f?r henne.

Un triple printemps -- celui de l'ann?e, celui de la vie, celui de la gloire!

Edm?e tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. F?rst hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning av v?ren gjort stora ink?p hos Leroi och parfym?ren Fargeon; p? hemv?gen hade de velat taga en glace hos Frascati och d?r tr?ffat ihop med Louis och b?gge br?derna de Rastignac. S? hade de allesammans enats om att dinera ute, och n?r hon ?ntligen, tr?tt och varm, i den vackra majaftonen tr?dde in i sin s?ngkammare i Rue du Bac, t?nkte hon egentligen mera p? Louis de Ch?teauneuf och Hippolyte de Rastignac ?n p? n?got annat i v?rlden. Hon sm?log till och med ?nnu f?r sig sj?lv ?ver n?gra tokerier, som de hade sagt henne.

Det var s? sent, att det redan var m?rkt, och bullret fr?n staden hade s? gott som avstannat. P? gatan, p? andra sidan tr?dg?rdsmuren, h?rde hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, r?rlig ljusstrimma skenet fr?n hans lykta. Genom de ?ppna f?nstren, som vette ut ?t tr?dg?rden, str?mmade in en stark doft av tidiga rosor. Edm?e gick fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna p? f?nsterkarmen.

S? stod hon l?nge; och sm?ningom, medan hennes ?gon vande sig vid den bl?nande nattens m?rker och buskarnas skuggor p? tr?dg?rdens g?ngar, vek hela aftonens muntra st?mning, och hennes vanliga tankar kommo igen -- en efter en -- liksom n?r man l?gger en fr?mmande dr?kt och, plagg efter plagg, ?ter drar sina vanliga kl?der p?. Hennes sj?l liksom vidgade ut sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet, naturens stora allm?nliv, det, som m?nniskorna hela den ljusa dagen l?ng jagade ifr?n sig med tusen konster och civilisationens bockspr?ng, kom henne s? n?ra, s? n?ra...

Pl?tsligt grep hon med b?gge armarna om den gammaldags, bastanta f?nsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som kl?ngde sig upp?t den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i h?ftig gr?t.

D?rren ?ppnades l?ngsamt, f?rsiktigt -- Valentine kom in.

Edm?e spratt till och v?nde sig om, ?nnu med ansiktet badande i t?rar.

-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat p? dig.

-- ?, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan h?jde ?dmjukt och liksom avv?rjande den kr?kta armen f?r pannan -- men h?r har kommit ett bud till Mademoiselle, ett brev... Hon drog l?ngsamt och omst?ndligt en v?l invirad tingest fram ur livstycket p? sin kl?nning. -- En hemlighetsfull man, jag tror han m?ste vara n?got vid polisen -- hon viskade och s?g sig ?ngsligt omkring i rummet -- l?mnade mig det i dag, d? jag stod utanf?r porten. Och han l?t mig sv?ra en dyr ed p? att icke s?ga ett ord d?rom eller l?mna det till n?gon annan ?n Mademoiselle sj?lv. ?, Gud, nu har det legat som en sten p? mitt br?st hela eftermiddagen! Mademoiselle skall se, att vi bli satta i f?ngelse eller deporterade -- de s?ga, att n?r man har varit i Vend?e, s? ?r man f?rlorad. O, Gud, vad ha vi d? gjort? Hon snyftade f?rtvivlat.

-- Ses? -- ses?, Valentine. -- Edm?e tog brevet och v?gde det litet i handen. -- Du kan tro, det ?r nog en mystifikation av Monsieur Louis f?r att skr?mma mig. Skynda dig nu blott att f? ljus.

Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon satte det framf?r sin fr?ken.

-- G? din v?g, Valentine, sade hon br?dskande, med otydlig, sv?vande r?st. D?rp? hastigt -- d? pigan n?stan var utanf?r d?rren:

-- Kom hit. L?s d?rren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne h?rt om handleden. -- Ifall du s?ger ett ord till n?gon, ifall du blott l?ter n?gon ana, att jag har f?tt detta brev -- jag skickar dig bort som en hund, och du skall aldrig se les Foug?res mera.

-- S? g?. G?!

Edm?e stod och v?ntade, tills Valentine var utanf?r. D?rp? gick hon l?ngsamt fram till ljuset och s?g p? brevet ?nnu en g?ng. Med en r?relse av alldeles oreflekterad ?versvallande tacksamhet, n?stan andakt, f?rde hon det till sina l?ppar och kysste utanskriften och sigillet.

Med b?vande hj?rta och kinder s? r?da som rosorna p? bordet, hade Edm?e l?st brevet till slut -- en g?ng, tv? g?nger. Hon hade all m?da att tyda den hastiga, n?stan ol?sliga skriften, men hennes vilja, hennes ?mhet, hennes ?ngest hj?lpte henne -- och dessutom: en ?lskare skriver alltid s?, att hans ?lskade kan f?rst? honom!

L?ngsamt och omsorgsfullt vek hon ?ntligen brevet tillhopa och stoppade det innanf?r kl?nningslivets ringning. Ett par g?nger gick hon med oregelbundna, dr?jande steg upp och ned i det halvm?rka, djupa rummet, vars ena h?rn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid f?nstret -- stod litet med huvudet b?jt mot br?stet -- och pl?tsligt, med en suck, sj?nk hon ned p? kn? med h?nderna hopkn?ppta p? f?nsterbr?det.

De vita och f?rgyllda m?blerna med deras p?rlgr?, gl?nsande siden?verdrag fingo sm?ningom i soluppg?ngen liksom ett nytt, rosigt skimmer, medan Edm?e l?ngsamt kl?dde av sig och i sin vita nattdr?kt, med de bara armarna instuckna under h?rets bronsv?gor, ?ntligen somnade in, bevakad av de eldf?rgyllda rokoko?nglarna, som med basuner v?nda mot alla fyra v?derstrecken uppburo den m?ktiga s?nghimlen.

Gloire au maitre!... Gloire ? ce grand audacieux!

I Paris talade man nu blott om h?ndelserna i Italien och om reservarm?ens ?de. I de flesta kretsar ans?g man den f?rlorad, och det fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan t?nkte p? att s?tta sig i F?rste Konsulns plats. Att Mass?na hade m?st utrymma Genua den 15 Prairial, och att det d? s?g f?rtvivlat ut, s? mycket visste man, men sedan dess hade man ej h?rt n?got som helst.

Det var sent p? aftonen en av de allra f?rsta dagarna i Messidor. Familjen de Ch?teauneuf hade tillbragt dagen ute hos n?gra v?nner i trakten av Vincennes och reste nu hela v?gen hem i ?ppen vagn. Madame de Ch?teauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edm?e satt tillbakalutad p? s?tet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och med stora, vid?ppna ?gon, som intet s?go av den verkliga v?rlden omkring henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i en dr?m h?rde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Ch?teauneufs h?st, som travade vid sidan av vagnen.

Hon nj?t av att ?ntligen f? vara ensam och slippa att l?gga band p? sig. Hela dagen hade hon ej h?rt talas om annat ?n arm?ens ?de och general Bonaparte. Hon hade h?rt hans namn, tills det n?stan ringde f?r hennes ?ron och hon blivit n?stan sjuk av ?ngest, tills hon blott l?ngtade efter att g? ifr?n alla dessa m?nniskor -- s? viktiga och skadeglada -- att f? tiga och f? gr?ta i fred.

Hon hade i afton tr?ffat en kvinna, som -- om ?n p? ett annat s?tt -- tycktes vara lika upptagen som hon sj?lv av den italienska arm?en och dess bef?lhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Sta?l.

Edm?e -- som n?stan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt Madame R?camier och ans?g henne f?r ett n?stan oupphinnligt ideal av grace och ?lskv?rdhet. Hennes rena, poetiska sk?nhet, stillsamhet och blygsamma v?sen gjorde henne i s?llskapslivet lika l?ttfattlig som sympatisk, och det var rent av en modesak att vara >>tokig i henne>>. Om henne r?dde aldrig n?gra skilda meningar -- hon var f?r alla den >>gudomliga, den oj?mf?rliga Juliette>>. Edm?e, vilken blott flyktigt blivit presenterad f?r henne och ej f?tt tillf?lle att vidare tala med henne, gladde sig nu ?ver att vara henne s? n?ra och gick blygt ett par steg fram emot de b?da damerna.

Madame de Sta?l s?g ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga, grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var h?gr?tt under den p?rlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ?nda ned p? skuldrorna mot den h?gbl? kaschmirsschalen. Hon s?g f?rn?mt pr?vande, en smula kallt p? Mademoiselle de La Feuillade och avbr?t ett ?gonblick samtalet. D?rp? -- liksom hon icke f?ste n?gon vikt vid henne -- ?tertog hon pl?tsligt, v?nd till Madame R?camier:

-- Jag s?ger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min sj?l ?nskar jag, att han nu lede ett avg?rande nederlag...

Hennes ton var s? lidelsefullt bitter, att det slog Edm?e, och i samma ?gonblick, ehuru intet namn var n?mnt -- f?rstod hon med en slags intuition, vem det var Madame de Sta?l s? talade om. Hon k?nde, att hon rodnade ?nda till h?rf?stet.

Madame R?camier sm?log och drog upp sina vackra skuldror med en blid, languissant, liksom f?rl?tande r?relse, vilken var henne egen. Ingen av damerna tycktes f?sta n?got avseende vid Edm?e. De gingo f?rbi henne utan att stanna, och d? de kommit ett par steg l?ngre bort, h?rde hon ?nnu en g?ng Madame de Sta?ls djupa, lidelsefulla st?mma:

Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, s? mycket som m?jligt undvikit s?llskapet och skyllt p? huvudv?rk och v?rmen f?r att f?rklara sitt f?rst?rda utseende. Nu ?ntligen var hon fri f?r dessa m?nniskors likgiltiga sk?mt och hatfulla politiska antydningar, och den bitterhet hon k?nt emot dem hade eftertr?tts av en trist modl?shet. Under hela v?gen hade hon icke sagt ett ord; n?r hon m?rkte, att Louis s?g p? henne, sl?t hon ?gonen f?r att slippa tala -- hon ?nskade, att han skulle tro, att hon sov.

Vagnen skred fram fot f?r fot. Hon k?nde det, som f?rdes hon i triumft?g av detta folk, vilket hon l?rt sig att betrakta som sin kasts och sin sl?kts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen l?st h?ngande ?ver armarna och h?nderna ovillkorligt framr?ckta, liksom till h?lsning och tack, k?nde hon pl?tsligt i jublande lycka, hur h?gt hon ?lskade sitt Frankrike, hur stolt hon var ?ver att vara dess dotter.

-- Leve Republiken! Leve arm?en! Leve F?rste Konsuln!

-- Leve F?rste Konsuln! ?tertog Edm?e viskande, sm?leende, utan att r?tt veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne best?ndigt genlj?d av namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i g?r ingen k?nde, men som pl?tsligt blivit det franska folket lika f?rtroliga och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora bukett fina rosor, de f?tt med i vagnen och som l?g framf?r henne p? s?tet, och i det hon med b?gge h?nder kastade blommorna ut bland m?ngden, ropade hon jublande med sin klara, unga st?mma: -- Leve Frankrike!

Louis de Ch?teauneuf var, utan sm?aktigt hat till segraren, lika h?nryckt och berusad av segern som hon. ?ver vagnskanten grep han sin kusins hand och tryckte den h?rt, entusiastiskt.

Madame de Ch?teauneuf hade sett s? mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i kl?nningen och bad kusken, om m?jligt, s?tta h?starna i raskare fart.

Edm?es r?relse var s? stark, att hon, d? de ?ntligen n?dde hem i Rue du Bac, icke ville profanera denna dags stora h?ndelser genom att v?xla ord ?ver dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och f?retr?dd av Valentine, som bar ljuset f?r henne, gick hon strax upp p? sina rum.

S? snart hon kom in i rummet, s?g hon, att d?r p? bordets m?rka mosaikskiva l?g ett brev. Hon v?nde sig om och s?g fr?gande p? kammarjungfrun.

-- Ja, det har blivit mig l?mnat av samme man som det f?rra... Jag lade det h?r, ty jag v?gade icke b?ra det p? mig -- jag var r?dd, att n?gon kunde se det...

Edm?e vinkade ot?ligt med handen, att hon skulle g?. Hon hade strax lagt sin ena hand ?ver brevet, liksom f?r att g?mma det eller h?lla det fast. Den andra tryckte hon nu h?rt mot hj?rtat.

>>En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de pr?s!>>

Det hade l?nge varit best?mt inom familjen de Ch?teauneuf, att de, n?r hettan p? allvar b?rjade, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades egendomar i Normandiet, vilka de alla l?ngtade att ?terse. Edm?e gjorde inga inv?ndningar emot att l?mna Paris -- tv?rtom var hon n?stan glad ?ver att komma d?rifr?n, innan arm?en kom tillbaka fr?n Italien; hon visste, att man v?ntade F?rste Konsuln, om icke f?rr, s? till Republikens fest den 25 Messidor . Taga emot hans brev, det kunde hon v?l, l?sa dem, ?lska dem -- men se honom igen, h?ra hans r?st, m?ta hans j?rnbl? ?gon! Blott hon t?nkte d?rp?, var det, som om hj?rtat stannade.

De reste allts? den f?rsta veckan i Messidor. Edm?e hade blott ett svagt minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott d?r med sina f?r?ldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit till mostern, till det dystra Foug?res, som hon ej l?mnat en dag, f?rr?n abb?en f?rde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidstr?ckt byggning i graci?s, litet s?kt rokokostil; mot den klarbl? julihimlen reste den sin vita fa?ad och sina breda, solbelysta trappor mitt p? Normandiets gr?na sl?tter. Som n?stan alla herrg?rdar hade den under sansculottregimentet r?kat i f?rfall och f?rst nu under dessa v?rm?nader blivit n?got reparerad och satt i st?nd att mottaga ?garinnan. De skuggiga all?er, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu borthuggna av revolutionens plundringsm?n, liksom den vackra parken, men det hela gav likv?l intet dystert eller ?delagt intryck, ty en ny gr?nska sk?t frodigt upp och t?ckte yppigt de rothuggna stammarna. Edm?e var egentligen glad ?ver, att man kunde se s? fritt och s? l?ngt -- l?ngst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade f?tt nog av de m?rka skogarna kring les Foug?res.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet