Read Ebook: Wired Love: A Romance of Dots and Dashes by Thayer Ella Cheever

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 1377 lines and 53180 words, and 28 pages

Daniel Berg MOLOKS LEENDE

DANIEL BERG

MOLOKS LEENDE

ROMAN

STOCKHOLM P. A. Norstedt & S?ners F?rlag

STOCKHOLM 1922 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & S?NER 222105

INNEH?LL.

Det var sannerligen en lust att se lektor Tedelius draga ut p? s?ndagsmorgnarna mot Blockhusudden eller Ulriksdal med lektorska och sex barn, alla v?lskapade fr?n topp till t?. Familjen utgjorde en hel liten vandraref?rening, som man k?nde v?l till vid Sturegatan, d?r lektorns haft sin pr?ktiga v?ning i snart femton ?r. Man m?ste ju l?gga m?rke till Tedeliusarna, f?r det var som en gammal cyniker en g?ng sagt >>en k?rnras, v?rd att l?gga p?>>.

En sommar, medan f?nsterna ?nnu voro vitmenade i v?ningen vid Sturegatan, l?ste grannarna i tidningarna, att Hervor Tedelius var f?rlovad med n?gon som hette Folke Hjelm, och eftersom man ingenting visste om den unge mannen var nyfikenheten stor. Men n?r s?ndagspromenaderna b?rjade igen p? h?stterminen, r?knade den lilla vandraref?reningen nio medlemmar, och grannarnas antaganden besannades. F?stmannen var en st?tlig ung man, som i vad f?r ?gonen var icke stod Tedeliusarna efter. N?r f?stparet promenerade ut p? egen hand genom Humleg?rden, var det en och annan som v?nde sig om efter dem.

Det var ett maka par.

Varken lektorn eller lektorskan Tedelius tyckte om l?nga f?rlovningar. S?rskilt som sl?kten var stor, fanns det en massa varnande ?sk?dningsmaterial i den v?gen att peka p?, och i talet till de nyf?rlovade hade lektorn lagt in sin oundvikliga fras i dylika fall: >>Klipp nu till och gift er snart, s? man kan b?rja umg?s.>>

Ja, efter ett halv?r skulle de med s?kerhet vara gifta.

Under denna f?ruts?ttning gick ett helt ?r och ett halvt d?rtill, vid vars slut Folke och Hervor med st?d av sl?kt och v?nner p? ?mse sidor alltj?mt spanade efter en bostadsvr? till det blivande hemmet. De genomlevde alla v?ningsletandets besvikelser, stretade uppf?r nattsvarta baktrappor eller mattbelagda marmortrappor, gingo och funderade p? fallf?rdiga k?kar, som de sangviniskt s?go f?rvandlade till sm? idealhem, r?knade med husk?p och amorteringar men kunde inte ens r? med de fyra tusen >>i avtr?de och diverse m?bler>>, som annonsen l?d om en r?tt beboelig trerumsl?genhet. Lektorn avr?dde best?mt fr?n skulds?ttning f?r s?dant ?ndam?l. Sj?lv kunde han inte bidraga. Han hade i alla ?r lagt sista sk?rven av sin lilla l?n p? hemmets altare, och Folke hade f?r sin del nyss lyft sin f?rsta av amorteringar ograverade m?nadsl?n i trafikverket, d?r han nu blivit ordinarie.

Tiden fordrade n?got mera ?n vanlig hyra f?r ?tkomsten av en l?genhet, och detta mera hade varken Folke eller hans v?nner till hands.

Det led mot julen.

Lektorn satt i sitt skrivrum i nattrock med l?ngpipan mellan kn?na, f?rmodligen just s? som hans pojkar i andra ringen f?rest?llde sig, att en lektor skulle sitta, d? han var i f?rd med att s?tta deras h?stterminsbetyg. Det var ocks? det han var. En vikbar bordlampa med gr?n sk?rm var den enda som utom honom sj?lv fick b?ja sig ned ?ver en liten tegelr?d anteckningsbok. Med ledning av denna pr?ntade lektorn bokst?ver och siffror p? betygsblanketterna. Ute i det stora rummet b?ljade r?khavet i skymning, men l?ngs v?ggarna bl?nkte en och annan guldrygg i bokhyllorna i skenet fr?n lampan d?r framme -- d?r ?den avgjordes.

>>Andersson, jaha med tv? s, Blomberg, Cederlund ...>>, kontrollerade lektor Tedelius. >>Kristendom AB, jaha ... gymnastik och vapen?vningar BC ... hm, det ?r f?runderligt med de l?skarlarna; d?liga gymnaster>>, reflekterade lektorn godmodigt och sm?smackade p? pipmunstycket.

I matrummet, n?st intill, hj?lpte sm?flickorna husan att fara ?ver silvret. De stodo vid det stora ekbordet, som var skyddat med en p?kastad vaxduk, och gnodde med s?mskskinnslappar, tills husan blev n?jd med resultatet och lade bort sak efter sak p? serveringsbordet vid kakelugnen, d?r lektorskan sedan skulle syna deras verk. Inne i pojkarnas rum rullade leksakskanonernas ?skor ?ver stackars tennsoldater. Det var st?ngt till f?rmaket, d?r lektorskan och n?st ?ldsta dottern hemligen sydde p? julklappar.

Det troddes i f?rmaket, att Hervor satt i sitt rum ?ver en bordl?pare, som skulle bli hennes mammas stora ?verraskning p? julafton, men i sj?lva verket var det nu tredje g?ngen hon halvt i smyg str?k utmed sin pappas bokhylla med ett band av Nordisk familjebok i handen. Lektorn hade nog m?rkt, att det tassade borta i rummet, men d?r fanns ocks? i ena h?rnet en spiraltrappa ledande upp till s?ngkammarv?ningen, och det kunde ju vara jungfrun, som var p? v?g upp eller ner. D?r uppe var s?ngkammaren, sm?flickornas rum och ett f?re detta k?k, som nu beboddes av innejungfrun f?r att husan skulle f? vara ost?rd p? nedre botten.

Men tredje g?ngen det tassade vid bokhyllan s?g lektorn upp fr?n betygs?ttningen.

-- Jas?, det ?r du, t?sen, sade han med v?rme.

Och med spjuveraktig min och varnande pekfinger i luften tillade han:

-- Om du inte vet vad du skall g?ra, s? l?s Nordisk familjebok, det ?r alltid nyttigt. F?f?ng g? ...

Det var hans gamla k?pph?st det d?r med familjeboken, och b?de pekfingret och spjuverminen skulle beteckna sj?lvironi, eftersom de vuxna flickorna brukade sk?mta med sin pappas k?pph?st. Men hade inte lektorn omedelbart dykt ned i anteckningsboken igen, skulle han kanske lagt m?rke till en best?rt ?tb?rd hos Hervor. Hon gjorde en hastig, n?stan h?rbar inandning.

-- F?rresten kanske jag st?r pappa, sade hon med en l?tt dallring i r?sten och gick.

N?r hon kom tillbaka in i sitt flickrum ?t g?rdssidan, stannade hon mitt p? golvet under ampeln och gjorde ?ter den d?r korta n?stan h?rbara inandningen men stack fort ett finger mellan t?nderna som f?r att tysta sig.

P? soffan, som ocks? var hennes s?ng, l?g broderiet, men hon kunde inte genast komma sig f?r att arbeta. Helst hade hon just nu velat g? in till sin mor i f?rmaket och sitta t?tt bredvid henne och sy flitigt utan att s?ga ett ord. Men den d?r olycksaliga bordl?paren skulle ju vara en ?verraskning; ?tminstone m?ste n?got sken av en ?verraskning bevaras, helst som det v?l nu var sista julen hon skulle vara hemma.

Ja, det m?ste vara sista julen ...

Innan hon beslutit sig f?r n?got, l?g hon p? soffan med huvudet inborrat bland kuddarna i en sk?lvande gr?t utan m?nga t?rar.

S? hade hon tillbragt ?ndl?sa timmar de senaste kv?llarna och n?tterna, och n?r hon legat vaken, hade hon ?nskat, att natten skulle dr?ja kvar, att gryningen skulle skymma till ny natt, att det bara skulle vara natt. De m?rka timmarna r?ckte ej till f?r hennes tankar. Det var s? mycket att fr?ga minnet om och s? mycket att r?kna emot framme i tiden. Men ibland kunde hon le i m?rkret med kudden tryckt mot sitt br?st, n?r hon t?nkte p? sommaren och det lilla fiskel?get p? ?n, d?r hon och Folke dr?jt kvar efter de andra.

>>Om vi bara haft en smutt att bo i, s? hade vi ju varit gifta ett halvt ?r nu>>, brukade Folke s?ga.

Detta var en av vilopunkterna f?r Hervors jagade tankar. Visst hade Folke r?tt i det, men ... och s? irrade tankarna vidare ...

Hon var vacker ocks? nu i sin f?rtvivlan, d?r hon l?g med det blonda yviga h?rsvallet bland kuddarna. Blusen hade glidit ned ?ver axeln och l?mnade ena skuldran bar n?stan s? l?ngt som solbr?nnan n?tt ned p? sommaren. Den veckade kjolen f?ll s?, att den betonade smidigheten och formfull?ndningen hos hennes kropp. Som hon l?g d?r p? sidan med h?ftens linjespel fortl?pande, liksom f?rgrenande sig ut ?ver alla hennes lemmar, var hon fysiskt fullkomlig.

Ett litet v?ckarur p? toalettbordet gav sig pl?tsligt till att ringa p? sjuslaget. Hon gjorde sig ingen br?dska att tysta ned det. Det n?stan livade upp henne. Det var en omv?xling i denna enahanda tankejakt ?ver omr?den som icke hade n?gra nya utsiktspunkter. Hon hade st?llt v?ckaruret p? sju h?romdagen f?r att klockan ?tta vara p? S?der och se p? en l?genhet, d?r vid hennes ankomst trappan var fylld av folk, unga kvinnor, unga m?n i t?vlan med de gamla om ett hem ...

Det r?rde helt l?tt vid d?rren. Hervor kastade en hastig blick i spegeln och r?ttade till sig. Hon skakade undan h?ret med en n?stan yster r?relse och gick med ?ppna armar mot d?rren.

-- Folke, du, du ...

Han tog hennes b?da h?nder, n?r han kysst henne l?nge, och s?g jublande in i hennes ?gon.

De voro yra av gl?dje b?da tv?, n?r han ber?ttade:

-- Jo, som du minns hade jag s?llskap med Gunnar Wiepe i g?r, n?r jag m?tte dig. N?, i dag kom byr?chefen in i mitt rum och gratulerade mig till att ha f?tt en v?ning. Jag blev naturligtvis h?gst f?rbluffad och fr?gade vad han menade. >>N?r ni k?nner baron Wiepe, k?nner ni naturligtvis Str?vall>>, sa' han, >>och hos honom l?r det nog finnas l?genheter. Han har v?l ett hus i var stadsdel, den kurren.>> Jag hoppade genast p? och pumpade honom med resultat att jag en kvart senare var uppe i Rusth?llaregatan 5 och presenterade mig f?r en direkt?r Str?vall, Adrian hette han visst p? d?rrskylten. Jag p?stod, att jag visste, att han skulle ha en ledig l?genhet till f?rsta januari.

-- Men Folke ...

-- Ja, v?nta f?r du h?ra, fortsatte han. >>Tja>>, menade karlen och inspekterade mig hela tiden med ett kallgrin, som m?tte h?ra till hans s?rskilda utm?rkelsetecken, >>det kanske skulle kunna bli en l?genhet, men det ?r redan s? m?nga som reflektera p? den. Det ?r ensamma personer f?rst?r herr ingenj?ren>>, ja, fy fan, karlen var ett servilt ?ckel, men vad f?r man inte finna sig i. Jag sa, att jag ocks? var ensam person f?r tillf?llet, men att vi ?mnade gifta oss s? fort vi f?tt v?ning. Han fr?gade efter dig, efter min l?n och efter mina bekanta. Eftersom jag h?rt ett visst rykte, sa jag, att jag k?nde baron Wiepe, och att du k?nde Harriet Wiepe en smula, och d? kn?ppte han n?stan h?nderna, s?g ?nnu ?ckligare ut ?n f?rut och antecknade mina uppgifter p? en lapp. Han fr?gade, om jag ville referera till baron Wiepe, men n?r han fickme if I will never do so again?"

"Certainly," Nattie replied readily. "I am sure we are far enough apart to get on without quarreling, if, as they say, distance lends enchantment!"

"Particularly when I pride myself upon my sweet disposition!" said "C."

At which Nattie smiled to herself, to the surprise of a passing gentleman, on whom her unconscious gaze rested, and who thought, of course, that she was smiling at him.

Appearances are deceitful!

"I fear you will have to prove your sweetness before I shall believe in it," Nattie responded to "C," all unaware of what she had done, or that the strange young gentleman went on his way with the firm resolve to pass by that office again and obtain another smile!

"It shall be my sole aim hereafter," "C" replied; and then asked, "Have you a pleasant office there?"

"I regret to say no." Then looking around, and describing what she saw--"a long, dark little room, into which the sun never shines, a crazy and a wooden chair, a high stool, desk, instruments--that is all--Oh! And me!"

"Last but not least," said "C;" "but what a contrast to my office! Mine is all windows, and in cold days like this the wind whistles in until my very bones rattle! The outward view is fine. As I sit I see a stable, a carpenter's shop, the roof of the new Town Hall that has ruined the town, and--"

"Excuse me,"--some one at another office on the line here broke in--and with more politeness than is sometimes shown in interrupting conversations on the wire--"I have a message to send," and forthwith began calling.

At this Nattie resumed her interrupted occupation of bewailing her spoiled dress, but at the same time she had a feeling of pleased surprise at the affability of "C" at "X n."

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet