Homepage
Login
Profile
BookClubs
dmBox
Read Ebook: Pictorial Photography in America 1920 by Pictorial Photographers Of America White Clarence H Clarence Hudson Author Of Introduction Etc
Font size:
Background color:
Text color:
Add to tbrJar First Page Next Page
Ebook has 1940 lines and 68133 words, and 39 pages
a slottet sj?lft med historiska, tunga ord, men i hvarje vr? af de stora, alltf?r m?nga salarna sm?go h?fdens skuggor som bleka v?lnader. Och de talade till den, som f?rstod sagans tysta bikt. ?n var det festklang och ?lskogslek i st?mman, ?n h?n och bitterhet. De gamla, m?rkt och stereotypt m?lade familjeportr?tten af hugstore krigare skuros af fantasien ut ur sina breda guldramar och tvungos att tr?da sirlig dans med ?dla damer i styfva fiskbenskorsetter och runda, mjuka barnansikten under stramt tilldraget h?r.
Man kan ej g? i ett s?dant gammalt slott utan att h?ra det tissla och tassla af det f?rg?ngnas r?ster, utan att om och om igen lyssna till l?nge sedan f?rtonade steg. En dylik familjeborg ?r som ett instrument, hvilket g?mmer alla de melodier man en g?ng spelat p? det.
En gammal jungfru med gr?tt, benadt h?r under en hvit linongsm?ssa serverade damerna te p? deras rum. Fru Eiden hade ?nskat det s?, ty sj?lf ville hon, s? fort hon gjort toalett, g? till den sjuke grefven och under tiden skulle Gunvor hvila. Karna finge stanna hos henne, ty farmor trodde, att hennes lilla sondotter k?nde sig r?dd h?r i de h?ga rummen med de m?nga mystiskt st?ngda d?rrarna, de stora sk?pen, de djupa stolarna och de dunkla speglarna.
Men Gunvor hyste ingen som helst fruktan; hon var endast nyfiken p? allt detta nya. Hon tyckte n?stan, att hon kommit in i ett ofantligt docksk?p, d?r det skulle bli lustigt att flytta om och leka.
Hon s?g sig omkring i salongen och fann den alltf?r glest m?blerad, men detta var ju endast g?stv?ningen, och den begagnades troligen s?llan. Pendylen p? den ?ppna, vapenprydda spisens afsats stod, som borde tiden stanna h?r. Det fanns ingen anledning, att den skulle g?, n?r allt annat liksom d?tt, f?rstenats.
-- Farmor, sade Gunvor och satte bort tekoppen, det ?r ett ohyggligt valspr?k Bragesl?kten har: Fac et nihil spera; handla och hoppas intet. Jag l?ste det ?fver porten och jag kan inte gl?mma det.
-- Det skall du inte heller. Det l?ter h?rdt, men ?r nyttigt -- en g?ng i lifvet. Du ?r bara f?r ung att f?rst? det ?n, svarade farmor lugnt.
Hon stod nu f?rdig att g? till den sjuke, men innan hon gick, kysste hon sin sondotter p? pannan. S? nickade hon l?ngsamt.
-- Farmor, jag ville s? g?rna ...
-- Hvad, barn?
-- S?ga, hur vacker och ung farmor ser ut, inte glad, men ?nd? lycklig. Hur kan man se ut s?: lycka utan gl?dje?
-- Fr?ga inte, liten, jag kan inte svara dig nu. Grefve Haqvin v?ntar; han har v?ntat mig i tre dagar -- ja, kanske mycket, mycket l?ngre, och nu f?rst g?r jag till honom. Det kom ett s?llsamt dr?mmande och vekt tonfall i farmors r?st, men hon ?ndrade det hastigt, n?r hon tillade: Karna, jag vill inte veta af, att h?r ber?ttas n?gra dumma sp?khistorier for min sondotter.
Karna ?ppnade nigande d?rren f?r sin h?rskarinna och sade fogligt:
-- Nej, gud bevare mig f?r det, frun.
Gunvor kr?p upp i soffan och l?g d?r lydigt och stilla, med hufvudet halft begrafvet i mjuka dunkuddar, omstoppad af gamla Karna, och utan en tanke p? sp?ken. Efter en stund sof hon godt, tr?tt af resan, men s?mnen blef ej l?ng, kanske h?gst en timme, s? satte hon sig upp.
Hon var ensam i rummet. Hvad allt var tyst! Klockan stod, brasan hade brunnit ned, och endast den or?rliga, hvitgr?a askh?gen syntes d?r inne i spisens gap. I den glittrande kristallkronan voro n?gra ljus t?nda, men de sk?njdes blott som skuggor i ett blekt ansikte, n?r deras sken f?ll ?fver de tre hvita st?ngda d?rrarna, ?fver det ljusa parkettgolfvet eller ?fver m?belns siden.
Bordet med de v?ldiga lejonf?tterna stod i m?rker, och lejonhufvudet, hvilket bar bordsskifvan p? sin hj?ssa, grinade hemskt med elfenbenst?nder, som gulnat och spr?ckts.
Hvad h?r var tyst! Gunvor upprepade de orden halfh?gt, men ljudet af hennes klara, unga st?mma skr?mde henne; den f?ref?ll henne otill?ten. Hon reste sig. En af de d?r d?rrarna m?ste hon ?ppna, eljest skulle hon k?nna sig ?ngsligt inst?ngd. Hon gick mot den till h?ger, d?r var farmoderns och hennes s?ngkammare, och d?r stod Karna och packade upp.
-- Hvart g?r den h?r d?rren midt emot, Karna?
-- Det vet jag inte, lilla mamsell.
-- Jag t?rs v?l f?rs?ka ?ppna den?
-- Ja, det kan v?l inte vara farligt.
-- Usch, den ?r st?ngd!
I detsamma kom den lilla trotj?narinnan i den hvita linongsm?ssan in. Hon bar varma lakan och ?rngott p? armen.
-- Hvart leder den h?r d?rren? fr?gade Gunvor ifrigt.
-- Till riddarsalen. Det vill s?ga, det ?r en l?nng?ng f?rst, som skiljer praktrummen fr?n de h?r, och i den g?ngen ?r det en trappa upp till det f?rseglade rummet.
-- Hysch, sade Karna. Inga s?dana d?r historier!
Men Gunvor kunde ej sl?ppa det intressanta ?mnet.
-- Finnes h?r ett f?rsegladt rum?
-- Ja det g?r det, men det skulle jag kanske inte talat om.
-- Jo. ?, l?t mig se det.
-- Nej, k?ra hj?rtandes, d? kunde den gr?e mannen ...
Hon tystnade tv?rt, ty Karna n?p henne eftertryckligt i armen.
-- Den gr?e mannen, hvem ?r det?
Gunvors stora, klara ?gon lyste af beg?r att f? veta mera.
-- ?, det ?r bara en s?gen.
-- Att han finnes d?ruppe -- ett sp?ke! Gunvors r?st blef halft f?raktlig.
-- Ja -- det -- ?r ju bara skrock.
-- Visst.
Gunvor fr?gade ingenting mera. Karna s?g ju alldeles hj?rtskr?md ut, men hon s?g alltj?mt mot den hvita d?rren, hvilkens blanka m?ssingsl?s liknade en knuten hand i stridshandske, och hon gaf sin fantasi fritt spelrum. Inte trodde hon p? sp?ken, snarare d? p? en liten v?nlig tomte eller ett gammalt, gemytligt troll, som vakade d?r uppe i sin lugna vr? ?fver det gamla slottet, men hon tyckte i alla fall inte om, att det fanns ett >>f?rsegladt>> rum; det l?t s? on?digt hemlighetsfullt och vemodigt. D?r gl?djen dansade fram, ?ppnades alla d?rrar p? vid gafvel, och om det blefve som farmor och den gamle, sjuke grefven ville -- hvad hon ville sj?lf, fr?gade hon sig knappt -- ja, d? skulle hon sl?ppa in fr?jden som ett yrande vinddrag i slottets salar. Hon log ?t tanken p?, hur dammet skulle hvirfla upp ur alla h?rn, damm, som l?grat sig p? blanka ytor och tr?ngt in i ornamentens snirklar under ?rtionden.
ANDRA KAPITLET. Konung D?d och drottning Lif.
I gamle grefvens salong m?ttes fru Eiden och l?karen. Doktor Bengtsson bugade sig s? djupt, hans lilla trinda mage till?t, f?r den st?tliga damen.
-- Doktorn har varit inne hos den sjuke? Hur st?r det till?
-- Illa, det vill s?ga, grefven har nog inte l?ngt igen. Det ?r ingen sjukdom direkt, endast aftyning. Han ?r som ett utbr?ndt ljus.
-- Utbr?ndt -- med veken nere i pipan, menar ni?
Hm, hm, ja, s? ungef?r.
-- Har doktorn sett, att, just som man t?nker: nu blir det m?rkt, kan helt pl?tsligt en liten klar, bl? l?ga visa sig?
-- Ja -- ja.
-- Naturligtvis, men jag fruktar, att min hj?lp d? ?r obeh?flig.
Doktorn s?g p? den underliga, gamla damen med det vackra, str?nga ansiktet. Trodde hon sig verkligen kunna ge befallning ?t sj?lfva d?den att v?nda om? D? skulle hon kommit f?rr. Han bockade sig ?n en g?ng s? v?rdnadsfullt som f?r ett kr?nt hufvud.
-- ?r grefven ensam nu?
Add to tbrJar First Page Next Page