Homepage
Login
Profile
BookClubs
dmBox
Read Ebook: Pictorial Photography in America 1920 by Pictorial Photographers Of America White Clarence H Clarence Hudson Author Of Introduction Etc
Font size:
Background color:
Text color:
Add to tbrJar First Page Next Page Prev Page
Ebook has 1940 lines and 68133 words, and 39 pages
-- ?r grefven ensam nu?
-- Ja, f?r ?gonblicket, han ville det. Han v?ntade ert bes?k och var s? r?dd, att han ej skulle kunna se klart.
-- ?ro -- hans ?gon brustna?
Fr?gan lj?d s? ?ngestfullt, med ett tonfall, hvilket tycktes komma l?ngt bortifr?n i en klagan ?fver n?got f?rspilldt. Doktorn var glad att kunna svara:
-- Nej, fru Eiden, inte ?n, men grefvens syn ?r ytterligt f?rsvagad.
-- Det finnes ingenting man kan g?ra f?r honom?
-- Nej -- ingenting. Han har visserligen st?rkande droppar, men inga medikamenter i v?rlden hj?lpa f?r det, som ?r slut.
-- Har han pl?gor?
-- Nej, men bekymmer, tror jag. Sonsonens framtid och ...
-- Jag vet. God natt, doktor Bengtsson. V?lkommen igen i morgon.
-- Jag tackar.
Doktorn drog en l?ttnadens suck, n?r han v?l satt i ?kdonet; s?dana d?r gamla gods som Bragehall hade alltid n?got obehagligt mystiskt ?fver sig. F?r dem betydde det f?ga, att tiden gick fram?t, och att man nu i adertonhundratalets senare h?lft t?nkte v?sentligt olika ?n man gjort vid seklets b?rjan. De beh?llo sina traditioner och sina dunkla ?den. Man kunde aldrig t?nka sig att sitta gemytligt och trefligt och spela vira och dricka toddy i en af de d?r stora salarna; det var alltid, som tassade ett f?rg?nget omkring och tog bort munterheten. Det h?rde unga och gamla d?rar till att bo d?r; och gamle grefven var v?l en art d?re; i alla fall sedan m?nga ?r tillbaka en enst?ring. Pengar att lefva efter sitt st?nd hade han aldrig haft, och hans grefvinna gjorde samvetsgrant slut p? godsets inkomster.
Hvarf?r hade han gift sig med henne? Det skedde i hastigt mod, p?stod folk. Doktor visste det inte, men han mindes, att hans f?reg?ngare m?st dagtinga litet med sitt samvete, n?r han skref n?dig grefvinnans d?dsattest, ty hade han varit fullt ?rlig, hade han ber?ttat, skulle han som d?dsorsak angifvit: kronisk alkoholism, och det dugde inte.
Herre, du min skapare, t?nkte doktorn, hvad det ?r rasande mycket b?ttre att ha en hederlig bonde till far; d? blir man kanske en Bengtsson i alla sina dagar, och det ?r m?jligt, att ens pojke ocks? blir en grofhuggare, men det ?r timmer, som h?ller, ingenting ruttet vid roten, som s? ofta i de gamla, f?rn?ma sl?kterna. Nu skulle han, Pelle Bengtsson, hem till mor och f? en sup och en sm?rg?s och en god portion gr?t. Han slog upp rockkragen, och fick p? det s?ttet en f?rsmak af hemv?rmen.
S? en dag, medan nuvarande unge grefven var en liten pys, f?ll hans far af h?sten och br?t nacken af sig. Det skedde under en jakt, och ingen tog sig det egentligen s? n?ra; det var mest, som om en m?bel flyttats ur slottet.
Grefvinnan hade ej ens tid att v?nta sorge?ret ut, f?rr?n hon reste till Ryssland, och d?rifr?n spordes snart, att hon gift sig med en moskovit, en guldtunna. I Sverige l?t hon ej vidare h?ra af sig, och f?r barnet tycktes hon mist allt intresse. Nu var ocks? hon d?d, hade doktorn h?rt s?gas. Hon hade med en t?ndsticka kommit f?r n?ra tyllgardinerna f?r budoarf?nstret, och, n?r p? hennes rop tj?narna st?rtade in, stod hennes nyss p?tagna maskeraddr?kt, >>dagsl?nda>>, i ljus l?ga. Efter sv?ra pl?gor afled hon af br?nns?ren.
Puh, och det skulle den d?r svampen Haqvin r?da bot f?r! Doktorn klatschade f?rargad med piskan. Det var synd och skam att draga en ung flicka in i det el?ndet. Inte att det felades Haqvin n?got, men han var som en torr gren b?de p? hufvudets och hj?rtats v?gnar, och d?rtill svag till karakt?ren, s?som b?de farmor och mor. Det var visst n?got med det namnet! Det enda det kunde g?ra var att med heder laga sig i grafven.
Farmor Eiden stannade en sekund p? tr?skeln till sjukrummet. Det var som om en mask pl?tsligt glidit af hennes ansikte. Det stela, strama uttrycket flydde f?r ett drag af mjuk blidhet och stilla resignation. ?gonen str?lade ej, men de blickade varma och djupa in i n?got osynligt, och en fuktig imma lade sig ?fver dem. T?rar? Nej, nej, men minnen, l?ngesedan skrinlagda h?gkomster. H?r stod hon p? tr?skeln, hon och den m?ktige konung D?d; hvem skulle f?rst hinna taga platsen hos den sjuke, hvem skulle han tydligast k?nna?
Fru Eiden b?jde sakta hufvudet som i b?n. Sedan sk?t hon varsamt upp d?rren och gick snedt ?fver det stora, dunkla rummet fram till s?ngen.
-- Haqvin!
-- Margareta -- ?ndtligen!
Tv? kraftl?sa h?nder f?rs?kte str?cka sig mot hennes; ett d?dstr?tt hufvud h?jdes n?stan osk?njbart fr?n kudden, d?r det hvilade, fult och ov?rdadt, med tofvigt h?r och sk?gg som ram kring ett gult, infallet ansikte, hvari ?gonen fl?mtade oroligt och matt.
S?dan var hennes ungdoms ?lskade, n?r hon efter femtio ?rs skilsm?ssa ?ters?g honom; detta var d? den man, som Margareta Eiden sk?nkt sina b?sta dr?mmar, sitt ljusaste hopp.
?ren ?ro alltid sandkorn i evigheten, men de bli det ocks? f?r den, som skyndsamt vill komma tillbaka till lifvets h?gtidsstunder, och ?fver en kvinnas enda, stora k?rlek f?rm?r ej ens ett halft sekel bygga en varaktig f?rd?mning.
Margareta Eiden var inte i denna stund gamla farmor; hon var tjugu?rig, n?r hon snyftande sj?nk p? kn? vid b?dden och l?t hans darrande h?nder stryka ?fver hennes kinder, hans skrofliga st?mma hviska smekande namn. Han hade aldrig ?lskat n?gon annan ?n henne; hon visste det, men fideikommissbrefvets lydelse skilde dem ?t. Ett gammalt, gulnadt pergament var mera v?rdt ?n tv? unga, fullblodiga m?nniskors lycka. D?r p? det styfva papperet hade hon sj?lf l?st, att ?garen till Bragehall finge endast f?ra en h?g?ttad brud till sina f?ders borg, eller, lydde den h?nfulla, nyktra slutsatsen: >>en flicka, som med tunnor guld kan Bragehalls trappor bel?gga>>.
Margareta var fattig, och, om de ocks? kunnat kringg? detta underliga, flerhundra?riga dokument, kunde de ej kringg? verkligheten; dess kraf ?ro alltid ob?nh?rliga, och de skildes ?t, gingo hvar sin v?g, men visste dock, att en g?ng skulle de komma ut ur ?dets labyrint och d? trofast som f?rr se hvarandra i ?gonen. Nu hade den stunden kommit, men nu stod d?den p? vakt och skymde med det ok?ndas skuggor.
De hade skrifvit till hvarandra under de sista ?ren, l?nga sirliga bref med gammaldags uttryckss?tt, och i alla dessa epistlar hade det alltid st?tt n?got om >>barnen>>. De hade skrifvit f?ga eller intet om sin egen f?rlorade lycka, men fras efter fras om den de ville grunda ?t de unga. De talade om dem som om tv? minnesstenar p? hvilka de ville rista in, hvad deras hj?rtan en g?ng ?nskat, och de hade ingendera t?nkt sig annat ?n att de tv? stenarna tacksamt skulle finna sig i att bli monument ?fver d?d l?ngtan.
N?r grefve Haqvin k?nde, att krafterna pl?tsligt allvarligt aftogo, hade han s?ndt bud p? Margareta; f?rut hade han ej velat, att hon skulle se honom -- omst?ndigheterna hade gjort honom till en v?rdsl?sad existens, och med den glimt af stolthet, som fanns kvar hos honom, v?rjde han sig f?r att, slapp och utlefvad, st?lla sig inf?r sin ungdoms sagobrud.
Han anade ej, att hon med okuflig energi handlat i allt endast med tanke p? honom. Han visste icke, att hon efter balen p? Bragehall f?r femtio ?r sedan st?tt ensam kvar ute i den m?nljusa natten i st?llet f?r att begifva sig till g?stv?ningen, d?r hennes grandtant redan sof tryggt, och att hon d? sett upp till vapensk?lden ?fver portalen, icke med en vekt ?lskande kvinnas tr?nad utan med en valkyrias stolta, h?nsynsl?sa mod, och hennes br?nnheta l?ppar, torra af k?rlekst?rst, hade sk?lft under de ord, som de i medvetet trots framhviskat: >>Fac et nihil spera>>.
Ja, hon skulle handla, dristigt och klokt och utan att hoppas. Hon skulle inte mera lefva lifvet; hon skulle k?mpa sig igenom det. Lyckan fanns hos honom d?r uppe i den gamla, f?rvittrade borgen; d?r m?ste den stanna som gisslan f?r hennes l?fte att ?lska utan att hoppas, men ocks? utan att vika.
F?r hans skull gaf hon penningfursten Joseph Eiden sitt ja, och hennes intresse f?r man och barn var endast den str?fva pliktens. F?r hans skull hade hon nu tagit hit till Bragehall det k?raste hon ?gde i v?rlden, sin lilla Gunvor, och det fanns icke en skymt af tvekan inom henne att med det glada barnets millioner g?ra pergamentets ord till sanning. Hon skulle bli den, som med tunnor guld t?ckte de n?tta slottstrapporna, och Haqvin, hennes ?lskade, finge ro i d?den. Hon, som aldrig f?tt den stolta lyckan att bli mor ?t hans barn, hon skulle nu liksom p?nyttf?da hans namn genom att inympa en frisk gren i det gamla tr?det.
S?dan var Margareta Eidens k?rlek, trots hennes sjuttio ?r; den var som ?delt vin, hvilket ingen druckit, och hvars drufsmak endast blifvit starkare af den l?nga lagringen.
Ocks? han, den gamle, h?rjade mannen, k?nde det tr?tta hj?rtat sl? kraftigare, den tomma hj?rnan fyllas af bleka h?gkomster, som n?r man i skymningen l?ngsamt och dr?jande lockar fram en melodi efter annan. D?r komma brustna toner och oklara ackord, ty i m?rkret ?r man ?rlig och sl?r ej an falskt bara f?r att spela stycket, den spr?da klangen blir som en smekning, en dr?m -- kanske en snyftning.
-- Tack f?r att du kom, Margareta! F?r jag kyssa din hand? -- Hon f?rde upp den mot hans l?ppar. -- Den ?r lika hvit och fin som f?rr -- och ringen -- min ring har du kvar! -- Den med m?nstenen.
-- Den, som vi tyckte s?g ut som en stelnad t?r. Haqvin, det s?gs, att den f?r?ndrar f?rg, n?r den kommer n?ra gift, vet du det?
-- Ja.
-- D? ?ro inte t?rar gift, fast de f?rbr?nna, ty det har fallit s? m?nga, m?nga gl?dande t?rar p? den stenen. Men du ?r matt, jag skall inte tala s? mycket.
-- Jo, jo, jag blir inte tr?tt af att h?ra din r?st -- den ger mig lif.
Hon mindes, att hon ?nnu p? tr?skeln till sjukrummet undrat, hvem som skulle hinna f?rst dit in, hon eller den m?ktige konung D?d. Nu visste hon det; k?rleken fick dock r?tt till sist att kalla sig drottning Lif.
-- Stannar du nu hos mig, Margareta?
-- Ja, Haqvin, s? l?nge du vill.
-- Ocks? i natt?
-- Ja, du k?re.
-- ?, hvad det ?r godt att veta.
Han log; det var ett svagt leende, men det drog ?nd? segrande fram ?fver de slappa dragen och t?nde en glimt i ?gonen.
Hon tog en h?gkarmad stol och satte sig bredvid honom; den ena handen h?ll hon i hans b?da, med den andra str?k hon upp hans h?r ur den fuktiga pannan, och han f?ljde denna smekande r?relse med allt klarare blick.
-- Du har v?l h?rt, att doktorn sagt, att nu ?r jag f?rdig med -- tillvaron, Margareta?
-- Ja, men han kan misstaga sig.
-- Jag tror han g?r det -- du ?r s? stark, min ungdoms ?lskade, att du h?ller mig kvar hos dig.
-- Men anstr?ng dig blott inte, Haqvin, tala inte.
-- ?, du, jag har tegat s? l?nge, l?nge. H?r du inte det p? min r?st? Den har rostat.
Add to tbrJar First Page Next Page Prev Page