Read Ebook: Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman by Geijerstam Gustaf Af

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 243 lines and 18182 words, and 5 pages

p? henne, som nyss gick ut, och p? allt, som jag vet skall f?lja. Jag k?nner, att jag f?r aldrig tid att s?rja honom s? som jag ville, min lille gosse med ?ngla?gonen, och ensam b?jer jag kn? vid hans kista, jag som icke vet, f?r vem jag b?jer kn?, eller till vem jag skall bedja.

Men ute p? kyrkog?rden ligger en liten grav. Den ?r ordnad som en tr?dg?rd i sm?tt med en h?ck av buxbom, ett rosentr?d och en kulle med friskt gr?s, p? vilkens kr?n v?xer t?tt med pens?er. Den ?r olik alla andra gravar, och ?ver den gr?nskar en ensam lind.

P? kullen ?r en sten, och p? stenen l?sas orden: >>V?r lille Sven>>.

D?r sover v?r lycka, som en g?ng var st?rre ?n andras. D?r under jorden ?r min hustrus sj?l f?ngen, bunden med trolldomsband, och ingen k?rlek kan f?ra den ?ter till jorden.

TREDJE DELEN

Evigt ejes kun det tabte. HENRIK IBSEN.

Det fanns intet av vad jag v?ntat och fruktat, som icke kom. Den enda skillnaden var, att allt som olyckan v?xte, ville jag aldrig tro p? den, ens fast?n jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen skall komma, det kunna vi m?nniskor veta. Hur den verkligen kommer, veta vi d?remot aldrig.

Det f?rsta jag med en on?mnbar fasa k?nde och f?rstod, n?r ?tminstone s? m?nga dagar hade f?rg?tt, att jag kunde komma i ro och t?nka ?ver vad som verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru s? talat ut ur sitt innersta v?sen, som n?r hon setat inf?r mig i mitt rum och sagt, att hon var f?dd f?r olyckan, och att nu, n?r Sven var borta, levde hon endast f?r att d?. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen genlj?do de i mina ?ron, och ju l?ngre jag t?nkte p? dem, desto vissare blev det mig, att inom henne f?rdes en kamp mellan sj?lva beg?ret att d? och hennes k?rlek till mig och v?ra barn, som befallde henne att leva. Mer och mer b?rjade dock allt, vad hon sagt om sin k?rlek till oss att stiga fram f?r mina tankar och undantr?nga de f?rf?rliga ord, vilka talade om en d?dsl?ngtan, som n?stan blivit ett d?dsbeslut. Jag s?g henne sliten mellan den k?nsla, som band henne till oss tre, vilka ?nnu levde, och den dunkla l?ngtan, vilken drog henne till den, som g?tt bort. Vi hade varit ett helt f?r henne, och d?rav kom hennes lidande, att hon k?nde sig aldrig kunna f?rlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om hennes sj?l.

Jag s?g allt detta. Jag s?g det under en resa, p? vilken jag ryckte henne med mig f?r att sk?nka henne ?synen av hav och sol, nya m?nniskor och intryck av livet. Aldrig gl?mmer jag denna resa. Aldrig gl?mmer jag det intryck av hoppl?shet, som bem?ktigade sig mig, n?r jag vecka efter vecka allt tydligare m?rkte, att allt vad hon s?g, gled henne f?rbi, som om det f?r henne ej varit till. Hon dolde mycket f?r mig, hon dolde till och med sina t?rar, och jag f?rstod, att hon gjorde detta, d?rf?r att hon s?g, hur jag endast levde i hoppet att kunna ?terf?ra henne till livet, och hon s? g?rna, s? g?rna ville, att jag i det l?ngsta skulle f? beh?lla mitt hopp. Jag f?rstod detta en afton, n?r vi sutto p? en veranda och s?go ut ?ver en norsk tavla av fjord och fj?ll. Elsa betraktade l?nge alltsammans, hon sl?t ?gonen inf?r allt detta, som hon ?lskade, och s?g bort.

>>Georg>>, sade hon, >>Georg! varf?r l?ter du mig se allt detta?>>

S? brast hon stilla i gr?t, men f?rs?kte ?ter hejda gr?ten och s?g upp mot mig.

>>Varf?r g?r du s? mycket f?r mig? Varf?r ?r du god emot mig? Det vore mycket b?ttre, att du l?te mig g? min egen v?g.>>

Jag k?nde, att jag stod inf?r ett lidande, som icke kunde m?tas eller v?gas. Jag k?nde ?nger ?ver, att jag velat draga henne bort fr?n sorgen, och att jag l?tit henne m?rka det. Att ?ver huvud s?ka leda henne eller inverka p? hennes sm?rta, syntes mig i detta ?gonblick endast el?ndigt och sm?tt. Jag drog henne blott intill mig och sade:

>>Gr?t hos mig! Gr?t s? mycket du vill! L?gg icke band p? dig! Tror du icke, att jag s?rjer som du?>>

T?rarna str?mmade ur hennes ?gon, och dock var det ansikte hon v?nde mot mitt s? str?lande av gl?dje, som om den st?rsta t?nkbara lycka hade h?nt henne.

>>G?r du verkligen det?>> sade hon.

Det grep mig s?, att min hustru skulle tro, att jag redan hade gl?mt eller var p? v?g att gl?mma, att min sm?rta fick utbrott, och jag h?rde och s?g ingenting annat, ?n vad jag sj?lv k?nde, och vad som marterade mig. Jag ber?ttade henne, hur fattigt och fullvuxet hela v?rt hem f?ref?ll mig nu, n?r Sven var borta. Jag sade henne, hur r?dd jag var att ?ter komma hem och b?rja vardagslivets arbete, n?r jag visste, att hans klara r?st icke skulle h?lsa mig v?lkommen, och han sj?lv icke st? g?md bakom d?rren och m?ta mig, n?r jag kom hem. Allt detta ber?ttade jag henne, och jag k?nde, hur hon sj?nk till ro mot mitt br?st. Jag var lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ?nnu kunde k?nna. Men jag f?rstod ocks?, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, s? som hon ville, kom d?rav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt vad jag f?retog mig, allt vad jag gjorde, t?nkte och sade, samlades i ett enda f?rs?k att ?terkalla henne sj?lv till livet.

Detta satt jag och t?nkte p?. Men efter denna afton f?r?ndrade jag, som jag sj?lv v?l m?rkte, mitt s?tt mot min hustru. Jag blev resignerad och v?ntade icke att s? snart se henne v?nda sina tankar fr?n honom, som g?tt bort, till oss, som hon hade kvar. D?rigenom blev hon mera f?rtroendefull mot mig och mera ?ppen. Men resan gled oss f?rbi, som hade allt vad vi sett endast varit en inbillning. V?nner tr?ffade vi, men intet deltagande f?rm?dde mer ?n v?cka tacksamhet hos min hustru, m?nniskorna gledo oss f?rbi, som hade vi sj?lva st?tt inom en gr?ns, vilken ingen av egen vilja kan ?verskrida.

Och det lugn, vi kunde uppn?, funno vi icke, f?rr?n vi en afton flyttade in i v?rt nya hem. Det var en v?ning i Stockholm, mot vilken vi utbytt den bostad p? landet, d?r vi upplevat s? mycket b?de ont och gott. Vi hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu h?nt oss, skulle kunna ske, och det var med en k?nsla av fruktan f?r vintern, vi tr?dde in i v?ra rum.

Men i trots av detta upplevde vi h?r de f?rsta dagarna av l?ttnad och ro under sorgen. Tusen g?nger ?ngrade vi, att vi n?gonsin hade rest och liksom sl?pat v?r sorg med oss att besk?das av andra.

P? kyrkog?rden st?r en liten sten med inskriften >>V?r lille Sven>>. Den ?r lagd p? kullen, som v?lver sig under en lind, vilken l?nge sedan f?llt sina blad. Vid lindens stam st?r en b?nk, och p? b?nken sitter en ensam svartkl?dd kvinna med l?ngt krusflor som en ?nkas. Hon sitter d?r l?nge, och i h?stdagern talar hon med n?gon, som ingen kan se.

Hon befaller kusken, som h?ller i n?rheten av graven, att k?ra tillbaka till landsv?gen. S? b?jer hon sig ned och samlar mull fr?n graven i sin n?sduk. D?refter tar hon fram ur en syv?ska svart siden, n?l, tr?d och sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten p?se. D?rp? tar hon av mullen och fyller den. S? trycker hon sina l?ppar mot den m?rka mullen, och n?r hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr t?tt och noga, s? att icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla p?sens h?rn f?ster hon starka snodder. D?refter l?gger hon in sina sybeh?r och sitter l?nge med den svarta amuletten i hand, t?nkande p?, att nu ?r hon vigd vid honom, som ligger i graven.

D?refter b?jer hon kn? under lindens kala grenar och kysser stenen, som b?r hennes ?lsklings namn. Stilla och h?gtidligt, som om hon beginge en helig handling i m?nga m?nniskors ?syn, h?nger hon snodden om sin hals, ?ppnar sin kl?nning och l?gger den heliga jorden vid sitt br?st.

Under hela tiden ?r hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust, och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina f?tter och stannar sedan f?r att kasta en blick p? graven. En skog av sm? krukor blomma omkring den, och friska blommor ?ro lagda p? kullen. Ingen grav ?r s? vacker, ingen s? v?l sk?tt, ingen ?r prydd med s?dan rikedom just nu, n?r h?stvinden ruskar i tr?den.

D? ler hon av gl?dje och talar ?ter tyst och innerligt till n?gon, som ingen kan se. S? g?r hon fram till vagnen, som v?ntar ute vid kyrkog?rdsgrinden, och ?ker hem.

Men n?r hon kommer hem, g?r hon direkt in till mig, tar fram den svarta amuletten och s?ger mig, vad den inneh?ller. D?rp? h?ller hon den fram emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag g?r s? f?r att icke st?ra hennes gl?dje, och med ett lyckligt leende d?ljer hon den ?ter vid sitt br?st, i det hon s?ger:

>>Om du visste, hur lycklig jag k?nner mig, n?r jag ?r ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, att jag far s? ofta. Jag blir lugn f?r flera dagar, bara jag f?r komma till honom.>>

S? g?r hon ut igen och l?mnar mig ensam. Och n?r jag efter ett par timmar stiger upp fr?n mitt arbete och s?ker henne, finner jag henne vid Svens lilla byr?, v?ndande p? de ting, vilka en g?ng tillh?rt honom.

S? kretsa hennes tankar st?ndigt kring honom, som ?r d?d, och det finns ingenting, som kan st?ra henne. Hon talar om, att hon snart skall f?lja honom, och hon g?r det i en lugn, sansad och f?rtrolig ton, som borde detta vara den naturligaste sak f?r andra, liksom den ?r det f?r henne sj?lv.

Ibland brukar hon till?gga:

>>Jag ville bara s? g?rna leva, till dess att gossarna bleve litet st?rre och inte beh?vde mig l?ngre.>>

D? kan hennes ansikte f? ett f?rtvivlat s?nderslitet uttryck, som visste hon, att denna ?nskan vore mer, ?n hon kunde hoppas eller beg?ra, och hennes panna f?r ett djupt veck mellan ?gonen, som om hennes grubbel v?llade henne sm?rta. Hon k?nner, att hon m?ste g?ra valet mellan liv och d?d, ?tminstone i sin ?nskan och hon kan icke g?ra det. D?rf?r vill hon leva en tid f?rst, f?r att f? vara allt vad hon kan f?r dem som leva, och sedan d? f?r att f? stanna hos den, vilken hon k?nner sig tillh?ra. Hon s?ker en f?rsoning mellan beg?ret att d? och behovet att leva, och hon fruktar b?da, emedan de slitas om herrav?ldet i hennes sj?l och var p? sitt s?tt pina henne gr?nsl?st. P? samma g?ng anar hon emellertid, vilken av andarna till sist skall vinna seger, och d?rf?r omtalar hon detta, icke som en utomordentlig h?ndelse, vilken b?r framkalla f?rv?ning och h?pnad, utan som n?got sj?lvklart, vilket hon upplevat, och som ingen kan betvivla.

>>Minns du, n?r jag sade, att jag icke trodde p? ett liv efter detta?>> s?ger hon. >>Det var du, som l?rde mig tro s?.>>

Hennes ansikte f?rm?rkas, n?r hon s?ger det och det kommer n?got av groll i hennes st?mma, som g?r mig ont. Hon ser det, och f?rsonande l?gger hon sin hand p? min, i det hon forts?tter:

>>Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan b?rja att leva ett s?dant liv redan h?r p? jorden. Det beh?vs bara, att n?gon g?r bort, vid vilken man ?r s? f?stad, att det k?nns, som om sj?len f?ljde med. N?stan var afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, n?r jag vill, eller n?r jag ber honom komma. Inte n?r jag gr?ter och l?ngtar, str?cker mina armar efter honom och ropar hans namn. Men n?r jag minst anar det, d? ser jag honom sitta bredvid mig. Och n?r jag d? ?r riktigt lugn och glad, d? ler han emot mig och ser lycklig ut. Han ser p? mig d?, alldeles som han brukade, och innan jag hinner sansa mig, ?r han borta. Men d? ?r jag lycklig ?nd?. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, n?r du sovit och jag legat vaken. Mer ?n en g?ng har jag t?nkt att v?cka dig. Men jag har icke v?gat g?ra det. Ty jag har varit r?dd, att, n?r du vaknade, skulle han vara borta, och d? skulle du kanske inte tro mig, n?r jag ber?ttade vad jag sett.>>

Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag skulle mots?ga henne. Jag g?r det aldrig. Jag vet ju icke sj?lv, vad jag tror. Jag har genomg?tt skakningar s? f?rf?rliga, att jag icke v?gar s?ga, vad som ?r verklighet, och vad som ?r sken i andras erfarenheter. Vet jag det ens i fr?ga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan n? med mitt f?rst?nd ?r verklighet? ?r det icke t?nkbart, att det finnes en verklighet, som endast kan ?stadkommas med k?nslan eller -- varf?r icke -- med inbillningen? Det f?refaller mig, som vore det att liksom stympa mig sj?lv, om jag degraderade min k?nsla och min fantasi till att endast existera f?r att kuvas av f?rst?ndet. I tanken j?mf?r jag det med, om jag ville l?ta ?gat f?rneka en kroppslig sm?rta, d?rf?r att den vore osynlig, eller ?rat kritisera m?jligheten av en smakf?rnimmelse, d?rf?r att den icke kan h?ras. Och hur v?l jag ?n k?nner alla de argument, som anf?ras mot en dylik tankeg?ng, ?r det mig dock om?jligt att g?ra dem g?llande i detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag g?r liksom i en pinsam v?ntan att en g?ng f? klarhet i vad jag icke vet.

Och under allt detta v?xer hos mig en tanke, som spirat i den stund, d? jag visste, att mitt barn skulle d?. Jag f?rst?r, att vad allt detta ?r, om det ?r inbillning eller verklighet, s? skall det dock en dag taga min hustru ifr?n mig. Hon har v?xt samman med mitt eget liv, och jag kan icke mista henne. Mot min egen lycka, som jag en g?ng tyckte vara s? stark, att jag fr?n dess h?jd kunde se ned p? andras, reser sig den makt, som ?r allt levandes ?de. D?den kommer f?r mig, som den en g?ng kom f?r lille Sven p? den tavla, vilkens inneh?ll han alltid ville ha ber?ttad f?r sig som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir kallad, men den, som kallelsen icke g?ller, f?r stanna kvar. Skillnaden ?r blott den, att jag ser d?den p? avst?nd, l?ngt innan han hunnit fram, f?rst?r att hans klocka skall ljuda, och den, f?r vilken hon ljuder, skall g? med gl?dje.

Men jag vill icke sitta ensam kvar och f?rbanna d?dens makt. Inom mig v?xer ett beg?r, som g?r h?gre, ?n jag sj?lv vet. Det ?r samma beg?r, som n?r vissheten om barnets d?d tryckte min hustru till jorden, manande henne att s?ga: >>Han skall inte d?. Han f?r det inte. Jag vet, att han inte skall.>>. P? samma s?tt s?ger ocks? jag till mig sj?lv: >>Jag vill det icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt.>> Jag m?rker icke, att jag f?rs?ker det om?jliga. Den kritik, som genast var vaken, n?r det g?llde henne, sover, n?r det g?ller mig sj?lv. Jag vill k?mpa med d?den f?r att beh?lla hennes och min lycka, s?dan den en g?ng blommade, icke just n?r livet log omkring oss, men ?tminstone n?r vi tagit dess tuktan och ?nd? visste, att livet kunde le. Jag vill g?ra allt f?r att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i d?dsriket, med min k?rlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och f?ljer hon mig, skall jag aldrig v?nda mig om och snegla mot skuggorna.

S? lovar jag mig sj?lv, och jag v?ntar aldrig, att l?nen skall komma snart. Tv?rtom bereder jag mig p? en l?ng och h?rd pr?votid, och jag vet p? f?rhand, att det f?rsta jag beh?ver ?r konsten att v?nta.

Men jag ?r s? viss i min tro, att jag kan le f?r mig sj?lv, n?r jag h?r hennes tal om d?den. Jag kan h?ra henne s?ga, att hon l?ngtar bort och k?nna hennes smekningar, n?r hon ber mig f?rl?ta sig. D? njuter jag smekningarna och gl?mmer hennes ord. Som en stor, o?ndlig visshet k?nner jag, att segern ?r o?terkalleligen min och icke hans, som sover i jorden. Jag tager honom till bundsf?rvant i mina tankar, s?ger henne till och med, i det jag g?r in i hennes egen tankeg?ng, att hon skall leva, d?rf?r att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan jag sov.

Hon h?r p? mig med undrande, gl?nsande ?gon, och l?ngt d?refter -- s? l?ngt, att jag f?rst icke kan erinra mig, vad jag sj?lv sagt -- ber?ttar hon mig, att Sven suttit p? hennes b?dd, kl?dd i sin vita nya dr?kt med det bl? sk?rpet och sagt:

>>Mamma ska' inte gr?ta s? mycket efter mig. Det g?r s? ont i mitt huvud, n?r mamma gr?ter.>>

Jag h?r p? dessa ord, och jag tager fasta p? dem som p? ett omen. Mera f?rhoppningsfull ?n n?gonsin dr?mmer jag om en framtid, d?r v?rt d?da barn skall vara ett starkare f?reningsband, ?n om han hade levat, och jag minns med t?rar i ?gonen de ord, hon sj?lv en g?ng l?rt mig: Att ?ldras tillsammans.

Det var ingenting mindre ?n en kamp med d?den jag hade b?rjat, och den tid, som f?ljde, blev en st?ndig v?xling mellan den m?rkaste f?rtvivlan och det ljusaste hopp. Det sv?raste vid s?dana f?rh?llanden ?r naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott best?r uti att lugnt v?nta p? vad som komma skall och t?ligt l?mna allt ?t tiden, medan man samtidigt tycker, att vad som sker blott p?skyndar annalkandet av en natt, vilken man hoppas att kunna f?rdriva. Huru ?ngsligt jag iakttog min hustru under denna tid! Hur jag f?ljde henne p? hennes f?rder till graven! Och hur jag gladdes, n?r jag s?g henne lugnt och glatt samla gossarna kring sig, ber?tta och l?sa f?r dem, som endast hon kunde, och jag ?ter fick h?ra deras muntra r?ster, som lj?do om varandra, n?r det l?sta gav anledning till n?gon av dessa lustiga kommentarier, som g?ra det till en h?gtid att l?sa h?gt f?r barn. Och hur kunde jag icke vid middagsbordet eller aftonlampan spana efter det anstr?ngda, fr?nvarande uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och g?ra alla stumma.

D? var det, som om hennes sj?l pl?tsligt gick bort fr?n oss och l?mnade oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog sade, att, s? gott deras ?lder det till?t, f?rstodo de lika v?l som jag och ledo ?ven, om de ocks? hade l?ttare att sl? tankarna bort. Svante steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakast?tt, genom att han icke lyckades att f? hennes ?gon att lysa upp. Han kunde komma till mig efter?t och s?ga:

>>Det ?r synd om mamma.>>

Det var alltsammans f?r honom, och d?rf?r var han kanske en b?ttre tr?stare ?n jag.

Olof satt vid s?dana tillf?llen mera stilla och f?rs?kte tala vid mig, som om allt varit som det skulle. Men hans ?gon f?ljde modern, och gick hon ut f?r att vara ensam, vilket ofta h?nde, n?r hon m?rkte, att hon icke l?ngre kunde se och tala med oss, d? pl?gade han smyga sig till hennes d?rr och st? d?r l?nge och lyssna. Dr?jde tystnaden alltf?r l?nge, gick han sakta in, och h?nde det, att han blev avvisad, kom gossen stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han visste, att han icke fick beg?ra allt p? en g?ng.

Det var med honom som med mig, att han skulle k?nt det som en l?ttnad, om han blott vetat, vad han skulle g?ra.

Och n?r vi tre s?dana stunder sutto ensamma, t?nkte vi alla p?, vad som v?l f?rsiggick bakom den st?ngda d?rren, d?r min hustru arbetade sig allt n?rmare och n?rmare den gr?ns, d?r livet upph?r, k?mpade sig fram emot d?den.

>>Vet ni vad mamma lider utav?>> sade jag en dag.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet