Read Ebook: Boken om lille-bror: Ett äktenskaps roman by Geijerstam Gustaf Af

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 243 lines and 18182 words, and 5 pages

>>Vet ni vad mamma lider utav?>> sade jag en dag.

Olof s?g bort utan att s?ga n?got, men Svante svarade:

>>Ja.>>

Jag hade f?r ?vrigt icke beh?vt fr?ga. Ty jag visste, att hon berett dem p?, vad som komma skulle.

Om aftnarna, n?r jag blev ensam, satt jag ofta och, f?r att skingra mina tankar eller ?ver huvud kunna f?retaga mig n?got, skrev p? ett slags dagbok, vilken jag g?mde i botten av en skrivbordsl?da, s? att Elsa icke av n?gon olycklig tillf?llighet skulle f? se den.

Jag har l?st den ?nyo nu, och allt vad d?ri st?r f?rekommer mig att vara skrivet f?r s? l?nge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens tv? ?r f?rg?tt sedan dess. Men som jag l?ser i den blir mig allt som h?nt levande och n?ra, och jag k?nner ?ter marterna av den fruktansv?rda illusion, vilken d? h?ll mig uppe.

DAGBOKEN

Jag sitter h?r och t?nker p? lille Sven. Allt omkring mig ?r s? tyst, och jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ?nnu kunde vara uppe, gick omkring p? tr?dg?rdens g?ngar med sin lilla smeksamma hand i min och pratade i ett, medan han s?g upp mot mitt ansikte med sina tankfulla barna?gon. Och som jag f?rdjupar mig i detta minne, blir mig hoppl?sheten i det att jag aldrig skall se honom igen, s? outs?gligt bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, n?r vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades f?r att utr?na, vad han tyckte, vid varje sm?sak, som bragte gl?dje. Nu g?r hans pappa h?r och m?ste g?ra sig h?rd mot minnet f?r att r?cka till och h?lla allt annat uppe. F?r icke ens t?nka f?r mycket. Icke ens s?rja. Ty d? skulle allting brista.

Kom han f?r att taga sin moder med sig och l?mna oss alla i sorg? Eller kom han f?r att g?, s? stilla och vackert, som han gick, och genom sin d?d l?ra oss alla livets stora konst?

Jag har t?nkt p? allt och sett allt, och jag vet nu, varom det ?r som striden st?r. Dag f?r dag har jag sett, hur det blott blivit s?mre. Och det ?r ingen gl?dje att kunna f?rst?. Det ?r ett lidande. Under denna tid har jag kunnat f?lja varje detalj, och ett ord eller ett ?gonkast ha kunnat f? mig att sk?lva i hela min varelse, d?rf?r att jag visste, vad det betydde. I min och gossarnes n?rvaro har jag sett henne falla ifr?n och h?lla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag f?tt anstr?nga varje nerv f?r att i hennes ?gon framtvinga den blick, vilken visade, att hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne k?nna och f?rst? alltsammans sj?lv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon har kastat sig ned f?r mig i ?ngest och bett mig att icke skicka henne bort -- utan ha litet t?lamod.

Jag lider fruktansv?rt av att f?lja hennes kamp och mitt under alltsammans vet jag dock, att det, som nu ?r min pl?ga, ?r blott en annan sida av just samma egenskaper i en rik och v?ldig natur, vilkens v?gor g? h?gt som havets -- samma egenskaper, som en g?ng sk?nkt mig all livets lycka och jubel.

Den f?rf?rliga sp?nningen b?rjar g? ?ver, och min hustru blir b?ttre dag f?r dag. Efter vinterns m?rker bli v?l en g?ng dagarna l?ngre och timmarna ljusare.

Det ?r l?nge sedan jag r?rt vid min dagbok. Men det kommer sig d?rav, att jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har g?tt underligt till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet och en nervositet, vilken gjort, att hela min person f?refallit mig sp?nd som en b?gstr?ng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid f?r att skriva. Jag har skrivit natt p? natt till kl. 2. Jag har druckit whisky f?r att h?lla mig vaken. Jag har g?tt ut och superat mitt under arbetet f?r att f? h?ra larm och se m?nniskors anleten, vara mitt i febrilt liv, k?nna det b?lja omkring mig och br?nna mina tinningar.

Men pj?sen blev f?rdig, och jag k?nner endast en stor mattighet. Vad jag vill n?, ?r nu sannerligen varken ?ra eller f?rfattargl?dje. Jag k?nner det, som om min hj?rna levde ensam p? hela den ?vriga kroppens bekostnad. Ja, det ?r skada, att dygnets timmar ?ro s? f?, n?r det g?ller att n? det om?jliga.

Det f?refaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag levat och lever, varit och ?r, p? n?got underbart s?tt ginge till m?tes en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan r?ra ett finger. Under allt detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att n?gon egentligen finner mig f?r?ndrad. Jag ?r glad, n?r jag kommer ut och tr?ffar m?nniskor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.

Men inomhus har jag mitt egentliga hem, d?r jag lever mitt verkliga liv. Och oupph?rligt k?nner jag d?r, som om ?ver henne och mig glede n?got av det, om vilket jag sj?lv en g?ng i ett helt annat sammanhang skrivit, att det ?r >>st?rre ?n lycka och olycka>> n?got av det, som ?r utan namn.

I allt detta ?r naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon g?r till h?lsa eller till underg?ng, vet jag icke. Detta synes mig nu vara n?got, vari jag icke kan gripa in. Det f?refaller mig ibland, som om jag stode utanf?r, icke hade n?gon del d?ri, aldrig kunde f? det eller n? det. Och i allt detta finns ingen ?versp?ndhet, endast en resignerad l?ngtan, vilken ?r djupt f?rgl?s.

Min hustru har satt sig till pianot i dag f?r f?rsta g?ngen. Sjunga vill hon v?l icke ?nnu, men jag har dock h?rt musik igen i mitt hem, och melodierna fr?n fordom ha st?mt v?ra sinnen liksom i en ny och ljusare ton. ?ver huvud har det p? sista tiden kommit n?got nytt ?ver henne, n?got, som lovar mera ?n f?rut. Hon har vaknat upp till livet, och hon ?r med oss andra som f?rr. Icke riktigt ?nnu kanske. Men jag k?nner, hur hon med varje dag kommer oss n?rmare. Ibland tror jag vad hon s?ger, att allt detta kommer d?rav, att hon vet, att hon snart skall g? bort, och att detta hopp h?ller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det ocks? ?r s? nu, s? ?r dock allt detta p? v?g att glida ?ver i n?got st?rre, vilket hon sj?lv k?nner med undran och ?ngslan, men icke vill tro.

Huru h?rmed ?r, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke ?r f?rtvivlad nu, som jag var det f?rr. Ty nu lever jag under det ?de, som ?r mitt, och som, h?nda vad h?nda vill -- s? som jag nu ser det -- icke kan kasta n?got styggt in i hennes liv och mitt. Detta ?r det jag fruktat.

Jag st?r icke ut med detta l?ngre. Jag har sett svart och svart och svart omkring mig, s? jag r?kar i raseri bara jag ser mig sj?lv i en spegel. Och det b?sta ?r, att min hustru sj?lv tyckes b?rja k?nna en smula av allt detta.

Jag g?r bara och v?ntar att vintern skall f?rsvinna p? allvar, s? att vi f? komma bort h?rifr?n. En apati av h?gst besynnerlig art beh?rskar mig, och jag ?r ibland r?dd, att denna vinter kn?ckt mig. Vad sommaren kan komma att medf?ra, ?r kanske heller icke s?dant, att man kan v?nta d?rp?. Vi flyttade in till Stockholm, eller r?ttare: hyrde v?ning, n?r vi trodde, att allt skulle b?ra oss fram, om ocks? l?ngsamt. Som det blivit, hade det varit b?ttre, om vi stannat p? landet, i den avskildhet, som synes vara v?rt b?sta ?de. H?r ?r mera ensamt ?n d?r.

Sorgen skr?mmer.

Det ?r v?r br?llopsdag i dag. >>Im wundersch?nen Monat Mai.>> Jag kan icke l?ta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag ?n sj?lv k?nner att den ?r. Det ?r n?mligen 14 ?r vi varit gifta i dag, och det ?r, som g?tt, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de -- olycks?ret par pr?f?rance. Det ?r, som om jag trodde, att n?gon eller n?got nu h?ll p? att j?mna v?gen f?r oss, eller som om jag k?nde, att n?got inom mig vore n?ra att l?kas. Och allt detta, f?r att jag kommit att t?nka p? en siffra, vilken under normala f?rh?llanden s?kerligen g?tt mig sp?rl?st f?rbi.

Dagarna f?rflyta, under det att jag g?r och t?nker p?, att jag borde b?rja att arbeta. Men diktens fj?rilar flyga blott oroligt fram och ?ter ?ver n?got, som ?r ?de och f?rbr?nt. Ibland synes det mig, som skulle jag kunna f?lja deras flykt. Men s? erinrar mig verkligheten ?ter om det som ?r, och det blir, som n?r ett ljus bl?ses ut inne i ett rum om natten.

Kunde jag bara st?ndigt vara s?, att min hustru ingenting m?rkte. Kunde jag vara j?mn och glad eller ?tminstone synas s?. Men jag kan det icke, och jag vet, att hon s?rjer, icke blott ?ver sig sj?lv utan ocks? ?ver den sm?rta, hon v?llar mig. Det m?tte vara f?rf?rligt att g? som hon och ingenting orka, ingenting f?rm?, utan bara sjunka ihop vid det minsta som v?llar henne oro eller sorg. G? och grubbla ?ver d?den, som hon tror skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt m?tte det vara att mitt under allt detta tillfoga den man ?lskar h?gst ett ol?kligt lidande och icke kunna g?ra n?got f?r att bota det.

Hon kan sitta och se p? mig, n?r hon icke tror att jag m?rker det, och ?ver hennes ansikte kommer d? ett s?dant uttryck av f?rtvivlan, att det sk?r mig in i sj?len.

I g?r kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand ?ver min.

>>Om du bara inte hade mig>>, sade hon, >>vad du d? skulle vara mycket lyckligare!>>

Jag vet, att hon trodde p? sanningen av sina egna ord, och mitt svar kunde v?l f?r ett ?gonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av hopp i hennes ?gon, men det kunde icke ?tergiva henne den s?kra ?vertygelsen att hon var oumb?rlig och d?rf?r beh?vde leva.

N?r jag l?ser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och fruktan, f?rst?r jag icke, att vad dessa rader ber?tta verkligen kan vara sant. Och dock m?ste det vara s?. Ty scripta manent. Och hur ofullst?ndiga och fragmentariska dessa anteckningar ?n ?ro, ber?tta de mig dock med full visshet, att jag hoppades mera d?, ?n vad jag kan fatta nu, n?r allt f?tt sin f?rklaring och sitt slut.

S? mycket f?rst?r jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen jag ej mera vill och icke kan ?terv?nda, var min lycka, att jag omsider fann n?got, vilket jag trodde kunna bidraga att r?dda min hustru. Vilken lycka ?r icke detta! Att slippa att endast vara en overksam ?sk?dare, att f? gripa in, att f? verka, arbeta med ett best?mt m?l f?r ?gonen, ett m?l, som man ?tminstone tror sig kunna n?. I ungdomen skulle kanske en s?dan lyckok?lla synas fattig och ringa. Men n?r ?ren st?nkt en smula gr?tt i h?ren, blir man n?jd med mindre ?n f?rut. Man kan d? leva och lida, n?r man tror, att det ligger inom m?jlighetens gr?ns att skapa en f?rb?ttring, och man kan i blotta medvetandet om en s?dan m?jlighet finna n?got, som n?stan liknar lyckan.

F?r mig kom denna hj?lp, i samma stund den aning jag l?nge haft, att stadslivet var f?rd?rvbringande f?r min hustrus hela tillst?nd, allt mera stadgades till verklig ?vertygelse och till sist omsattes i ett beslut att rycka henne loss d?rifr?n och ?terv?nda till landet, som vi aldrig borde ha l?mnat. L?karen uppmuntrade mig ?ven i detta mitt beslut, och n?r jag f?rsta g?ngen slog fram denna plan som en blott m?jlighet f?r min hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets fr?jder, och hon sade bara: >>Kan du g?ra detta f?r mig? Vill du det?>>

Dessa ord v?ckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all oro och allt, som jag f?rut skildrat och ber?ttat, vilket tyngde mig till jorden, gl?nste dessa ord emot mig som stj?rnor genom m?rkret och eggade mig till den stora anstr?ngning, vilken jag hoppades skulle ?tergiva oss alla gl?djen i v?rt hem. Ju mera jag t?nkte d?rp?, desto sannolikare f?ref?ll det mig, att jag h?r hade funnit det >>Sesam ?ppna dig>>, vilket skulle bana v?gen f?r min hustru att ?ter kunna tillh?ra livet. Som en man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att g?ra under, satte jag hela min lit till denna plan, och n?r vi ?ntligen flyttat in i den lilla villan, som l?g h?gt upp med utsikt ?ver fj?rdar och skog, och d?r asparnas blad darrade utanf?r det f?nster, d?r min hustru skulle sitta och se mig, s? ofta jag kom hem fr?n mitt arbete, d? var jag viss, att nu var l?sningen funnen. S? underligt det ?n kan f?refalla mig nu, jag var viss d?rp?. Jag trodde och jag var outs?gligt lycklig i min tro.

Aldrig har jag v?l heller k?nt mig mera hoppfullt lycklig, ?n n?r sn?n denna vinter b?rjade falla och vi erforo denna egendomliga hemk?nsla att vara avst?ngda fr?n alla och allt, vilken f?ljer med det nordiska luftstrecket. Fr?n vinden och ned till k?llaren stod v?rt nya hem f?rdigt, och som f?rr ordnade det hela och prydande rummen med alla de sm? uppfinningar och f?rem?l, vilka ?ro kvinnans hemlighet att kunna framtrolla, gick min hustru ?ter ibland oss. Gossarnas h?gljudda r?ster genlj?do p? nytt i rummen, utan att n?gon beh?vde tysta dem. Kanarief?glarna sj?ngo och drillade, utan att n?gon h?ngde det gr?na nattskynket ?ver deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och ras. Och pianot var icke l?ngre st?ngt.

Det h?nde en afton, n?r jag minst anade det. Utan att s?ga ett ord om sin avsikt, kom Elsa ned i f?rmaket och satte sig vid pianot. Hon s?g p? mig, n?r hon gick mig f?rbi, och jag f?rstod hur lycklig hon k?nde sig ?ver, att hon kunde f?lja sin egen ?nskan. Allt sedan Sven dog och hon icke l?ngre kunnat h?ra hans klara st?mma samman med tonerna fr?n pianot, hade min hustru aldrig velat sjunga de s?nger, till vilka han s? ofta ensam hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, s?g jag henne sitta vid pianot, h?rde henne sl? an en ton, och strax d?refter lj?do tonerna genom rummet:

Min hvide Svane du stumme, du stille; hverken slag eller trille lod sangr?st ane.

Och slutet:

I toners fl?den du slutted din bane. Du sang i d?den; -- du var dog en Svane!

Varken f?rr eller senare har jag h?rt denna s?ng klinga s?. Under det att hon sj?ng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade tysta innanf?r d?rren. De s?go undrande p? mig, som trodde ej heller de sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ?gon blevo skumma. N?r de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en h?gtidsfest.

Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.

>>Jag kan inte mer i dag>>, sade hon som till urs?kt.

Men s? s?g hon p? oss alla och f?rstod, vilken gl?dje hon hade v?ckt. Hennes ansikte lyste upp, hon gick f?rbi mig fram till gossarna, tog dem emellan sig och tryckte b?das huvud mot sina axlar.

>>Tacka lille-bror>>, sade hon. >>Det ?r han, som har hj?lpt mig.>>

Hon sade det icke sjukt som f?rr, icke med den snart sagt fientliga ton, hon anv?nt, n?r hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillh?ra honom som var d?d. Hon sade det mjukt, stilla och n?stan lyckligt, med ett uttryck, som om hon tagit avsked fr?n n?got f?rg?nget, vilket aldrig skulle komma igen.

Innanf?r s?ngkammaren l?g ett litet rum, vilket ursprungligen varit avsett till toalettrum, men av n?gon anledning aldrig blivit inrett. Det var mycket oregelbundet, dess f?nster sutto h?gt upp, och dagern d?rinne var svagare ?n i de andra rummen.

D?r bodde lille Sven. D?r var hans rum, och det rummet var st?ngt.

Ingen fick hj?lpa min hustru med att ordna detta rum eller st?da d?r. Hon ensam skulle g?ra allt. D?r h?ngde hon ljusa gardiner framf?r det lilla f?nstret, och i f?nstersmygen bakom gardinen st?llde hon ett bord. Till detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och p? bordet stodo Svens leksaker. Det var en h?st, som drog en vagn, n?gra tennsoldater och ett t?lt. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden, hans sparb?ssa, en liten sabel och en kask. D?r fanns allt vad han l?mnat efter sig, hela hans lilla kvarl?tenskap. Under bordet stodo tv? tr?h?star av vilka den ena alldeles tappat manen, och framf?r bordet var st?lld en liten l?g tr?stol, som Sven hade f?tt, och som han brukade b?ra efter sig i rummen, n?r han var riktigt v?nlig och glad och ville narra mamma att ber?tta sagor.

Men mitt ibland leksakerna stodo sm? och stora portr?tt i ramar och p? v?ggarna s? n?ra dagern som m?jligt h?ngde andra. Det var portr?tt av mamma och pappa, av br?derna och av hela familjen. Det var portr?tt av Sven i hans l?nga kolt och av Sven i den lilla p?lsen, d?r han stod p? en b?nk och grinade emot solen, vilken lyste ?ver sn?n. Men alla portr?tten voro fr?n v?r ungdoms och lyckas tid, n?r ?nnu ingenting hade h?nt, som kunde slita det band, vilket ?nnu f?renade oss alla. Och ensam, alldeles f?r sig, h?ngde p? ett utspr?ng av muren avbildningen av Spangenbergs d?dstavla, ?ver vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma ber?ttat honom, l?ngt f?re den dag, d? han sj?lv fick veta mera d?rom, ?n vad de stora n?gonsin kunde ber?tta.

Och s? stod d?r ?nnu en sak. Det var en liten m?rkbetsad byr?, som Sven en g?ng f?tt. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den varit pappas egen. D? var den gul och ljus, men sedan dess hade den genomg?tt m?nga ?den, och n?r den blev Svens, fick den sin nya f?rg. Men i dess tre l?dor l?go alla de saker, som g?mde minnen om den lille, men som icke fingo ligga framme. D?r f?rvarades hans sista skjorta och det sista paret strumpor han begagnat. D?r l?go hans sm? noth?ften >>Sjung f?r oss mamma>>, vilka aldrig mer fingo komma fram p? nothyllan nere i f?rmaket. D?r g?mdes hans sista vita sommarkostym med det vackra bl?a sk?rpet och rosetten i samma f?rg p? den vita m?ssan. D?r l?go hans sm? bruna skor och lille Svens b?cker. D?r fanns ocks? pappas egen bok om de stora br?derna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, n?r han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.

Detta var Svens rum, och h?r var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit in, och var morgon satt hon d?r, innan hon talade med andra. Aldrig var hon lyckligare, ?n n?r pappa ocks? gick dit in och dr?jde d?rinne.

D?rinne bodde ocks? Sven, och vad d?r talades, vet ingen. ?ven n?r Elsa ber?ttade n?got d?rom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som d?rinne v?xlades mellan henne och det ok?ndas v?rld.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet