Homepage
Login
Profile
BookClubs
dmBox
Read Ebook: Die Verdorrten by Weiss Ernst
Font size:
Background color:
Text color:
Add to tbrJar First Page Next Page
Ebook has 238 lines and 10613 words, and 5 pages
J. O. ?berg
Stockholm, F. & G. Beijers F?rlag, 1891.
Bland konungens b?sta k?mpar var ocks? drabantkorporalen Anders Trygg. Fr?n simpel soldat hade han vid Narva tjenat upp sig till denna ?rofulla post, som i rang motsvarade en officerstjenst. D? kung Karl under det djerfva ?fverfallet p? de vid Narva posterade ryssarne hade olyckan att fastna i ett tr?sk, der han var n?ra att omkomma, hade Anders Trygg skyndat fram och med egen lifsfara dragit honom ur dyn. Anders fastnade sjelf deri, men hjelptes ur sin kritiska bel?genhet af konungen, som, n?r ?fventyret var slut, yttrade sig s?lunda:
"Tjenst igen, kamrat. Hvad ?nskar du helst?"
"Att alltid f? vara i eders majest?ts n?rhet", svarade Anders Trygg.
"Du ?nskar d? komma in vid drabantk?ren."
"En st?rre ?ra kan inte vederfaras mig."
Anders Trygg blef s?ledes en medlem af denna ryktbara k?mpatrupp, efter hvilken namnet g?tt till en sen efterverld, och som alltid skall st? qvar i de historiens blad, som handla om "jernhufvudets" minnesrika t?g och strider mot de grannar, som p? ett s? l?mskt s?tt anf?llo honom.
Och denna sin trygghet hade han flerfaldiga g?nger bevisat sig ega. Ingenting kunde rubba den, icke ens kulor och bajonetter. Den var bergfast.
Anders Trygg var ocks? sm?l?nding b?de till f?dseln och till b?rden, och redan som pojke var han i sin hembygd k?nd f?r sitt jemna och lugna sinne.
Han var, med ett ord, en fullst?ndig och pr?ktig typ f?r denna nation, som ?r van att fr?n sin stenbundna mark hemta sin knappa f?da, men ?ndock vara glad och jemn till sinnes. Redan fr?n tidigaste barndomen hade han varit tvungen att k?mpa med den bleka n?den, allt under det han fr?n solens uppg?ng till dess nedg?ng, i ur och skur, i vackert v?der och sn?slask, i den tropiska sommarv?rmen och i vinterns bistra k?ld varit n?dsakad att arbeta, tr?get arbeta.
Detta hade h?rdat hans sj?l, och likst?mt hans tankar med den karga natur, som omgaf honom. N?got f?rmildrande deri hade han aldrig sett i sin hembygd; endast denna enahanda natur: vidstr?ckta ljunghedar och sterila br?nar; dystert susande furuskogar och der emellan sm? klara vattenspeglar, i hvilka Anders s?som pojke dels tv?ttade, dels speglade sitt runda, fylliga anlete; se der hvad han i sin barndom upplefvat.
S? blef han yngling, och han hade n?tt och jemt fylt sina tjugu ?r, d? ett rop lj?d kring land och rike:
"Vi ?ro l?mskt ?fverfallna af ryssen, polacken och dansken!"
Det var p? en lekstuga som Anders Trygg fick h?ra underr?ttelsen om, att Sverige blifvit l?mskt anfallet fr?n tre h?ll. Ynglingens hjerta svalde af harm, och han utropade, under det han antog en hotande st?llning bredvid den p? en tunna sittande byspelemannen:
"Den som har hjerta i br?stet, han f?ljer genast med till fogden och tar v?rfning."
F?ljden af denna uppmaning var, att tjugu unge m?n, kraftiga och h?rdade, upps?kte fogden Lars Ersson och sade sitt ?rende.
Anders, som var skarans ordf?rande, talade med varmaste k?nsla. D? han slutat, uppl?ts d?rren till ett inre rum, och Lars Erssons aderton?riga dotter Elsa sprang in, slog sina armar kring Anders hals och utbrast:
"Skall du g? i kriget, s? d?r jag!"
"Hvad ?r det f?r dumheter, flicka", ropade Lars Ersson och f?rs?kte att rycka Elsa fr?n Anders. "Vet du inte, att du ?r min dotter."
"Jo, det vet jag, far, men jag vet ocks?, att jag ?lskar Anders."
Lars Ersson ref sig ifrigt i pannan under det han sade:
"?r du tokig, flicka. Den der fattiglappen!"
Elsa s?g p? fadern med stora ?gon. Efter en stund sade hon:
"Att han ?r fattig, det bryr jag mig ej om. Jag ?lskar honom ?nd?!"
"Och det skall du inte ha gjort f?rg?fves", inf?ll Anders och sl?t Elsa i sina armar. "N?r jag kommer hem, ?r jag n?got mera ?n nu, annars kommer jag inte hem. Lita p? mig, k?raste Elsa, och v?nta mig i fem ?r."
"Ja, i femtio", svarade den unga flickan och s?g p? Anders med en trohjertad blick. "Ja, jag v?ntar dig troget i femtio ?r, Anders."
"Flickan ?r galen", utl?t sig Lars.
"Det ?r inte sant", inf?ll en gammal hemmansegare, som f?ljt med pojkarne; "det ?r du som ?r galen! Tro du mig; det blir s?kert n?got stort af Anders; det ?r jag s?ker p?."
"Att t?nka p? henne kan ni inte f?rmena mig", svarade Anders. "Det ?r med tanken p? henne som jag skall vinna henne. Skrif upp mig nu, fader Lars." Efter en l?ng kyss, den Lars ej kunde hindra, skildes de ?lskande ?t, f?r att icke mera tr?ffas innan den ?fverenskomna tiden.
I spetsen f?r de sm?l?ndska regementena stod Anders Trygg. D? konungen red utefter leden och m?nstrade hvarje man, kom han slutligen till sitt garde. Hans f?rsta blick f?ll p? Anders Trygg, som stod i f?rsta ledet, h?grest och lugn som en sm?landsfura, och han tilltalade honom med dessa ord:
"Tack f?r sist vid Narva, min k?cke korporal!"
Anders Trygg k?nde sig l?ngt ifr?n trygg i dessa ?gonblick. Han t?nkte p? Elsa, och ingen kan f?rundra sig der?fver, ty Lars Ersson hade ju sagt, att Anders ej skulle f? Elsa f?rr, ?n han kom hem som en "karlakarl". Och det ville Anders. Derf?r svarade han kungen s? h?r:
"Gud gifve att ers majest?t komme i st?rre farligheter ?n vid Narven, och om jag hade tusen lif, s? skulle jag gifva dem f?r min konung."
"Du, Anders, skall g? i spetsen f?r ?fverg?ngen, ty du ?r r?tta mannen."
"Ja, det skall jag", svarade Anders Trygg, "och om det fins n?gon, som vill hindra oss att komma fram, s? f?r han med mig att g?ra."
Anders Trygg h?ll ord. Han var en ibland de f?rste, som gick ?fver floden, dels simmande, dels vadande.
Drabantkorporalen Anders Trygg var en af dem, som hade mest utm?rkt sig.
Dagen efter ?fverg?ngen var Anders Trygg vid den yttersta f?ltvakten. Han var icke vid s?rdeles godt hum?r, Elsa l?g honom i h?gen, och det oaktadt han sett m?nga polska qvinnor, som voro vackrare ?n hon. Men Anders var trogen sin flicka, och deri gjorde han ju r?tt.
Medan han s? satt vid l?gerelden och t?nkte p? de svunna, fordom lyckliga dagarne, kom kungen fram till honom.
"God dag, Anders", sade kung Karl och nickade v?nligt ?t sin krigsbuss. "Men hvarf?r ?r du ensam?"
"Ers majest?t", svarade Anders och s?g barsk ut, "kamraterna ha g?tt bort f?r att g?ra en god f?ngst."
"S??? Hvar d??"
"I hagen h?r borta voro nyligen ett halft dussin polacker synliga, och -- --"
"Och du f?ljde inte med", inf?ll konungen, "du, som aldrig f?rsummat ett ?fventyr."
"Sant, ers majest?t, men vi drogo lott om hvem som skulle ha vakten, och det blef jag."
"Har du annars sett n?got misst?nkt?"
"Nej, inte ?nnu."
De ?friga soldaterna ?terkommo i detsamma. De hade med sig tre polacker. Tv? hade de d?dat, men den siste hade undkommit, tack vare sin h?sts snabbhet.
Bland f?ngarne var en gammal hvith?rig gubbe, som hade ett sorgbundet uttryck och ofta torkade sig i ?gonen med rock?rmen.
Add to tbrJar First Page Next Page