Read Ebook: Die Verdorrten by Weiss Ernst

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 238 lines and 10613 words, and 5 pages

Bland f?ngarne var en gammal hvith?rig gubbe, som hade ett sorgbundet uttryck och ofta torkade sig i ?gonen med rock?rmen.

"Hvad g?r ?t dig, gubbe?" sporde konungen. "?r du ledsen f?r att du kommit i v?rt s?llskap?"

Polacken, som icke visste med hvem han talade, svarade:

"Nej, bara jag kan f? tala med kungen."

"Hvad vill du kungen d??" sporde han.

Polacken s?g en stund forskande p? honom. Derp? sade han:

"?r ni en h?g officer?"

"?ja, s? der!"

"Har ni n?got inflytande hos kungen?"

"Temligen."

"D? kan ni hjelpa mig med en sak."

"Hvad ?r det f?r en sak?"

"Jo se, f?rh?llandet ?r, att jag har en enda dotter, en vacker flicka, skall jag s?ga. Men nu ?r det ocks? ett annat f?rh?llande, nemligen att vackra flickor aldrig f? vara i fred. Saken ?r den, att Joseph Tibetski, en rik egendomsegare h?r i trakten, fattat tycke f?r Eleonora, s? heter dotter min. Men som hon ?r trolofvad f?rut, s? har flickan sagt honom, att han ingenting kan hoppas af henne. Det der har f?rtretat honom, och i natt r?fvade han bort henne midt f?r mina ?gon. Men jag uppb?dade mina bym?n och satte efter r?fvaren. Edert folk drog ett sv?rt streck ?fver mina planer, annars skulle vi nog ?tertagit min dotter. Nu vill -- --"

"En knapp mil h?rifr?n."

"Godt. Blif du qvar h?r, s? skall jag utverka kungens till?telse att f? ?tertaga din dotter."

"Den heliga jungfrun v?lsigne eder", utbrast polacken och grep konungens hand. "Men skynda er, ty den bofven kan -- --"

"Var lugn, gubbe", afbr?t konungen. "V?nta en stund bara."

Innan han gick, befalde han Anders Trygg att ej under hans fr?nvaro omtala hvem han var. Anders meddelade konungens befallning ?t sina kamrater, och hur mycket polacken sedermera ?n prejade dem, fick han ingenting veta.

Kring l?gerelden l?go svenskarne och polackerna helt v?nskapligt och ber?ttade f?r hvarandra en massa ?fventyr, som de ? ?mse sidor upplefvat.

Detta ?r krigets ljussida. Under dylikt glam f?rg?tes helt och h?llet vreden och oviljan; man ?r d? endast menniska och ingenting annat.

Just som konungen anl?nde till bivuaken, var en af polackerna som b?st i farten med att ber?tta, huru han f?r ett par dagar sedan varit ute f?r en trupp svenskar. Det g?lde lifvet, och han hade af alla krafter sprungit ?fver ?ngar och s?desf?lt, ?nda till dess han utmattad sjunkit ned i ett dike vid randen af en skog. De svenska ryttarne hade d? f?rlorat hans sp?r; de spr?ngde ?fver diket utan att se honom.

Polackerna skrattade, och ?fven de svenska soldaterna m?ste inst?mma i skrattet. H?runder anl?nde konungen till platsen.

"Ar du f?rdig nu, gubbe?" sade han till den gamle polacken.

"Ja, herr officer."

"Du visar v?l s?kert v?gen?"

"Skulle jag ej det, d? min dotters r?ddning beror derp?!"

"H?r p?, ers majest?t", hviskade Anders Trygg vid l?gligt tillf?lle, "f?r jag ha ?gonen p? den gamle polacken?"

Kungen betraktade sin drabantkorporal med f?rv?nade blickar.

"Hvad menar du?" sade han derp? i samma hviskande ton.

"Jag tror icke att polacken har n?gon dotter."

"Inte?"

"Nej."

"Hur har du kommit p? dessa tankar?"

"Ah, det var inte sv?rt. Under det ers majest?t var borta, l?go vi vid elden och ber?ttade historier. Jag s?g d?, hur f?ngarne blinkade ?t hvarandra, och n?r den gamle lufvern ber?ttade f?r ers majest?t om sin dotters bortf?rande, var hans blick s? skenhelig och hans r?relser s? tvungna, att jag inte kan annat ?n varna ers majest?t."

"S?ger du det, Anders", inf?ll Kung Karl tankfull.

"Ja, ers majest?t."

"Vi ska' ?ndock se, hur det kommer att g?."

"Men nu -- -- --"

"Hvad menar du, Anders?"

"Om ers majest?t skulle l?pa n?gon fara."

"Var lugn! Allt skall g? bra."

En half timme derefter var ryttartruppen p? v?g till Joseph Tibetskis slott. Om den gamle polacken ljugit eller sagt sant, det visste naturligtvis hvarken kung Karl eller Anders Trygg. Den senare h?ll emellertid sina ?gon oafl?tligt f?sta p? v?gvisaren.

Vid passerandet af en h?lv?g snafvade Anders och f?ll rakl?ng ?fver en tr?dstubbe. Detta fall gjorde ett litet uppeh?ll i marschen.

"Slog du dig?" sporde kungen, som gick framf?r Anders.

"Nej, men den f?rbannade v?gvisaren, hvart tog han v?gen?"

Alla tittade efter den gamle polacken, men ingenst?des syntes ett sp?r af honom.

"Ja, hvad sade jag", inf?ll Anders, i det han reste sig upp. "Hela hans ber?ttelse var ju ingenting annat ?n en dikt."

"Du har r?tt", svarade kungen eftert?nksamt. "Vi m?ste taga oss i akt."

Han hade knappt f?tt sista ordet ?fver l?pparne, d? en v?ldsam r?relse f?rm?rktes i skogen rundt omkring den lilla svenska truppen. Det brakade i tr?den och buskarne, och innan svenskarne riktigt hunno sansa sig, voro de omgifna af en ?fverl?gsen polsk trupp.

"S?dan karnalje", ropade kung Karl. "Han har grundligt lurat oss."

"Men nog skola vi reda oss", inf?ll Anders Trygg med varm tillf?rsigt.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet