Read Ebook: Sagor af Z. Topelius. by Topelius Zacharias

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 242 lines and 26469 words, and 5 pages

?ndtligen kom der en liten karl fr?n N?dendal, icke ?fwer tw? alnar l?ng, flintskallig, hjulbent och kostelig att se upp?. Denne mannen st?llde sig p? kyrktrappan i Limingo, som ligger 18 mil s?der om Torne?, och n?r man fr?gade honom hwad Torne?-klockan war, swarade han: w?nta litet, 12 mil h?rifr?n flyger en skock af 68 g?ss mellan klockan och mig. -- Och n?r de woro flugna, sade han: klockan ?r precis 21 1/2 minuter ?fwer 10; men det ?r of?rswarligt af magistraten att ej l?ta sopa bort spindelw?fwen fr?n timwisaren, der surra 2 getingar, 11 flugor och 39 krankar, hwaribland 14 med l?nga ben och de ?friga med korta. N?r man underr?ttat sig att s? werkligen war, f?rde man karlen p? en klippa i ?mm? stora fall wid Kajana och l?t honom ropa ?t forskarlarne, som stakade uppf?r Merikoski strax inwid Ule?borg, att de skulle h?mta ?t honom den st?rsta lax, som f?ngades i Turka pata. Wid det han d? ropade s? att det skalf i elfstr?nderna, w?nde sig allt folket i 120 forsb?tar l?ngs hela elfwens str?ckning om och fr?gade: m?nne ?skan g?r i Lappland? -- S? blef d? den lille karlen antagen till skeppare p? Rephanut och fick i m?nadshyra s? mycket som en hel sockens kronoskatt, hwilket f?r ?ret utgjorde wid pass s? mycket som kungen den tiden hade i skatt af hela Ule? l?n och det landet Kajanien.

Derp? besl?ts att skeppet Rephanut skulle lastas med tj?ra och ?kerb?rssylt samt g? till Polynesien, f?r att derifr?n ?terh?mta vanill, peppar, ingef?ra, kardemumma och muskotblomma samt f?r resten guldsand och perlor, s? mycket som rymdes, till barlast. Och s? seglade Rephanut. Men hwilket grufweligt d?n som h?rdes i hafwet p? femtio mil omkring, n?r wattnet forsade kring dess st?f, och hwilket gnisslande och brakande, n?r t?gen halades an, och hwilket uppror deraf uppstod bland alla hafwets innew?nare, fr?n och med hwalfisken och delphinen, ?nda till girsen och flundran, det ?r alldeles om?jligt att beskrifwa. Aldrig hade man sett ett s?dant oformligt widunder.

Tuna Pehr och trollkarlen stodo p? skeppsbryggan wid Torne? och gnuggade h?nderna af f?rn?jelse, n?r skeppet seglade. Den ene t?nkte p? huru han med pengarna f?r skeppets last skulle k?pa hela Finland och t?rh?nda en god bit af Swerige med; den andre menade i sitt sinne att han skulle fordra ?tminstone hela Lappmarken med alla dess renar och bj?rnar till l?n f?r det storwerk han gjort. Att Rephanut m?jligen kunde f?rlisa, som andra fartyg, det f?ll ingen af dem in, eftersom skeppet war f?rtrolladt mot eld, luft och watten. Men man skall f? h?ra huru det gick.

Olyckan war nemligen den, att man alldeles f?rg?tit att trolla Rephanut ochs? mot det fjerde elementet, eller jorden, med allt hwad dertill h?rer, s?som stenar, grund, korallbankar och dylikt. Trollkarlen hade f?rest?llt sig, att om ?n skeppet st?tte mot hundrade klippor och brast i hundrade stycken, s? skulle det wara den l?ttaste sak att bota s?dant, n?r wind, watten och eld hjelpte till, i st?llet f?r att skada. Dessutom st?r det i ingen hexm?stares makt att f?rtrolla jorden, i anseende till de m?nga d?da, som ?ro begrafna deri och p? hwilka ingen trolldom biter. Rephanut war s?ledes s?ker f?r allt, utom f?r hafsbottnens f?rs?t, och det fick man erfara snart nog. Knappt hade ankaret hifwats och akterst?fwen begynnt skrida ett stycke ifr?n Torne? redd, innan f?rst?fwen redan befann sig i Qwarken utanf?r Wasa. H?r h?nde sig att hafwet p? sina st?llen k?ndes f?r grundt, s? att k?len skrapade i sanden, hwarf?re skepparen med sin thord?nsst?mma befallte att man skulle utkasta en hop stenar och mull, som man intagit till stufning mellan lasten. Sagdt och gjordt. Kuriren red i sporrstr?ck kring d?ck med befallning h?rom och strax utkastades dels babord, dels styrbord om skeppet en m?ngd klippor och mullh?gar, hwaraf man med s?kerhet wet, att den stora wackra sk?rg?rd uppkommit, som nu str?cker sig l?ngs kusten fr?n Kask? ?nda bortom Jakobstad. S? kom d? Rephanut med knapp n?d ur Qvarken. I ?stersj?n gick en temmeligen h?g swallsj? efter en storm. Kocken stod just och brassade gr?ten i kabysen, d? en ofantelig w?g slog ?fwer bord och f?rde med sig en holl?ndsk brigg, som hals ?fwer hufwud slungades in i gr?tgrytan. Si p? de dumma ?landspojkarna! skrek kocken. De ha lagat sm? ?rtskidsb?tar wid stranden och nu kastar hafwet dem hit f?r att smutsa ned w?r gr?t.

Nu skulle man w?nda i ?stersj?n, f?r att segla ut genom ?resund och Kattegat, och det war icke det l?ttaste. Det brassades och det halades p? den fason, att man s? n?r i en knapp w?ndning seglat tw?rs ?fwer K?penhamn, men ?ndtligen gick skeppet ?fwer stag, och nu styrde man med full sida wind rakt in i ?resund. Hejsan! ropade kapten, och hurra! skrek manskapet, men de hade ?nnu icke hejat och hurrat ut, n?r skeppet t?rnade p? och blef fastsittande, som om det blifwit ditkiladt. Och det war i sanning icke underligt, ty n?r man n?rmare s?g sig om, befanns att skeppet war bredare ?n hela sundet, och att det f?ljaktligen satt fast alldeles likt en pojke, som pinat in hufwudet mellan twenne plankspolar och icke f?r det ut igen.

Der stod nu Rephanut. Af den h?ftiga st?ten hade kaptenen och samtliga manskapet fallit att sitta, och ingen l?rer finna det underligt, att i denna st?llning hurraropen fastnade dem i halsen. Man kan f?rest?lla sig, huru der nu br?kades och brassades, f?r att komma loss p? flott watten igen. Men ehuru winden gjorde sitt till och w?gorna sitt, f?r att lyfta skeppet och skjuta det tillbaka, s? blef deraf ingenting. Det stod ohjelpligen der, och n?r b?de kapten och manskap arbetat sig tr?tta, togo de f?r sig af last och inventarier allt hwad de kunde samt beg?fwo sig i land.

I fulla sex weckor stod Rephanut s?lunda p? grund och efterhand hade Danskar och Swenskar, som kommo hoptals f?r att bese detta mirakel, plundrat allt hwad skeppet tillh?rde. S?kert ?r ?tminstone, att p? den tiden hwar torpare p? hela danska kusten hade r?d att best? sig ?kerb?rssylt till desert upp? mj?lgr?t och paltbr?d. Men efter de sex weckornas f?rlopp kommo sw?ra klagom?l till Kungen af Danmark. Skeppet Rephanut, s? sade man, st?nger hela sundet fast som med en brygga, s? att intet skepp der kan komma hwarken ut eller in. I Kattegat ligga redan 600 fartyg och w?nta p? att slippa in och i ?stersj?n 700, som w?nta p? att slippa ut. Hela werldens handel tar en obotlig skada, ja det g?r s? l?ngt, att man r?ttnu ej mera kan f? kaffe till Kungens k?k och champagne till hans bord, om Kungen ej skaffar bort Rephanut. Och dertill, sade man, kommer en annan sw?r olycka. Man wet att i ?stersj?n och dess wikar m?nga stora str?mmar flyta ut. N?r nu skeppet Rephanut f?rd?mmer ?stersj?ns b?sta aflopp, s? uppst? h?raf grufweliga ?fwersw?mningar, hela l?nder dr?nkas, hela st?der f?rst?ras i grund och rikets underg?ng ?r f?r handen, om Kungen ej ?r s? n?dig och skaffar bort Rephanut.

Detta tog Kungen i ?fwerw?gande, och f?r att med ens g?ra slut p? detta f?rhatliga fartyget, gaf han ordres ?t sex linieskepp och 8 fregatter att l?gga sig alla i en rad med bredsidorna str?ckta tw?rs ?fwer sundet och aflossa sina kanoner p? Rephanut, f?r att f?rst?ra det ?nda till sista spillran. S? skedde ock som Kungen befallt. Alla skeppen lade sig p? det anwista st?llet och p? en wink af Kungen skulle alla aflossa sina kanoner p? eng?ng. Man beredde sig p? en f?rf?rlig knall och alla officerare hade knutit silkesn?sdukar om sina ?ron, f?r att ej f? dem i ewigt bakl?s. Ett! sade Kungen. Tu! Tre! -- men icke ett skott small af. Hwad pocker ?r det h?r? skrek Kungen, der han stod p? slottswallen. Kanske man ej f?rst?tt mig. Ett! tu! tre! -- nej icke att man skulle ha h?rt en kn?pp, ehuru man s?g flera hundrade luntor bl?nka. Det war s? tyst, att man kunnat h?ra en mygga surra.

Det h?r g?r f?r l?ngt, ropade Kungen i wredesmod. Jag tror man will g?cka min kungliga wilja. Fort adjutant, rapportera in orsaken, hwarf?re de ej skjuta!

Adjutanten fl?g af som en pil och war lika hastigt tillbaka. Ers Majest?t, sade han och f?rde handen till hatten, jag f?r i underd?nighet rapportera det allrabesynnerligaste f?rh?llande. Ers Majest?ts befallning har blifwit punktligt ?tlydd, alla kanonerna laddade med skarpa skott, luntorna t?nda och f?rda till f?ngh?len i samma ?gonblick Ers Majest?t sade: tre! Och likw?l, s? otroligt det l?ter, brann ej ett enda skott af.

Det m?ste warit n?got fel i laddningen, sade Kungen. Man skall ladda om alla kanonerna p? det sorgf?lligaste och ?ter fyra af p? kommando.

Befallningen ?tlyddes p? ?gonblicket, kanonerna laddades om, tecken gafs, men og?rligt nej, det sm?llde ej! H?ren reste sig af f?rundran p? hela kongliga danska sj?equipaget; officerarnes st?ngpiskor stodo uppr?tt i h?jden. Det ?r fel i krutet, sade man. Om Ers Majest?t s? befaller, s? h?mta wi nytt krut och l?gga deraf ett par hundra centner in i skrofwet p? Rephanut, s? spr?nga wi det ofelbart i luften.

Kungen gaf dertill sitt bifall, och innerst i det till underg?ng d?mda skeppet lades nu ett helt berg af det finaste polerade krut, tillr?ckligt att spr?nga i stycken hela K?penhamn. Alla n?rwarande drogo sig f?rsigtigtwis l?ngt derifr?n och qwarlemnade blott en grof missgerningsman, hwilken dagen derp? skulle mista hufwudet, men nu f?tt n?d p? det wilkor, att han skulle p?t?nda en famns l?ng swafweltr?d, som ledde till krutet, hwarefter det stode honom fritt att kasta sig i sj?n och simma undan det fortaste han kunde. Allt folk i K?penhamn och Helsing?r blef str?ngeligen tillsagdt att h?lla sig inne i k?llrar och kamrar, f?r den faseliga explosionens skull. Hwarochen w?ntade nu med b?fwan att hafwet skulle remna af den ofanteliga sm?llen; man s?g den lifd?mde sw?nga sin lunta och hoppa i sj?n, man s?g genom kikare swafweltr?den brinna, och i samma ?gonblick....

.... i samma ?gonblick h?rdes platt ingenting.

Det hade g?tt med minan alldeles som med kanonaden.

Kungen befallte nu i r?ttwis wrede att ditkalla den som tillwerkat krutet och fr?gade om han hade lust att d?mas som riksf?rr?dare, efter han s?lt ?t kronan s?dant krut, som icke fattade eld. Den stackars mannen br?kade f?rg?fwes sin hjerna med att utfundera orsaken, och anh?ll som en n?d att sjelf f? anst?lla ett f?rs?k. N?r detta icke lyckades b?ttre, ?n det f?rra, bars krutet ?ter p? landbacken och missgerningsmannen, som wille bewisa att han werkligen f?rg?fwes ant?ndt krutet, begaf sig till kruth?gen, wadade upp till kn?na i det swarta och stack en brinnande swafwelsticka deri. Genast sken en blixt genom hela nejden, en fruktansw?rd knall skakade luften, ett ofantligt r?kmoln h?jde sig ?fwer st?llet och man trodde ej annat, ?n att jorden skulle remna i stycken. Krutet hade fattat eld och af f?ngen som t?nde p? fanns sedan ej en bit s? stort som ett potatis eng?ng. Ett grufligt tillbud war det; hela danska arm?n blef lomh?rd, och man s?ger att fr?n den dagen har allt hwad officerare heter en obegripelig afsky f?r krut.

D? framtr?dde till Kungen en gammal amiral, f?rde handen till pannan och sade: Ers Majest?t, jag ber att i underd?nighet f? yttra min mening. Skeppet Rephanut synes mig f?rtrolladt mot eld, luft och watten, hwilket jag sluter deraf, att hwarken wind, w?g eller krut f?rm?tt g?ra detsama den ringaste skada. Jag f?r derf?re i underd?nighet f?resl?, att man f?rs?ker om icke jern f?r makt ?fwer detta finska widunder och att man skickar 10,000 timmerm?n f?r att hugga det i stycken, hwarefter man af wirket kan bygga hela danska flottan ny. Lyckas detta, s? skall Ers Majest?ts flotta, f?rmedelst besw?rjelsens makt, blifwa f?r alla tider o?fwerwinnerlig.

Detta r?d syntes Kungen godt och anstalt fogades genast om uppb?d af alla timmerm?n i K?penhamn, f?r att l?gga hand p? Rephanut. Men se! n?r folket kom med sina yxor och bilor f?r att s?nderhugga fartyget, hade n?got tilldragit sig, som man icke w?ntat. Sannolikt hade de hedniska trollmakter, som fogat skeppet tillsamman, icke unnat menniskor n?gon redbar nytta deraf, utan genom deras tillskyndelse hade der infunnit sig en ganska liten mask, som med otrolig hastighet s?ndergnagade fartyget, s? att hafwet wida omkring war hwitt af det tr?dmj?l eller s?gsp?n, i hwilket timret f?rwandlades under maskens t?nder. Allts? f?rgicks det stora skeppet Rephanut genom en liten mask, och Konungens folk hann deraf ej r?dda mer ?n ett litet stycke af br?dg?ngen, hwilket stycke likw?l war stort nog f?r att deraf bygga en hel kyrka. M?nga ?r ha f?rg?tt sedan detta h?nde, men det finns ej den sj?man, som seglar p? wattnen mellan Torne? och ?lands haf, och som icke h?rt talas om Rephanut. ?nnu stundom n?r det i Qvarken och ?stersj?n uppst?r tjocka i sj?n och t?cknen taga f?runderliga gestalter i morgonskymningen, tror man sig midt i dimman se ett ofanteligt skrof med m?ster, som h?ja sig ofwan molnen, och segel, som fladdra p? s?llsamt wis f?r luftdraget. D? skaka de gamla matroserna p? hufwudet och s?ga sinsemellan: det syntes igen, det der du wet. Nog l?r det wara r?dligast f?r kapten att l?gga bi.

Men hwad Tuna Pehr och trollkarlen sade om skeppets f?rlust, derom har man inga s?kra underr?ttelser. Hwad man med wisshet wet, det ?r att Tuna Pehr fr?n den stunden blef fattigare och fattigare, tills han sist fick g? p? rota g?rd och g?rd emellan. Trollkarlen ?ter blef fr?n den dagen allt gr?are och gr?are, till han s?g ut i ansigtet som ett getingsbo, och derp? f?rswann han, och ingen wisste hwart. Men aldrig f?r man mera se ett s?dant skepp som Rephanut.

Har n?gon sett Lochte? fattiggubbe? Han st?r der wid kyrktrappan, kl?dd i bl? frack och gula byxor, -- hwilket p?tagligen ?r alldeles f?r gentilt f?r en fattiggubbe -- och str?cker ut handen ?t alla resande, som fara p? w?gen, och alla and?ktiga, som f?rdas till kyrkan. Der har han st?tt sina femtio ?r och mer och beg?rt allmosor, och ingen kan r?kna alla de trestyfwersslantar och femkopekar, som under tidernas lopp trillat in genom det lilla h?let i hans barm. Ja n?r han war ny, h?nde sig att der kommo bondgummor med silfwerriksdalrar i halsdukssnibben och wille f?rs?ka om m?nntro ochs? en stor penning skulle rymmas in i h?let, och s? har silfwerriksdalern af w?da fallit dit in och blifwit der, huru ?n gummorna der?fwer beskifwat sig. Man skulle tycka att han borde nu redan wara ?tminstone s? rik som ett kommerser?d, n?r han p? det s?ttet samlat i m?nga ?r, men l?ngt derifr?n. Tw?rtom kan man s?ga att han blifwit allt fattigare, ju l?ngre han st?tt der; ?tminstone har han blifwit mycket urblekt och gl?mig i ansigtet, och ett stycke af n?san har fallit af och blifwit bortsopadt jemte annat skr?p. Man ?r ej fattiggubbe f?r ro skull heller. Det kostar p? att natt och dag st? och tigga wid landsw?gen, det m? bl?sa och regna och sn?ga och frysa aldrig s?; och mest g?r det en till sinnes, att se kyrkw?ktaren komma eng?ng i m?naden och ?ppna luckan i ens rygg och taga ut alla de skatter man samlat. Hwad hjelper det fattiggubben att gnida och hush?lla, att st?ndigt se ?mkelig ut och tigga ihop sina styfrar, n?r hela rikedomen om en m?nad g?r sin kos genom ryggen? Nej, man kan w?l s?ga, att det ?r en hundpost, att st? s? der till allas spektakel och ?ta koppar och silfwer och wara lika mager och el?ndig ?nd? i alla sina dagar.

Men med Lochte? fattiggubben ?r det en egen historia, och den skall jag ber?tta. I socknen bodde fordom en gammal inhysing, wid namn Pietari, wanligen kallad ?Puu-Pietari? eller Tr?d-Peter, emedan han war en utomordentligt tr?dsl?g man, som kunde med sin lilla t?lgknif utsk?ra de f?runderligaste saker, icke allenast h?star ?t bondpojkarne, utan jemw?l fl?kter?rnar, gripar, dockor och allehanda konstiga figurer. Men i sitt hjerta war Puu-Pietari en sniken och arglistig man, som icke t?nkte p? annat, ?n att samla pengar p? hwad s?tt som helst. Ja han war s? girig, att han under en sten i skogen hade nedgr?ft en skatt af flera hundrade riksdaler i silfwer och guld, hwilken han samlat dels genom tr?dsl?jd, dels genom tiggande under m?nga ?r; men deraf wisste ingen, emedan den gamle skalken utw?rtes st?llde sig s?som den allrafattigaste usling, med hwars trasor och magerhet hwarochen hade medlidande.

N?r man nu wid kyrkost?mman kom ?fwerens derom att socknen beh?fde en fattiggubbe, besl?ts enst?mmigt att denne skulle f?rf?rdigas af Puu-Pietari, b?de f?r hans h?ndighets och hans fattigdoms skull, f?r att skaffa honom f?rtjenst. S? skedde ock; men ingen war med detta uppdrag bel?tnare, ?n Puu-Pietari sjelf, ty han hade i sitt sinne utfunderat, huruledes fattiggubben skulle f?r honom blifwa en riklig inkomstk?lla. F?r detta ?ndam?l hittade han p? f?ljande sk?lmstycke.

En fattiggubbes mage ?r, som man wet, ih?lig. Dit infalla alla slantar, som gifmilda menniskor insticka genom h?let i gubbens br?st, och dessa penningar uttagas sedan genom en w?l till?st lucka i gubbens rygg. P? sidan om denna lucka, till hwilken kyrkow?ktaren ensam hade nyckeln, hade nu Puu-Pietari anbragt en l?nnlucka, s? konstigt inpassad, att ingen kunde m?rka den. N?r nu fattiggubben blef uppst?lld p? sin plats och den ena slanten efter den andra trillade ned i hans innand?me, passade Puu-Pietari upp? n?gon m?rk natt, n?r m?nen icke sken, och t?mde genom l?nnluckan fattiggubbens samlade skatter. Men s? klok war den sk?lmen, att han icke roffade ?t sig allt som f?r tillf?llet fanns, utan alltid f?r syn skull lemnade n?gra slantar qwar, p? det man ej skulle misst?nka en tjufwahand, utan tro att den sparsama allmogen icke best?tt de fattiga mer ?n s?. Detta fortfor s? en l?ng tid, och Puu-Pietaris egen g?mma under stenen blef allt rikare, men fattigkassan hade s? klena inkomster, att hwarochen f?rundrade sig.

En s?ndag wid m?nadens slut, n?r kyrkow?ktaren efter wanligheten redowisade f?r hwad han uppburit, rynkade kyrkoherden p? ?gonbrynen och sade med owanligt str?ng ton: "h?r p?, min k?ra w?ktare, jag har all anledning att anse er f?r en redlig och r?ttskaffens man, men jag f?r tillst?, att detta f?rh?llande med fattiggubben f?refaller mig ganska besynnerligt. Har jag icke sjelf med egna ?gon sett, huru folket hoptals st?tt om s?ndagarna kring fattiggubben och ordentligen tr?ngts, hwem som f?rr skulle hinna l?gga dit sin slant, och likw?l, n?r ni redowisar f?r hwad som influtit, p?st?r ni er ha f?tt p? hela m?naden n?gra skillingar blott. Hwad skall jag t?nka derom, min k?ra kyrkow?ktare? L?s och lucka ?ro, som ni sjelf s?ger, oskadade, och likw?l ser det ut, som wore h?r st?ld beg?ngen."

Man kan f?rest?lla sig, att w?ktaren wid detta tal blef illa till mods. Han ins?g att kyrkoherden hade fullkomligen r?tt, men han begrep tillika, att misstanken f?r tjufnad n?rmast skulle falla p? honom sjelf, som hade nyckeln om h?nder. Han wisste derf?re ej annat r?d, ?n f?resl?, att nedtaga fattiggubben, unders?ka honom mycket noga, ?ndra hans l?s och banda honom med jern, w?rre ?n en lifstidsf?nge. Detta f?rslag gillade ?fwen kyrkoherden och man besl?t att p?f?ljande m?ndagsmorgon anst?lla en noggrann besigtning med fattiggubben.

Emellertid n?r w?ktaren kom hem till sig, kunde han ej underl?ta att yppa sina bekymmer och pastorns misstankar f?r w?ktaremor samt ber?tta f?r henne, huruledes man i morgon skulle syna fattiggubben. H?ndelsen fogade dock ej b?ttre, ?n att Puu-Pietari r?kade sitta i en wr? af stugan och skrapa gr?tgrytan, n?r detta talades far och mor emellan. Strax blef den gamle sk?lmen i sin tur illa till mods och t?nkte wid sig sjelf: om man nu noga unders?ker fattiggubben, s? hittar man w?l slutligen min l?nnlucka och s? begriper hwar menniska, att det ?r jag, som tullat gubbens innanm?ten. Nej, h?r ?r intet annat r?d p?, ?n genast i natt g? till kyrkan, bryta l?s fattiggubben fr?n w?ggen, b?ra honom till skogen och i st?rsta tysthet g?ra en brasa p? honom. D? t?nker jag det skall wara slut med alla besigtningar, och hwem kan bewisa att det ?r jag, som m?rdat fattiggubben.

Puu-Pietari war ej heller sen att utf?ra detta sitt arglistiga upps?t. S? snart natten inbrutit, sm?g han sig ut, f?rsedd med en yxa och en kofot, hwarmed man pl?r bryta ut jern, samt begaf sig till kyrkan. Det war wid ny?rstiden, s?ledes midt i wintern, och s? kallt att det sprakade i knutarna och sn?n knarrade under f?tterna p? den gamle bofwen. Puu-Pietari l?t sig likw?l icke f?rskr?cka, utan wandrade p?. Det enda som bekymrade honom war att det just r?kade wara fullm?ne d?; men han tr?stade sig med, att nattetid inga menniskor skulle f?rdas p? w?gen i denna k?ld, och dessutom foro der just nu ?fwer m?nen n?gra swarta moln.

N?r Pietari kommit till kyrkan och ingen lefwande warelse syntes i hela nejden, b?rjade han hurtigt sitt nattliga arbete. Det kostade ej liten m?da att l?sbryta de starka jernband, som fasth?llo fattiggubben wid kyrkw?ggen, men det war ej f?rsta g?ngen Puu-Pietari haft s?dant arbete f?r sig, och derf?re lyckades det honom slutligen. W?l tjugu g?nger hade han bl?st i sina frusna h?nder, n?r jernbanden ?ndtligen lossnade, och utom sig af ifwer och f?rn?jelse grep han nu fattiggubben h?rdt i nacken, ruskade honom ett par g?nger och st?rtade honom derp? burdus ned fr?n kyrktrappan, i mening att sedan sl?pa honom till skogen och nedgr?fwa honom i sn?n, tills han wid passligt tillf?lle kunde l?gga torra qwistar omkring honom och g?ra en brasa p? alltsammans.

Fattiggubbens tillwarelse h?ngde s?ledes p? ett h?rstr?. Men en of?rmodad h?ndelse r?ddade honom.

Puu-Pietari stod just i begrepp att sjelf nedhoppa fr?n kyrktrappan, f?r att fullborda sitt elaka upps?t, d? han till sin f?rskr?ckelse h?rde steg af kommande menniskor knarra p? den n?ra landsw?gen. Till r?ga p? miss?det gick m?nen i detsamma ur molnet och lyste med sitt klara hwita sken ?fwer kyrkan och w?gen och skogen och hela det wintriga sn?kl?dda landskapet widt omkring. Hwad skulle nu Puu-Pietari f?retaga sig? Springa sin w?g? ingalunda, han skulle d? genast uppt?ckts. Huka sig ned och krypa bakom kyrkmuren? Ja, det hade kunnat l?ta g?ra sig, om fattiggubben st?tt qwar p? sin plats. Men nu l?g han med n?san platt i sn?drifwan bredwid trappan och, n?r m?nen sken s? klart, m?ste man fr?n w?gen wid f?rsta ?gonkastet uppt?cka att fattiggubben war sin kos. Pietari wisste i hastigheten ej b?ttre, ?n att st?lla sig sjelf p? fattiggubbens wanliga plats upp? trappan och, likasom han, str?cka ut handen mot landsw?gen. Stor sak om kostymen ej ?r precis lika, t?nkte sk?lmen inom sig; det ?r ?nd? ej s? ljust, att man urskiljer det fr?n w?gen, och jag agerar fattiggubbe ett par minuter, tills de der junkarena passerat i allsk?ns ro f?rbi.

Allts? klef Puu-Pietari upp p? fattiggubbens plats och stod der kapprak, or?rlig och tr?daktig, alldeles som hade han warit sina egna h?nders werk.

Men junkarena p? w?gen woro twenne rymmare fr?n Korsholms h?kte, hwilka f?rdades s? h?r sent nattetid, f?r att ej komma i obehaglig ber?ring med l?nsman och f?ngf?raren. De woro just stadde p? en uppt?cktsresa fram?t kyrkobyn, f?r att unders?ka l?s och bomar i ett och annat af b?ndernas wisthus samt m?jligen knalta sig till n?gon hygglig f?rskinnspels, ty man ?r ej fritagen fr?n att hungra och frysa f?r det man ?r rymmare. Wid det de nu passerade f?rbi kyrkan i m?nskenet, warseblef den ene af dem Puu-Pietari p? kyrktrappan och tog honom ganska riktigt f?r en fattiggubbe, som meningen war. Passp?! sade han ?t sin kamrat, der st?r en fattiggubbe, och efter det nu ?r s? godt tillf?lle, s? tycker jag att wi kunde g? och knipa hans pengar f?rr?n wi begifwa oss till byn.

Sagdt och gjordt, den andre fann f?rslaget godt, och strax styrde de b?da sk?lmarne sin kosa rakt till den tredje sk?lmen; Puu-Pietari hisnade och h?pnade, n?r han of?rmodadt befann sig i s? godt s?llskap. Han tog f?r afgjordt att man uppt?ckt hans knep och kom f?r att gripa honom, men s? stor war hans f?rskr?ckelse, att n?r han wille springa sin w?g, nekade f?tterna sin tjenst, och s? h?nde att han blef qwarst?ende kapprak, or?rlig och tr?daktig som f?rr. Rymmarne ? sin sida anade intet or?d, utan satte sig ned p? trappan f?r att pusta ut och ?fwerl?gga om b?sta s?ttet att komma ?t fattiggubbens penningar.

"H?r st?r han, den sn?la kanaljen, sade den ene, och sk?ms ej att ?r ut och ?r in stj?la hederligt folks penningar," och dermed syftade han p? fattiggubbens tiggeri, men Puu-Pietari tog det ?t sig och darrade i alla leder b?de af r?dsla och k?ld.

"Ja nu skall det ock bli slut med honom, genm?lde den andre rymmaren. M?nntro wi b?rja med att hugga hufwudet af honom?"

"Jag t?nker, swarade kamraten, att wi f?rst hugga benen af honom och sedan hacka honom i sm? bitar, .

"Det kan wara nog, menade den andre, att wi f?rst ta upp magen p? honom och sedan br?nna upp honom" .

"L?t oss gripa den rackarn i kragen," sade den f?rste, och derwid kastade han f?rsm?dligt sina stelfrusna skinnhandskar i ansigtet p? den f?rmente fattiggubben. ?fwen denna sm?lek h?ll Puu-Pietari t?lmodigt till godo. Men nu grep den ena rymmarn bel?tet i kragen och den andre lyftade yxan, f?r att sl? till. D? kunde Puu-Pietari ej l?ngre uth?rda med sin roll, utan b?rjade spjerna med h?nder och f?tter samt satte till att gallskrika, s? det ekade i hela nejden widt och bredt omkring. Detta ?ter war f?r rymmarne h?gst of?rmodadt. F?rr hade de w?ntat att kyrktuppen skulle gala, ?n att fattiggubben skulle sparka omkring sig och skrika. De kunde ej annat tro, ?n att h?r war ? f?rde ett grufweligt sp?keri och att hin onde i egen person farit i fattiggubben, f?r att anamma dem midt under deras nidingsd?d. De upph?fde nu i sin tur ?mkeliga n?drop och s?kte att komma sin kos det fortaste de kunde, men det lyckades ej b?ttre, ?n att hela s?llskapet i st?rsta willerwalla ramlade ut f?r kyrktrappan, och der l?go nu alla tre sk?lmarne ?fwer hwarandra i sn?drifwan, skrikande och spjernande -- Puu-Pietari i den tron att man wille gripa honom p? bar gerning och g?ra af med honom, rymmarne ?ter i den f?rmodan, att sjelfwa afgrundens furste l?g i lufwen p? dem.

P? s?dana tankar kommer man n?r man har ett ondt samwete.

Nu fogade lyckan s? f?runderligt, att l?nsman i socknen just samma afton f?tt spaning upp? att de b?da rymmarne skulle finnas i nejden, och som han war en nitisk man, hade han i all tysthet begifwit sig p? str?ft?g till natten, i den riktiga f?rmodan, att sk?lmarne den tiden skulle wara i r?relse. Det passade ock s? s?rdeles w?l, att han, med ett par handfasta karlar i s?llskap, r?kade f?rdas w?gen fram?t till kyrkan, n?r han h?rde det besynnerliga skrikandet, som gjorde ett s? s?llsamt afbrott i winternattens ?dsliga stillhet. Strax skyndade han till st?llet, efter han ej kunde annat tro, ?n att banditerne ?fwerfallit n?gon fredlig innew?nare i byn. Men hans f?rundran blef icke liten, d? han i st?llet fann de tre sk?lmarne p? det ursinnigaste lufwas och brottas i en h?g wid kyrktrappan, och han war ej heller sen att g?ra ett hastigt slut p? deras strid. Rymmarne k?nde han genast igen och l?t s? stadigt basta och binda dem, att ingen fattiggubbe i werlden beh?fde widare frukta f?r deras bes?k. Puu-Pietari war han i b?rjan b?jd att anse f?r en hederlig karl, som blifwit oskyldigt ?fwerfallen, men den stackars inhysingen, som allt war i den tron, att hans sk?lmstycke war uppt?ckt, b?rjade s? ?mkeligen bedja om n?d och miskund, att l?nsman drog ?ronen ?t sig och t?nkte: den der har wisst ock n?gon trasa i byket. Och ganska riktigt n?r l?nsman med str?nga ord beg?rde f? weta hwad Puu-Pietari gjorde s? h?r dags wid kyrkan, s? bek?nde den gamle skalken sitt arga fuffens med fattiggubben och lofwade, f?r att slippa f?stning och sp?, hela sin samlade skatt till ers?ttning ?t de fattiga.

Och h?rmed ?r historien om Puu-Pietari slut. Men fattiggubben blef ?nnu samma natt inburen till kyrkow?ktaren samt noga synad och omlagad, s? att ingen mera kunde olofligen tillegna sig hans rikedomar, hwarefter han st?lldes p? sitt st?lle igen. Hwarochen som far f?rbi Lochte? kyrka kan ?nnu se honom p? hans gamla plats wid kyrkod?rren. Han ser dock, som sagdt war, numera mycket gammal och gl?mig ut och n?san den ?r f?r ewigt sin kos, s?wida man ej en wacker dag skickar honom till kliniska institutet i Helsingfors, der doktorerna g?ra nya n?sor, precis som andra menniskor g?ra lertuppar och sockerdockor.

En saga f?r sm? barn.

Wet du, mitt lilla sn?lla barn, hwar London ligger? Om du l?st geografin, s? wet du att London ?r en stor stad, hufwudstaden i England, och har du ej ?nnu l?st s? l?ngt, s? bed att din mamma eller pappa ?r s? god och wisar dig p? kartan hwar England ?r bel?get, med dess stora granna hufwudstad London.

Efter nu London ?r en s? stor stad, s? m?ste der ju ochs? bo m?nga tusende menniskor, och ibland s? m?nga tusende menniskor m?ste d? finnas flera hundrade sm? fattiga barn.

T?nk dig d?, min lilla w?n, huru m?nga af dessa sm? barn, som ha s? fattiga f?r?ldrar, att de ej kunna ge dem kl?der och mat, och huru m?nga stackars sm?, som m?ste irra omkring utan tak ?fwer hufwudet och skulle wara s? o?ndeligen glada, om de hade en bit br?d, en enda bit torrt br?d, s?dant som du ofta ej alls will ?ta! Och du, som har s? mycket, mins du, hur du m?nga g?nger bedt af din mamma att f? sockerbr?d eller n?got annat godt, och d? din mamma nekat dig det, har du wisat dig missn?jd och ledsen, liksom hade man gjort dig illa och warit or?ttwis emot dig. Men du skulle bara f?rs?ka hwad det ?r att wara hungrig och ej ha mat; wara t?rstig och ej ha dricka, frysa och ej ha n?got att w?rma sig med, wara ensam och ej ha n?gon som h?ller af sig! Det allt f? de sm? fattiga barnen g?ra, och wet du, det ?r ej f?r roligt!

Jag will nu ber?tta f?r dig om en liten fattig gosse, hur han slet mycket ondt, om du lofwar att alltid wara sn?ll mot s?dana sm? barn, som g? omkring och beg?ra af beskedliga menniskor en bit br?d, och om du lofwar att helst ge dem ett w?nligt ord, om du inte har annat att gifwa dem.

Den lilla gossen jag wille tala om hette William Sellsing och hade hwarken pappa eller mamma, ty de hade b?da d?tt d? han war helt liten. Han hade ochs? ingen annan menniska i hela wida werlden, som brydde sig om honom. Det bl?ste mycket kallt och den stackars William satte sig p? trappan till ett stort hus och gret bittert, ty han hade ej annat ?n den kalla marken att sofwa p? och intet en bit br?d att ?ta till qw?llsw?rd. Till p? k?pet war det julafton, d? alla menniskor ?ro glada och alla goda barn f? julklappar. Och det b?rjade redan m?rkna. Alla som hade ett hem, skyndade sig dit, f?r att w?rma sig wid en god brasa, ?ta lutfisk och gr?t, f? wackra saker till sk?nks och sedan somna godt p? en mjuk b?dd. De s?go ej den stackars gossen, som, alldeles stel af hunger och k?ld, satt hopkrumpen i ett h?rn af den stora stentrappan och ej w?gade bedja om en allmosa, emedan han t?nkte f?r sig sjelf, att ingen skulle h?ra honom eller bry sig om att stadna f?r att ge honom ett godt ord till tr?st. Han kn?ppte ihop sina h?nder och bad att Gud, som ?r alla sm? barns fader, skulle f?rbarma sig ?fwer honom och skicka n?gon god menniska att hjelpa honom, p? det han ej skulle frysa ihj?l p? sjelfwa den l?nga kalla julnatten, d? Jesus blef f?dd till werlden, han som h?ller s? mycket af alla fromma barn.

Knappt hade han slutat bedja, d? han s?g en liten katt komma springande genom den stora porten till huset. Den likasom gaf sig sjelf till julklapp, den hoppade upp i Williams kn?, den smekte honom s? w?nligt och l?g helt stilla, d? han med sina stela h?nder str?k dess warma rygg. William lutade sitt ansigte mot den w?nliga kissen och stora t?rar rullade ned p? hans tr?ja; det gjorde hans hjerta godt att en enda lefwande warelse fanns som brydde sig om honom och som tycktes h?lla af honom denna qw?ll. Men hwad kunde w?l den stackars lilla katten hjelpa honom? ?n sen d?; han war minsann glad att ha helst en liten katt till s?llskap, d? han skulle sitta den l?nga m?rka natten ute p? gatan.

S? hade han suttit en stund med kissen i sitt kn?, d? den helt hastigt hoppade ned p? gatan och b?rjade g? in tillbaka genom porten. T?nk om jag skulle f?lja med, sade William f?r sig sjelf. Kanske den gode Guden har skickat den lilla sn?lla kissen att f?ra mig p? ett warmare st?lle, der jag kan f? tak ?fwer hufwudet. Strax steg han upp och b?rjade f?lja katten in p? den stora rymliga g?rden. Lilla missen sprang s? l?tt f?rut uppf?r en trappa, som ledde till en wind, och William gick sakta efter. W?l stadnade han ibland och t?nkte: m?nne det ?r r?tt att jag g?r hit, kanske tar man mig f?r en tjuf och k?r bort mig, och s? m?ste jag ?nd? g? till min gamla plats p? gatan. ?r det ej derf?re b?st jag g?r dit f?rut? Och s? ?mnade han w?nda om tillbaka. Men s? h?rde han i detsamma hur den lilla kissen sade: "?jam! jam!?" och se det gick William till hjertat, s? att han stadnade qwar och kastade sig gr?tande ned bredwid katten, ty man skall weta, att ?Jam!? hade hans mamma ofta kallat honom d? han war barn, -- det war bara ett kortare ord i st?llet f?r William -- och nu tyckte han sig h?ra hennes w?nliga r?st och blef derf?re utan bet?nkande qwar.

P? winden, der William befann sig med sin lilla miss, war en hop mattor, som domestikerna qwarlemnat; dem bredde William ut p? golfwet och lade sig helt f?rn?jd, ty p? l?nge hade han ej legat s? w?l. Ochs? besl?t han inom sig att om morgonen g? upp i k?ket, f?r att s?ga att han sofwit der, ty han wille ej f?r allt i werlden ha p? sitt samwete att ha stulit sig in utan l?f. Lilla missen kr?p s? w?nligt intill honom, och lade sig i ring bredwid honom. Han ?ter lade sin arm omkring henne och s? somnade b?da godt.

William m?ste ha waknat bra sent p? julmorgonen, ty solen kastade redan sina klara str?lar in genom ett litet f?nster p? winden, s? det just s?g helt trefligt ut. William tittade efter sin lilla kamrat, men den war l?ngesedan borta. Det ?r bra, t?nkte William, att ingen ?nnu warit upp p? winden, annars skulle de wisst ha w?ckt mig. Och s? trippade han ned f?r trapporna f?r att s?ga ?t tjenstfolket att han sofwit p? winden och tillika be om n?got att ?ta, ty ni mins ju att han somnade utan mat.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet