Read Ebook: Guvernanten Celias minnen by Ingelius Axel Gabriel

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 879 lines and 40262 words, and 18 pages

et sednare l?r ?nd? vara b?ttre, ty m?nga b?ckar sm? g?ra en stor ?, och om alla resande f?retoge sig att af en g?stgifvare stj?la ett qvartarks v?rde, s? kunde hans kassa slutligen m? ganska illa deraf. Dessutom g?r det an att betala pappret litet h?gre ?n >>ink?pspriset;<< s?dant betyder icke mycket f?r mig, som ?r rik.

Nu t?nker jag som s?: om man f?rroskull, och >>utan att g?ra aff?r deraf,<< f?retar sig att f?ra album, hvad kan det just ligga f?r ondt deri? Kan det icke roa en p? gamla dar? Och kan man icke derigenom v?njas att stiga ner i sin sj?ls innersta och opartiskt forska, huru god eller elak man den eller den g?ngen var. Man v?njer sig att sk?rsk?da bevekelsegrunderna till sina handlingar, och den r?tta arten af sina k?nslor. Huru ofta, d? verlden kan t?nka oss ha varit mycket ?dla, kan det icke vara n?gonting svart och sjelfviskt, som gjort oss s? goda och ?dla. Och ?ter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma till en grad af sjelfk?nnedom. Nog ?r det sannt, att Clinton s?ger, det qvinnan b?r vara blott k?nsla, men jag tror han har or?tt, fast han ?r min bror.

Ja, jag skall b?rja f?ra ett album. Men detta album skall f?rdenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen f?rflyter lik den andra, hvad skall man d? uppteckna alla bagateller? ?r det icke nog att anteckna s?dant, som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall s?ledes ta sig friheten hoppa ?fver en hel m?ngd dagar. M?tte jag blott ha smak och omd?me att skilja agnarna ifr?n hvetet, att icke uppteckna sn?mos och f?rbise s?dant, som har inflytande p? min st?llning i lifvet, min sj?l och mina k?nslor.

Nu ?r h?sten, Gudskelof, f?r trappan, just som pappret blef slut.

d. 19.

Jag ?r d? guvernant! N?r jag f?rst gjorde mitt intr?de i de stora rummen och i familjen, s?kte jag samla all min styrka, f?r att icke bete mig pj?kigt eller v?pigt. Jag vet icke huru jag h?ri lyckades, men s?kert ?r att hofr?ttsr?dinnan var i h?g grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa mig p? trafven; hon tryckte min hand f?r andra g?ngen och sade: >>jag vill hoppas att vi bli mycket n?jda med hvarandra.<< Jag svarade d? n?gonting s?dant, som att blott f?rm?gan vore lika god som viljan, s? ginge allt bra. Hon tycktes ganska bel?ten med mitt triviala svar.

Snart presenterade hofr?ttsr?dinnan f?r mig mina blifvande disciplar, som ?ro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf ? tretton ?r. Det ?r lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall l?ra denne sednare; m?tte jag sl? mig ut helst med detta!

Jag har mycken respekt f?r s?dana gossar, som ocks? l?sa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula f?r mycket grundliga. Arten r?jes hos den unga.

Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som ?ro tvillingar, likna hvarandra mycket; de ?ro r?dblommiga, friska, ja n?stan vackra. M?tte rosorna p? deras kinder icke blekna f?r guvernantens skull! M?tte jag kunna locka dem mera genom f?rtroende och godhet, ?n genom slutenhet och str?nghet!

Gossen ?r blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. S?dana barn s?gas ha tidigt utvecklade sj?lsf?rm?genheter. Det slog verkligen in med Axel. -- -- Eljest ?r min elev af det manliga k?net n?got blyg, s?som tolf ?rs gossar s? ofta ?ro det f?r fullvuxna unga flickor. Dock ligger under denna blyghet en viss sk?lmskhet; det var liksom han tyckt: >>skall jag komma att l?sa f?r en s? der ung<

Oaktadt hans blyghet, h?nde dock att Axel vid middagsbordet, n?r mitt br?d blef slut, kom springande med br?dkorgen, och tycktes s? gerna vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna uppm?rksamhet, men sannt ?r att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet att rodna vid det allra minsta.

d. 24.

De f?rsta dagarna voro f?rh?llandena h?r f?r mig s? nya, att jag icke hade tid med mina k?nslor. Men i g?r afton, n?r jag var ensam, f?ll jag i bitter gr?t. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant!

Men nu t?nker jag icke s? mer. Jag hade i natt s? vackra dr?mmar ... icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, s? dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen genom dem nu k?nner mig tr?stad, ja lycklig.

B?rjan till en af dessa dr?mmar minnes jag dock s?tillvida, att jag s?g b?de min far och min mor. De voro, s?som de ?ro, d?da ... men, m?rkv?rdigt, de voro ?fven lefvande. De framtr?dde p? en g?ng i tvenne olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade p? mig och v?djade med blicken till min far. B?das blickar blefvo d? f?rklarade; de tycktes vara n?jda med sin Celia. Sedan s?go de ?ter p? mig, visade den ena p? den andras d?da gestalt och ?ter p? den andras lefvande, och sm?logo andeligt. Jag hade fallit p? kn?. Jag f?rstod hvad de menade: att de b?da vaka ?fver mig; ehuru d?da, ?ro de dock lefvande. Det vidare i dr?mmen ?fvergick i ett behagligt, rosenf?rgadt t?cken. Jag vaknade och bad Gud om f?rl?telse f?r det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants lott ljusnade f?r mig.

Det ?r dock n?gonting h?gt och afundsv?rdt att f? handleda unga, helt sp?da sinnen, att f? upp? dem ?fverflytta en del af sitt eget jag! Afundsv?rdt ?fven i det fall, att vi d? komma att bem?da oss om en st?rre fullkomning, ?n vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af -- -- b?nen!

Men Gud ?r ?dets styresman och en annan g?ng ... kanske hjertat g?r i andra v?gor. Hvad vet jag!

d. 5 Sept.

>>Sn?lle Clinton!

Hvad det ?r roligt, att det ?tminstone finnes en menniska, som h?ller af Celia, som ?r glad ?fver underr?ttelser fr?n Celia. Jag tycker icke att jag ?r ensam i verlden, s?l?nge Clinton finnes der och h?ller af mig. Skulle jag icke ha n?gon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! D? vore jag ensam.

Vet du, Clinton, lifvet h?r behagar mig icke r?tt. Hofr?ttsr?dinnan ?r visst mycket artig, men denna artighet ?r s? kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men mera ?ppen och r?ttfram emot mig. Jag ?nskade att hon bem?tte mig s?som en mor bem?ter sitt barn. Men kanske beg?r jag f?r mycket; jag har aldrig f?rr varit i beroende st?llning och f?rst?r kanske icke huru det pl?gar vara.

Hennes syster, fr?ken Doroth?e, ?r v?l sina tio ?r ?ldre ?n Hofr?ttsr?dinnan ; det oaktadt vore or?tt att s?ga det den >>gamla flickan<< hos henne skymtar fram. Dertill ?r hon altf?r afm?tt och stel -- -- en f?ljd dels deraf, att systrarna ?ro af h?gadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska v?l g?r an att vara af h?g b?rd, fast man ?r fattig. N?r det rika och sn?la hofr?ttsr?det dog, upph?rde fr?ken Doroth?es tr?ldomstillst?nd, >>ithy<< att hofr?ttsr?dinnan d? med n?je upptog systren till s?llskap och hjelp i sitt hus. Gamla fr?ken uppfyller ?fven sin plats ganska v?l, samt utr?tta i allm?nhet mycket mer ?n hennes syster, som mest t?nker p? sina kl?dningar och sina n?jen.

Bland dem, som bes?ka familjen, vill jag n?mna en assessor, som icke ?r mer ?n trettiofem ?r och heter Abelin. Icke ?r han just s? s?rdeles hygglig, som man i ?bo tycks tro; jemt och st?ndigt talar han om sin tr?gna tjenstg?ring och annat dermed sammanh?ngande. Dock ser han hygglig ut, och det s?ges att han har alvarliga tankar p? min principale, och att hon f?r sin del icke hade emot att ?nyo intr?da i det heliga ?kta st?ndet.

Utom att mina sm? flickor ?ro mycket ostyriga, ha de ?fven litet sv?rt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, n?r jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, s?som jag nu, s? l?ra alla guvernanter alltid ha n?got ondt att s?ga om sina disciplar. Och nu f?rst m?rker jag, att jag blifvit en riktig guvernant.

Oaktadt Lina och Bina ?ro ostyriga och ha sv?rt f?r att fatta, h?ller jag dock mycket af dem, ty de ?ro i det hela godhjertade och sn?lla, och deras bruna ?gon bedja s? vackert om f?rl?telse. Jag har gerna t?lamod med dem.

Med deras tre ?r ?ldre bror Axel ?r f?rh?llandet n?stan omv?ndt. Han ?r stilla och eftert?nksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i s?dana lekar der det g?ller att utm?rka sig, vare sig genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen ?r han i alla dessa fall mer ?n hvad man vid f?rsta p?seendet kunde ana, ty han ?r blek och sm?rt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt ansigte, som man s? mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns v?l att han l?ser franska och tyska f?r mig -- kan han alltid bra, ehuru samma lexa ?r v?l fem g?nger l?ngre, ?n en annan jemn?rig gosse skulle v?ga sig p?; men emellan?t h?nder att han blir distrait, och det till den grad, att jag n?stan fattar medlidande med honom. Hvad m?nne det blifva af ett s? beskaffadt barn? Du b?r veta att han ?fven har en underlig talang p? fiol; jag s?ger underlig, ty aldrig har jag f?rr h?rt s?dana toner. Jag vet ej, om jag skall s?ga att det ?r fult eller vackert. Det s?kra ?r att mitt ?ra f?ngslas deraf, och jag betraktar stundom den lilla gossen med en hemsk och underlig k?nsla. Det ?r icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, n?r jag skall f?rh?ra honom. Eljest anses han i familjen f?r ett geni. >>Derf?re ?r han litet underlig ibland<< -- menade Hofr?ttsr?dinnan -- >>att han ?r ett geni; s? ?ro alla genier.<< Hofr?ttsr?dinnan har i allm?nhet ofantligt mycket emot sjenier , men tycks likv?l vara s?rdeles smickrad af att hennes son ?r ett s?dant.

Nu kommer det vigtigaste. S?v?l derf?re, som emedan pappret ?nd? tycks hinna till, b?rjar jag ?ter begagna den vigtiga, st?dade och hyggliga marginalen.

Af det f?rra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust f?r att informera, och att hon icke mera anser en guvernants st?llning s? beklagansv?rd. Men f?rundrar det dig att Cecilia stundom har r?tt ledsamt? Ingen v?n eller ens kamrat har jag ?n hunnit f?rskaffa mig; p? de lediga stunderna ?ro barnen mig f?r barnsliga, de gamla b?da ?ter altf?r gamla och, isynnerhet hofr?ttsr?dinnan, altf?r litet hjertliga. ?nnu en g?ng s?ger jag: lifvet h?r behagar mig icke r?tt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, p? ett par veckor hit, hit till ?bo. Kanske kan du p? n?got s?tt g?ra att lifvet d? blir trefligare f?r din syster, som tillochmed smickrar dig, f?r att f? dig hit. Kom, o Clinton; hvad g?r du d? alltid der i Helsingfors och i den horribla anatomisalen! F?r din systers skull, kom -- lifvet h?r i ?bo blir, jemte resan, icke dyrare, ?n lifvet p? samma tid i H:fors. Det g?r ju an att du h?r lefver hyggligt och hush?llsaktigt, hvilket jag icke tror du just alltid g?r i H:fors. Ja, ja. Det l?ter egoistiskt, att jag ber dig komma f?r min skull, men ... g?r det nu ?nd?. H?r har du dessutom tillf?lle att n?rmare studera andan och tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den f?refaller dig intressant f?r sin brokighets skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ?nd? icke vill s?rdeles prisa.

Ja, kom min v?n och streta icke emot! Skrifvet i natten af

d. 15.

Hvad den Clinton var god, som kom. I g?r afton kom han. Jag k?nde hans steg, och gl?djen bragte mig att darra. N?r han sedan tr?dde in och omfamnade mig, s? kunde jag f?rst ej annat ?n gr?ta. ?fven Clinton gret.

N?r vi sedan b?rjade tala, var det icke om s?dant, som mest l?g oss p? hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga d?, men det var s? roligt.

Man var grannlaga nog att en l?ng stund lemna oss allena. Slutligen kom th?budet. Hvad Clintons min d? blef f?r?ndrad! Icke tafatt eller blyg, utan s? ungef?r, som jag f?rest?ller mig en tapper generals min bli, d? han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet r?dd f?r min herr brors krigiska min. Men Clinton sm?log ?ter och sade: var du helt lugn, Ina.

Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn ?n Celia, som han p?st?r ?r nog sm?ktande. Derf?re anv?nde han v?l nu mitt andra namn, f?r att f?rjaga min r?dsla.

N?r vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror f?r min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring th?bordet, deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofr?ttsr?dinnan kunnat i sin tur presentera f?r Clinton, men n?r hon det icke gjorde, s?g jag tydligen p? Clinton, att han ans?g sig litet s?rad. Clinton har i all sin dar varit en folkets man och burit agg eller f?rdom emot allt f?rn?mt, emot allt, som k?nnes af >>la haute vol?e.<< Af f?rn?mt folk pretenderar han en s?rdeles uppm?rksamhet och artighet, som dock m?ste vara skiljd ifr?n tillochmed det ringaste sken af nedl?tenhet. H?gf?rden och b?lheten ?r i Clintons ?gon lika f?rhatlig, antingen den af dumheten h?lles ?ppen f?r dagen, eller af klokheten insvepes i nedl?tenhetens sl?ja. Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna g?ng ans?g det f?rra vara fallet. Alltnog, jag vill f?rs?ka p?minna mig en del af det samtal, som uppstod emellan hofr?ttsr?dinnan och min bror.

-- Har herr W?rn f?rut varit i ?bo?

-- Nej, gudskelof. Dock har jag h?rt s?gas, att en s?dan stad finnes till.

-- Ni ?r icke mycket artig emot v?r stad, och ?nd? har ?bo r?tt m?nga vackra n?jen att bjuda p?.

-- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad n?jen ang?r, bryr jag mig icke s? mycket om dem.

-- N?, men hvarf?re d? alls komma till det arma ?bo, n?r man har s?dana antipathier? -- inv?nde gamla fr?ken.

-- Jag kom hit egenteligen f?r min systers skull, f?r att se, huru det ville ha sig f?r henne h?r.

Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons ord! Jag b?de bleknade och rodnade. ?fven de ?friga i s?llskapet blefvo s? h?pna ?fver en s?dan uppriktighet, djerfhet eller of?rsynthet, att de icke visste, hvad f?r tillf?llet var att g?ra eller s?ga. Slutligen sade assessor Abelin :

-- En syster har jag aldrig haft, men dock f?rst?r jag, att om jag ?gde en s?dan, skulle jag f?rfara alldeles som magister W?rn.

-- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ?mma emot er syster, som ni vore det sjelf -- inf?ll fr?ken Doroth?e, icke utan en portion salt i tonen.

-- Ja, s? menar jag -- svarade assessorn.

Clinton har en s?rdeles f?rm?ga att skifta f?rg efter omst?ndigheterna. Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, v?nder kappan efter vinden, utan det, att han f?rst?r betjena sig af sm? omst?ndigheter och v?nda dem sig till f?rdel, alldeles s?som en klok general vet att profitera af en ?n s? liten fiendens of?rsigtighet och p? den grunda sin seger. Clinton sade nu sm?leende:

-- Detta l?r dock vara f?r mycket beg?rdt; lika ?mma kunna de andra ej vara. Men litet, helt litet.

Dessa Clintons ord voro sagda s? i allm?nhet, att ingen l?mpligtvis kunde bli st?tt ?fver dem, om man ?fven anade, att de syftade p? hans syster. Hofr?ttsr?dinnan fick en mycket blid uppsyn och n?mnde n?gra ord om sin l?ngesedan aflidne broder, den hon p?stod sig h?llit af mera ?n af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och en hjertligare ton, ?n n?nsin f?rut:

-- Drick, ma ch?re, th?et, innan det kallnar, och var f?r all del ej s? alfvarsam. V?ra soir?er skola vara glada och icke seri?sa. Befaller magistern en kopp till?

Snart var konversationen ?ter i full g?ng, och, s? bror han ?r till mig, m?ste jag ?nd? medgifva, att Clinton var sj?len deri. Det var liksom fj?rilen i hast v?gat sig fram ur sitt h?rda skal. Han st?llde s? till, att fr?gan om ?bo upptogs ?ter, och se denna g?ng var Clinton icke en s?dan tv?rvigg som i b?rjan. Han nedl?t sig ?nda till reservation f?r sina f?rra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland h?r i verlden roar honom att spela en smula radikal.

Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons f?rsta impertinenta svar, det att man skulle anse honom f?r en verldsf?raktande t?lp, en cynisk filosof, intr?ffade s?ledes icke. Tvertom, bel?tenheten med honom, att icke s?ga h?gaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes sk?nka glans ?fven ?t hans syster. Till den stackars Celia, som alla de f?reg?ende aftnarna sutit tyst och i det n?rmaste oantastad vid sin s?m, b?rjade nu en och annan af s?llskapet att adressera n?gra ord. Bland dem vill jag specielt n?mna assessor Abelin, som aldrig f?rr bev?rdigat mig med en s?dan ?ra.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet