Read Ebook: Lifvet på Island under sagotiden by Hildebrand Hans

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 405 lines and 55604 words, and 9 pages

S? gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen f?r n?ds skuld, emedan de icke kunde stanna i hemmet. F?r andra saknades dessa yttre tvingande omst?ndigheter, de foro dit -- f?r ro skuld. Hur m?ngen af oss skulle v?l vilja f?r ro skuld afl?gga ett bes?k p? Island? Vi hafva dock, med ?ngans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar ?fver afst?nden i rummet och tiden och hafva sedan dess s? sv?rt att f?rst?, hur vi kunnat berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig. Hvart ?rhundrade har gjort sitt till f?r att f?rb?ttra och underl?tta och det ?r m?nga ?rhundradens arbete i denna riktning, som ?nnu icke kommit till st?nd, d? vi st? p? v?g att f?lja en landnamsman p? hans f?rsta Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger f?r honom i allra b?sta fall, om vi m?ta afst?ndet mellan Norges och Islands mest n?rliggande uddar. Men hvem svarar f?r v?der och vind?

Sv?righeterna synas ingalunda nedsl? modet p? v?r utvandrare, nej, de elda honom. Han kunde s?ka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt p? n?rmare h?ll, p? andra sidan K?len, der andra flyktingar odlat i J?mtland, Herje?dalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde s?ka sig en fristad i n?got annat af Nordens l?nder -- det var ju m?ngen, som hade fr?nder i alla tre -- men han g?r det icke. Det skall vara god landskost p? Island, hans fr?nder och v?nner hafva farit dit, icke vill han ensam stanna efter.

Att begifva sig ut p? ?fventyr f?r ?fventyrets skuld, att kasta sig in i faror blott och bart f?r att vara i fara, det var icke ovanligt, utan rent af charakteristiskt f?r nordbon. Kunna vi undra derp?? Den tidens oro, d? inflyttningarne i norden skedde, var nu f?rbi. Alla f?rh?llanden, enskilda och allm?nna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, sk?tte sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i ungdoms?ldern, d? blodet sj?d i ?drorna, d? man k?nde sina krafter v?xa och blott ?nskade att f? tillf?lle att pr?fva dem. Hvad tjente det till att nedl?gga f?r mycket arbete p? ?kerbruket eller andra det husliga lifvets sysslor, som lika v?l f?rr?ttades af de ?friga, och n?r man kom ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva n?gon aktning f?r styrkan, som ej var pr?fvad, f?r hugstorhet, som aldrig uppenbarat sig? F?r ?frigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag framdeles f?r p?peka.

I det gamla Rom var det sed att b?rja de inre stridigheterna, n?r inga yttre fiender hotade. Jag vill visst icke f?rneka, att inre stridigheter funnos i Norden under dessa tider, men det ?r dock skillnad deremellan, n?r menniskor bo inkl?mda mellan tr?nga stadsmurar, s? att man icke kan undg? att hafva f?r ?gonen dem man missunnar eller fruktar, och n?r man bor i ett vidstr?ckt land, der befolkningen icke ?r ?fverdrifvet t?t, men afst?nden s? mycket st?rre. Man kan s?ga att i viss mon hafva vi h?r motsatsen till f?rh?llandet i Rom. Man fann icke tillr?ckligt att g?ra hemma och derf?r begaf man sig ut p? ?fventyr. Man rullade sitt skepp till sj?n och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och h?rjade, der man ingen fiende hade, man anf?ll ett skepp, hvars h?fding man ej k?nde, man gick ur fara i fara och ju st?rre de voro, dess mera v?lkomna -- och n?r man gjort sig k?nd och fruktad, v?nde man hem, stolt ?fver segrarna och viss om sitt inflytande. Derf?re n?r det f?ll n?gon in att begifva sig ut till Island, f?r att s?tta sig ned der, var det ingen, som f?rv?nades der?fver. Det var n?got nytt att f?rs?ka. De st?ndiga f?rderna hade gjort folket f?rtroget med sj?n och man egde skepp, som kunde trotsa stormarna.

Till allt detta kommo just nu s?rskilda omst?ndigheter, som gjorde utf?rden ?nsklig. Allt visar, i hvilket n?ra f?rh?llande utflyttningen till Island st?r till Harald H?rfagers er?fringar i Norge och hans vesterf?rd till de Brittiska ?arna. Den senare f?retogs sannolikt ?r 888 och just efter den tiden var det, som skarorna str?mmade fr?n Vesterhafvet och fr?n Norge. Denna anledning till utflyttningen framh?lles ock st?ndigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltf?r mycket. Man skulle af deras framst?llning tro, att m?nga omedelbart efter Hafrsfjordslaget togo land p? Island, hvilke dock i ?ratal efter den m?rkliga striden str?fvade kring p? hafven, innan de besl?to sig f?r en fredlig bos?ttning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han f?rklarar ingalunda den s? otroligt stora utflyttningen. Visst voro de gamle Nordboarne frihets?lskande, men jag betviflar, att alla kunde s? djupt harmas ?fver Haralds omst?rtningar, och det ?r mer ?n troligt, att icke f? af de utflyttande voro alltf?r obetydliga, f?r att p? sig reta env?ldsherrskarens tunga missn?je. Det var som hade en smittsam sjukdom rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur stor folkm?ngden var, som lemnade Norden, kan icke med n?gon s?kerhet ber?knas. Man k?nner namnen p? ungef?r 100 utvandrare, men det ?r sannolikt, att icke alla f?tt sin historia skrifven och i de allra flesta fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for ut. M?ngen landnamsman kom till ?n p? en annans skepp och h?rde till hans f?lje. Den f?rre kom m?h?nda ensam till den torfva, han utvalde ?t sig, den senares f?lje var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka Qv?ll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 m?n. Men icke alla, som s?lunda kommit till Island, stannade der f?r alltid. Bland Anund tr?fots manskap funnos s?dane, som f?rut varit till Island.

Att utflyttarnas antal icke var ringa, ?r fullkomligt s?kert. Omkring 200 ?r efter Islands bebyggande l?t Biskop Gissor r?kna ?ns inbyggare och funnos d? i den ?stra delen 840, i den s?dra 1,200, i den vestra 1,080 och i den norra 1,440 fullsutne b?nder, tillsammans s?ledes 4,560. Om vi ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn -- de Isl?ndska ?ktenskapen voro i allm?nhet barnrika -- samt t. ex. tvenne tr?lar -- Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ?nnu flera -- och tre hemmam?n -- samme Geirmund hade ?ttatio -- s? blir den nyss uppgifna siffran nio g?nger s? stor, d. v. s. st?rre ?n 40,000, och om man dertill l?gger de fattigaste p? ?n, som icke upptogos i biskopens ber?kning, torde det ingalunda synas ?fverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning vid ?r 1100 uppg? till 50,000 sj?lar. Likv?l hade under tiden intr?ffat tvenne stora hungersn?der, den ena omkring ?r 969, den andra vid pass ?r 1049, och i f?ljd af den senare en stor d?dlighet. Den nuvarande folknummern uppg?r ej till mer ?n 67,000, men ej ens i jemf?relse med denna summa ?ro de 50,000 ?r 1100 f?r m?nga, ty dels gaf Island icke s? mycket tillf?lle till utvidgande af dess produktionsf?rm?ga, dels har befolkningen derst?des, ?tminstone tidtals, befunnit sig i aftagande. Understundom kommo f?rf?rligt ?del?ggande olycks?r -- s? hade ?n ?r 1786 tiotusen inv?nare mindre ?n tre ?r tidigare -- och oberoende af dessa tillf?lliga inverkningar hafva det osunda lefnadss?ttet och de af detta v?llade epidemierna sm?ningom decimerat befolkningen. Af 1000, som f?das p? ?n, hinna endast 567 det fjortonde lefnads?ret.

Utvandringen till Island st?r i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva visserligen i v?ra dagar ej saknat tillf?lle att se utflyttningsraseriet i r?tt betydande omf?ng, men det ?r den skillnaden, att vi nu hafva en m?nghundra?rig odling och derigenom intaga en helt annan st?ndpunkt ?n v?ra f?der p? ?tta- och niohundra-talen, som icke ?nnu hunnit ?fver naturfolkens stadium. Det ?r derf?re ov?rderligt att ega om denna utflyttning s? pass fullst?ndiga uppgifter, som st? oss till buds.

Den Isl?ndska utvandringen ?r af enskild natur. Det ?r icke en stam eller ett folk, som under sina h?fdingar bryter upp att s?ka sig nya boningsplatser, utan enhvar af dem, som beg?fvo sig till den fjerran liggande ?n, drefs dit af ett honom enskildt best?mmande motiv. Han for dit ut i fullt medvetande af sina sk?l och af sitt m?l, det best?mda m?l, han sjelf hade satt sig. Det ?r icke s?, n?r folken vandra. D? ?r det massorna, som r?ra sig, och de g? fram instinktlikt, utan att vid utg?ngspunkten hafva klart f?r sig, hvar deras v?g skall sluta, n?rmast ledda af dem, som de hafva till h?fdingar. Men derf?re att den enskilde ej dervid handlar sjelfst?ndigt, utan i ?fverensst?mmelse med den gemensamma, h?gre viljan, f?rlorar sig s? snart och s? l?tt medvetandet af vandringens orsaker, f?rlopp och n?rmaste f?ljder.

Att utflyttningen till Island var s?dan den var, blef af stor vigt f?r utvecklingen af de offentliga f?rh?llandena p? ?n. Af menniskor, som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke v?nta en s?dan samh?llsordning, som f?des, man vet icke n?r, emedan den icke varseblifves eller granskas, f?rr?n den hunnit n?gon utbildning, hos ett folk, som befinner sig i normal utveckling. N?r den tiden kom, att man p? Island k?nde behof af lagar, besl?t man att skaffa sig s?dana och man gaf i uppdrag ?t en viss person att skrifva dem. S? blef f?rfattningen, likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria vilja och derigenom f?rfaller ock r?ttigheten till bevisande jemf?relse mellan den Isl?ndska och den Svenska f?rfattningens uppkomst.

I ?nnu ett annat afseende blef utflyttningen till Island best?mmande f?r ?ns historia och dess inre f?rh?llanden. Bland de m?nga, som flyttade ut, voro en hel m?ngd framst?ende personligheter. Under en skiftande lefnads m?nga farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och inflytande. Andra hade under de v?ldiga omst?rtningarna i moderlandet drifvits att intaga en fastare st?ndpunkt mot det f?rtryck, som m?tte dem, och ju modigare deras h?llning var, dess mer blefvo de f?rem?l f?r uppm?rksamhet. N?r s?dane kommo ut till Island, kunde de icke i ett nu afl?gga som en kl?dnad den sinnets art, som ?r och erfarenhet utbildat, och de voro redan fr?n b?rjan i tillf?lle att ?fven i det nya hemmet spela en framst?ende rol, ty i de vida landstr?ckor, de intogo, var rikligt utrymme f?r dem, de hade med sig och f?r andra, som derute s?kte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett f?rh?llande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela utan andra f?rpligtelser ?n det moraliska bandets. H?r voro de f?rsta patriarchaliska elementerna till ett feodalv?sende, som dock aldrig kunde komma till st?nd p? det republikanska Island. Men i detta f?rh?llande, i denna moraliska f?rpligtelse och i sl?gtskapens band, med de ?ligganden, detta under en s? tidig period innebar, l?g ock fr?et till alla de kommande sl?gt- och partistriderna, som fylla de Isl?ndska sagorna och ge ?t landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands inv?nare, d? fick blomman af dem d? en blodig d?d i f?rtid.

Hade mycket vunnits, om hon f?tt l?ngre vara? Hade hon frambragt n?gra goda frukter? Vi ?ro ber?ttigade att antaga det, ty den Isl?ndska bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det f?ljande kommer att p?peka, visar jemte denna f?r?delse r?tt mycket stort och ?delt, som fr?jdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges krona, en republik, dess storm?n tr?dde, trots deras myndighet, aldrig fullst?ndigt ur b?ndernas krets, men det fans p? ?n en bildningens aristokrati, som troget v?rdade minnet af de hugstora f?derna, landnamsm?nnen och deras f?rf?der, s?kte att likna dem i stora idrotter samt s?kte ?t kommande sl?gten bevara minnet af det stora, forntiden och samtiden utf?rt.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i t?ta f?rbindelser med andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet. Redan n?dv?ndigheten dref Isl?ndaren till utf?rder. M?ngen fann ej p? ?n virke att bygga sitt hus, utan m?ste hemta det fr?n Norge. Med gl?dje helsade man alltid skeppen, som "kommo utifr?n" till ?n, men synnerligen k?rt var det, om det fans timmer och mj?l i lasten. Ej heller hade de stridsamme ?boarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte och de funno sig ej tillfredsst?llde att m?ta sina krafter endast p? ?n -- h?r var ingen brist p? stridigheter -- utan de foro ut, h?rjade f?r egen r?kning eller g?stade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras skarpa sv?rd och ej mindre skarpa tungor ut?fvade ett ofta m?ktigt inflytande ?fver Nordens ?den. Isl?ndarne kommo ej att s?ka en obem?rkt vr? eller en oansenlig tjenst bland fr?nderna p? andra sidan hafvet. De styrde sin v?g till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i f?rv?g och de m?ttes af fr?nder och v?nner utanf?r stadens port och tr?dde s? inf?r herrskarens ?gon med rikt f?lje af hans egna mest ansedda m?n.

Dessa utf?rder fortforo s? l?nge Island var sjelfst?ndigt. Men de f?rlorade till sist r?tt mycket af den krigiska charakteren. Skaldekonsten ?fvades flitigt p? Island och den Isl?ndska skalden helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa fredliga segervinnare f?rg?tet. Gunl?g Ormstunga kom ?r 1003 till Olof Sk?tkonung och fann der f?re sig en annan Isl?ndsk skald Thord. En annan Isl?ndsk sagas hjelte, Hallfred Vandr?deskald, g?stade Olofs hof ?r 1000 och n?r skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig f?re, huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, tr?ffade han i Sigtuna landsm?n, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.

Land och folk.

Hurudant var d? detta Island, som lockade s?dana massor af menniskor att lemna den torfva, som f?derna odlat, och den omgifning, vid hvilken man fr?n barna?ren varit van, eller det hem, man vunnit, efter m?ngen anstr?ngning, efter otaliga sv?rdshugg och blodsf?rluster, uti vestern? V?ra dagars menniskor fara att s?ka guldkorn i Californien och Australien. Det var icke ?dla metaller, som lockade till Island. Mest liknande den Isl?ndska utvandringen skall v?l den vara, som pl?gar g? ut till Norra Amerikas ?stra delar i den falska f?rhoppning, att man der skall finna allt uppt?nkligt godt tillg?ngligt f?r enhvar, utan m?da och arbete. Men der ?ro ?tminstone rika trakter, v?l odlade eller tjenliga till odling och p? m?nget annat s?tt egnade att bereda tillf?lle till mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma f?rmoner annat ?n i ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som s?derns, en evigt bl? himmel och herrligt solljus. Isl?ndska nordkustens spetsar ligga under polcirkeln och s?ledes icke s? litet nordligare ?n Haparanda. Dess sydkust ligger obetydligt l?ngre ned ?t s?der ?n Ume?. Dess klimat ?r h?rdt, ?fven om l?get midt i hafvet n?got motverkar f?ljderna af l?get s? h?gt i norr. Vi skulle kanske kunna b?ttre f?rlika oss med klimatet och dith?rande omst?ndigheter, ifall Island i andra h?nseenden varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid en af de stora str?kv?gar ?fver hafvet, som samf?rdseln mellan rikt odlade l?nder m?ste taga, och om det derigenom hade varit m?jligt f?r Islands inv?nare att f?rtjena sitt uppeh?lle, som nutidens Greker, med fraktfart f?r andra samt att fr?n andra, n?rliggande h?ll skaffa sig det n?dv?ndiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ?n ligger fjerran fr?n alla str?kv?gar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa; endast den ?ldsta befolkningens stora energi gjorde det m?jligt att underh?lla f?rbindelserna med ytterverlden s? t?ta som de voro. Afst?ndet fr?n Island till n?rmaste udde i Norge ?r 120 mil, till n?rmaste n?s p? Skotlands kust ungef?r hundra.

Likv?l sades det, n?r ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost p? Island. Och detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest -- ?tminstone under st?rre delen af landnamstiden -- man fick jord f?r allsintet; detta var icke alltid det f?rn?msta, ty m?ngen af dem, som foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i f?lje af tidigare odling icke gjorde samma besv?r, som ? det ouppodlade Island. Det synes ?fven i icke ringa mon betyda, att jordf?rh?llandena p? Island voro goda eller ans?gos s? vara. Detta visar blott, hur man var n?jd med litet, s?rskildt hvad m?jligheten till ?kerbruk betr?ffar, men derjemte ?fven att f?rh?llandena i Norden ej voro desamma som nu. Med best?mdhet vet man, att ?tminstone flerst?des i Sverge, stodo f?lt, som nu b?ra frodiga sk?rdar, den tiden under vatten och man m?ste d? n?ja sig med att uppodla de ofta steniga och redan genom sitt l?ge otjenliga backsluttningarna, som nu ?ro ?fvergifna och ofta tr?dbevuxna, men p? hvilka man dock ?n i dag ser, hur tegarna legat och dikena g?tt.

Hvad arealen betr?ffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog f?r stora massor menniskor, ty ?n ?r 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s. n?got st?rre ?n G?tarike, mer ?n dubbelt s? stor som det ?friga Danmark, Slesvig inber?knadt, n?got st?rre ?n konungarikena Baiern och Sachsen tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungef?rligen h?lften af ofruktbara trakter, f?rn?mligast af bergen, som visserligen icke ?ro i allm?nhet mycket h?ga, men de ?ro, i f?ljd af det nordliga l?get vida mer kala ?n s?derns berg vid samma h?jd ?fver hafvet.

Den Isl?ndska fj?llnaturen ?r dessutom vida otjenligare f?r menniskan ?n till och med h?gre afdelningar inom Alperna. I s?dra Europa skjuta fj?llen upp i spetsar, den ena mer himmelsstr?fvande ?n den andra, och uppf?r deras sidor smyga sig dalarnas gr?smattor med smala flikar, som, skyddade i remnor och vr?r, bereda djuren och genom dem menniskan tillf?lle till icke torftig f?da. P? Island finner man vanligen icke dessa h?gtstr?fvande former, utan i st?llet h?ga bergssl?tter, som str?cka sig l?ngt, l?ngt bort, h?r och der afbrutna af en br?dst?rt klyfta, i hvars djup en strid och iskall fj?llflod st?rtar med mj?lkhvitt vatten mot hafvet. Och dessa h?gsl?tter f?rete en sorglig ?dslighet; endast i en och annan remna finner man en mager gr?storfva. Men ej ens den f?rsm?r f?ret, n?r det ?r l?ssl?ppt att p? egen hand s?ka sig f?da. Derf?re ?r det ock s? vanligt, att hjordarna f?rirra sig l?ngt bort fr?n hemmet och d? ?r det ej l?tt att finna dem, som hafva det r?tta m?rket.

Det ?r dock sant, att naturf?rh?llandena voro den tiden n?got b?ttre. Det gifva sagorna vid handen. S?d, som i senare tider, trots alla f?rs?k, ej kunnat v?xa p? ?n, odlades d?. ?fven finnas ortnamn s?som ?ker, ?kersn?s, ?ker?arna o. s. v. Leifs tr?lar vredgades f?r det de skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om ?krar. I ?fj?rden i Nordlandet l?g en ?, som alltid bar s?d; der v?xer ?n i dag vildt korn. Ja ?nnu under 1500-talet omtalas ?krar p? Island. Dessa synas f?retr?desvis varit anlagda p? st?llen, der varma k?llor eller andra mildrande omst?ndigheter kunde motverka det h?rda klimatet.

?fven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode , hvars Isl?nningabok ?r den Isl?ndska litteraturens f?rsta alster, s?ger, att n?r ?n b?rjade bebyggas, fans det skog mellan fj?ll och fj?rd. M?nga ortnamn, slutande p? -skog och -hult, vittna om detsamma. Men ?fven om man har sk?l f?r antagandet, att skogen -- han bestod f?rn?mligast af bj?rk samt i n?gon mon ?fven af vide och r?nn -- derjemte var h?gv?xtare, torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allm?nhet fick man, f?r att f? starkare och gr?fre virke, hemta det fr?n Norge eller ock v?nta, tills Golfstr?mmen f?rde det fr?n varmare och b?rdigare l?nder fr?n andra sidan hafvet i vester. F?r ?frigt torde de f?rste invandrarne af of?rst?nd hafva befordrat de Isl?ndska skogarna till ett snarligt slut; de hade s?kerligen icke l?rt sig i hemmet att hush?lla med dem. Och med skogarnas f?rst?ring f?rs?mrades klimatet och s?desodlingen blef till slut om?jlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt f?r dess inv?nare. Med undantag af s?dra och syd?stra kuststr?ckan ?r landet inskuret af otaliga fj?rdar, st?rre och mindre, som erbj?do kr?marskepp och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa vikar landade sedan skeppen, som ?rligen kommo ut fr?n Norge och ur vikingaf?rder. D? blef stranden sk?deplats f?r en liflig r?relse. N?r den f?rn?mste i trakten b?rjat k?pslagandet, fortsattes det tills lasten tog slut och sedan fick enhvar f?ra det goda, han f?rv?rfvat, hem till sig och de sina. Men detta var ingalunda alltid s? l?tt.

Island ?r s?ledes ett land, der man f?tt och f?r l?ra sig att t?ligt f?rsaka. En f?rsakelsens pr?gel ?r ock tryckt p? den karga naturen. Eller hvilket annat intryck f?r man, n?r man lemnat under sig bygden och de gr?nskande betesmarkerna och kommit upp p? en af de vidstr?ckta h?gsl?tterna, Isl?ndarnas hedar, och der rider fram ?fver den enformiga ?demarkens yta. L?t vara att himlen ?r klar, att solen s?nder sina str?lars fl?den. De v?rma, de vederqvicka f?ga. Men den skarpa vinden bl?ser kylig ?fver h?gsl?ttens vida, brungr?a yta, vid hvars ena kant man kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sk?ljer Gr?nlands kuster, p? den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majest?t. Och ?fver denna ?dsliga rymd h?res ej annat ljud ?n h?sthofvens slag mot marken och f?rarens rop!

Hvilken motsats, om vi v?nda oss till ett land i den motsatta delen af v?r verldsdel, till Grekland! Der var ock landet s?nderskuret af bugter och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna fr?n hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och sn?n voro f?rvista till bergsh?jderna, men i dalarna var vintern ej mer ?n en kulen h?st, der

-- "rundt omkring b?r jorden af sig sjelf en os?dd sk?rd, hvad menniskan beh?fver, och gyllne ?pplen gl?da mellan l?fven och r?da drufvor h?nga p? hvar gren och sm?rta pelarstammar gr?nska der, omhuldade af s?derns rika rankor."

Der fl?ktade ljumma, milda vindar, som f?rde seglaren varligt fram fr?n ? till ? uti Archipelagens lustg?rd och l?ngst bort till Asiens strand, der f?gring och blomstring och allsk?ns yppighet funnos i rikaste m?tt. Och ?fver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, s?dan den Grekiske anden genom Phidias sk?dat och framst?llt honom i allt sitt Olympiska majest?t, i rik harmonisk sk?nhet, n?stan oh?ljd, att kraften r?jes i hvar lem, behaget i hvar form. H?r gick Oden, en?gd och sluten, i fotsid kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenk?nd af de sina. Der var lifvet en lek bland rosor och murgr?n, en fr?jd utan ?nda, en lust utan like. Och h?r -- jag minnes knappast ett enda tillf?lle, d? det i de Isl?ndska sagorna och i de mythiska s?ngerna talas om en menniska eller gud, som lett ett barnsligt l?je eller skrattat ett godt, oskyldigt skratt af det sorgl?sa hjertats fullhet. Tyv?rr tala sagorna ofta om ett skratt, som ondskan eller h?net gjorde bittert.

Det ?r sant, att nordbon, att Isl?ndaren gaf sig ut p? ?fventyr och i faror, utan att alltid vilja dermed vinna n?got s?rskildt syfte, f?r ?fventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, s?ga att det var f?r ro skull, men vi m? se till, att vi ej dermed mena allenast l?ttsinne. Bakom och under detta ligger samma gr?nsl?sa allvar, som g?r leendet konvulsiviskt och ger ?t ?fventyret och striden en f?rgton, som vore himlen h?ljd af digra ?skmoln. Det kom ?fver vissa af den gamla tidens k?mpar ett s?dant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige f?r hugg, under det de sjelfve spridde d?d och f?rderf omkring sig. Man skulle under dessa f?rh?llanden n?stan kunna s?ga, att tillf?llen funnos, d? den nordiske k?mpen icke var fullt tillr?knelig f?r de blodiga d?d, han f?r?fvade. Men dervid f? vi icke f?rg?ta, att m?nget af de gr?sligaste blifvit diktadt i senare tider, d? man icke var stark nog att fatta grundvalen till de gamles kraftiga upptr?dande, utan s?kte i st?llet utm?la detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi f? derf?re akta oss att bilda en f?rest?llning om det gamla lifvet i Norden med ledning af de yngsta Isl?ndska sagorna, de s. k. mythiska eller forn?lderssagorna.

? andra sidan saknas icke tillf?llen, tv?rtom ?ro de, till all lycka, r?tt m?nga, d? man f?r beundra kraften och storheten, utan att beh?fva rysande och med afsky v?nda sig bort fr?n de beledsagande omst?ndigheterna. De Isl?ndska sagorna skildra r?tt m?ngen hjeltegestalt, som man i alla tider m?ste beundra. Modet fans ingalunda endast d? till, n?r faran eller stridshvimlet eldade mannen att st?rta fram i vild berusning -- ty dertill kan m?ngen djupt sjunken i n?dens stund vara m?ktig -- det visade sig ?fven uti ih?rdighet och t?ligt, frimodigt f?rdragande, s?v?l af mindre, fast ofta r?tt pl?gsamma lidanden, som af de st?rre och mer p? djupet g?ende. Ett exempel p? det f?rra ger oss Eyrbyggia-Saga, d? hon f?rt?ljer om Thorbrandss?nernas hemkomst ur striden p? Vigrafj?rden. Den ene kom till g?rden, illa s?rad och blodig. D? han nu skulle sk?tas om och man ville draga benkl?derna af honom, gick det ej. Hans v?rd gjorde narr af hans spr?ttaktighet att g? med s? tr?nga kl?der, men han ville icke vidg? beskyllningen. Till sist fann man -- en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En annan af br?derna satt med vid bordet, men visade f?ga beg?rlighet f?r de framsatta r?tterna, osten och skyret -- den l?pnade, vasselfria mj?lken -- och n?r man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade lamm ?ro minst begifna p? att ?ta. Det ?r p? Island sed att s?tta en tr?kafle i munnen p? lammet, som skall afv?njas. Man s?g efter och fann en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt exempel, i ?kta nordisk stil, p? denna charakterens styrka, n?r hon pr?fvades som allrah?rdast, hafva vi i Kr?kom?lets hjelte. Det ?r Ragnar Lodbrok, som ligger i ormg?rden och sjunger om strider han k?mpat i Svears och G?tars l?nder, i ?sterv?g, i Danmark och ute i vestern.

H?ggo vi med sv?rdet. H?gt fr?jdar mig j?mnan, att Balders faders b?nkar bonade vet jag till festen. Drickom ?l nu genast ur djurets krokiga horn. Sorg ej k?mpen f?r d?den k?nner i h?ga Fj?lnes hus. Icke jag skall f?r ?ngslan sk?mmas i Odens salar.

H?ggo vi med sv?rdet. H?r skulle nu alla ?sl?gs s?ner med sv?rden hvassa striden v?cka, om de med visshet visste, hvad vederfares oss, hur m?nga ormar etterfulla mig slita. S?dant m?derne fick jag s?nerna, att hjertat duger.

H?ggo vi med sv?rdet. Har jag femti g?nger folkens strider fr?mjat, femtio och ?nnu en. Minst jag trodde af m?n, att mig vara skulle annan konung st?rre. Oss m?nde ?ser bjuda; ej ?t d?den jag s?rjer.

Detta vill jag lykta. Diser hem mig bjuda, som fr?n H?rjans salar Oden till mig skickat. Glad skall jag ?l med ?ser i h?gs?tet dricka. Lidna ?ro lifvets stunder Leende vill jag d?.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, "grubblaren bland ?ser", f?rs?nka sig i utforskandet af lifvets g?tor. Det h?nde visst, ? andra sidan, att den inneboende kraften kom till ett pl?tsligt utbrott och d? rasade som den underjordiska elden, n?r han br?cker alla bojor och framtr?der i dagen. Men besinningen v?nde snart ?ter och man m?ste vara st?ndigt vaken, d? ens v?g gick fram mellan st?ndiga sv?rdshugg, d? ingen visste, n?r eller hvar han hade att v?nta fienden. Syntes om dagen en ridande skara, kanske var ov?nnen med uti henne. H?rdes om natten ett slag p? d?rren, som gaf tillk?nna, att n?gon stod derute, kanske var det ov?nnen. Med t?nkande sinne gingo v?ra f?der i striden, med stor sj?lens sp?nstighet l?rde de sig att i ett ?gonblick g?ra situationen klar f?r sig och draga de slutsatser, hon erbj?d. Deraf f?ljde det k?rnfulla, korta, best?mda talet, rikedomen p? erfarenhetssatser och ordspr?k, som f?rr?der sig i sagorna och ?n i dag icke alldeles d?tt ut hos folket i Sveriges landsbygder. Det var en fr?jd att sammantr?ffa och pr?fva hvarandras vishet, som n?r Oden gick att skifta ord med Vafthrudne och med konung Heidrek. En af Eddans s?nger best?r just af dylika erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den s?ngen kallade de gamle f?r den "h?ga s?ngen."

Med t?nkande sinnet skall ej mannen skryta, hellre med hugen f?rsigtig. D? n?r en klok och f?rtegen kommer till g?rden, s?llan f?r varsam skada, ty trognare v?n tr?ffar mannen aldrig ?n manvett mycket.

Tigsam och t?nksam, tilltagsen vare i striden konungens afkomma. Glad och frimodig finne man k?mpen, tills honom d?den drabbar.

Oklok man alltid tror sig kunna lefva, om han fejder flyr. Men ?ldern gifver Honom ingen frid; om ock gamarne ge den.

Oklok man alla tar f?r v?nner, som v?nligt v?lja orden, men han k?nner, d? han till thinget kommer, att f?rspr?kare har han f?.

Afv?g mycken ?r till onda v?nnen, bor han ock vid banad v?g; men till god v?n ligga genv?gar, vore han ock fjerran faren.

Bo ?r b?ttre, om ock det litet ?r, herre ?r enhvar hemma. Blodigt ?r hjertat hans, som sig bedja skall mat till alla m?l.

Med vapen och kl?der skall du v?nnen gl?dja, med det ? honom sjelf synes. Gifvande och ?tergifvande ?ro v?nner l?ngst, om det alltid varder v?l.

V?nnen sin skall mannen vara v?n honom och hans v?n. Men sin ov?ns skall ingen man v?ns v?n vara.

Vissnar tall, som st?ndar p? torpet v?rmer henne ej bark ell' barr, s? ?r den man, som ingen ?lskar. Hvi skulle han l?nge lefva?

D?r f?nad, d? fr?nder, d?r en sjelf -- jag vet ett, som aldrig d?r, domen om d?dan man.

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu s?rskildt Isl?ndingens charakter, som jag redan antydt, hafva vi att s?ka i hans religion. Det var ingen brist p? tempel eller, som det i Norden hette, hof p? Island. De torde ej heller hafva varit f?taliga i v?ra bygder. Sin tro tog nordbon med sig, n?r han for ut till Island. Medvetandet af den gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar sig vackert i de gamlas tro, att landv?ttarne, skyddsandarne, i Norge och p? Island, voro besl?gtade och synnerligen v?nligt st?mda mot hvarandra. Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religi?sa arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas ber?ttelse om den redan n?mnda Thorolf Mostrarsk?gg, som tog med sig delar af templet, hvars f?rest?ndare han varit. Hofvet, som han uppf?rde p? Thorsn?s, var en stor byggnad med d?rrar p? b?da sidov?ggarna, n?got n?rmare ena ?ndan. Derinnanf?r stodo de ilandflutna h?gs?tessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna inslagna. Det innersta af byggnaden liknade "s?nghuset" i en kyrka. Midt p? dess golf var en upph?jning som ett altar, hvarp? l?g den i ett stycke gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerf?rest?ndaren eller goden b?ra p? armen vid folkf?rsamlingarna. P? samma upph?jning stod en kopparsk?l, hlautbolli, och deri l?g en smal pinne, hlautteinn, liknande en vigvattensqvast. Vid v?ggarna rundt omkring voro gudarnas bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin f?rest?ndare. Dennas v?rdighet var ?rftlig, men godarne bildade ingalunda en afs?ndrad kast. De sk?tte som andra sin egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, s? mycket hellre som med tempeltjensten var f?renad borgerlig myndighet ?fver kringliggande omr?de. Derjemte var det icke goden allenast f?rbeh?llet att f?r gudarna framb?ra offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla Norden, der i hvart st?rre omr?de bodde en stam, som k?nde behof af sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en offentlig gudstjenst. P? Island, der icke den folkliga sammanh?llningen fans inom de s?rskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten ur den enskilda i ?fverensst?mmelse med f?rh?llandena i hemlandet. N?gon m?ktig nybyggare uppf?rde ett tempel, stort och pr?ktigt, och der blef d? en naturlig medelpunkt f?r bygden. Dit sammankom man till firande af de stora offerfesterna. B?nderna samlades till gudahuset, f?rande med sig hvad som var n?digt f?r gilletiden. Allahanda boskap, ?fven h?star, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offersk?len och med l?t-tenen bestr?kos gudarnas s?ten och gudahusets v?ggar b?de ut- och inv?ndes. Eldar t?ndes p? h?rdstenarna och ?fver dem upph?ngdes kittlarne med k?ttet, ?fver dem f?rdes, troligen f?r att helgas, dryckeshornen, som dock sedan, liksom maten, s?rskildt vigdes af offrets f?rest?ndare, p? hvars bekostnad offerm?ltiden ofta skedde. F?rst dracks Odens sk?l, s? Nj?rds och Fr?s f?r godt ?r och frid. Dern?st pl?gade m?nge dricka brageb?garen och ?fven "minnen" efter m?rkligare fr?nder, som bortg?tt.

Det m?tte ha varit en underlig syn f?r enhvar af oss, som hade kommit att bevitna ett af dessa offergillen. I h?gs?tet satt den f?rn?mste p? st?llet; de andre hade intagit sina rum p? b?nkarna, efter rang och anseende. Maten bars kring i de fr?n elden tagna kittlarna, drycken i de v?lbekanta hornen. Det ?r icke troligt, att man i dessa h?gtidsstunder hade bortlagt alla f?rbindelser med ytterverlden, tv?rtom torde tankarne p? dess f?rh?llanden, dess fiendskap och v?nskap, hafva f?ljt in i templet och gifvit f?rg ?t samtalet. Och bortom de glammande offerg?sterna, belysta af eldskenet, m?h?nda stundtals omsvepta af r?ken, innan denna fann v?g ut genom h?let i taket, suto gudarne, stumme och allvarlige, skurne i tr?, kl?dde med menniskors kl?der.

Jag ?r ben?gen att tro, att dessa gudabilder togo sig b?st ut i den halfva belysning, som det os?kra eldskenet spred. Sagorna tala med loford om dessa bilder och andra framst?llningar, som med konstf?rfaren hand skuros ut p? v?ggar och annorst?des. Jag fruktar, att dessa loford ?ro ?fverdrifna. Vi hafva icke i beh?ll n?gra afgudabilder fr?n v?ra f?ders hednatid -- Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, ?r uppenbarligen en Christusbild fr?n medeltiden -- och man kan derf?r icke yttra sig i denna fr?ga med full s?kerhet. Men visst ?r, att om vi granska de qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den n?rmast f?ljande, ornamenterna p? redskap och smycken, de bildliga framst?llningarna p? runstenar och p? det gamla, isynnerhet Norska och Isl?ndska tr?snideriets alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden och menniskolifvet, men det dr?jer ej l?nge f?rr ?n den ornamentala charakteren f?r ?fverhand, allt uppl?ser sig i konstrika slingor och h?gst litet ?r qvar af det, som ursprungligen skulle framst?llas; och n?r understundom denna ?fverg?ng icke skett, ?ro figurerna, s?dana vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda f?rest?llningar om den bildande konstens st?llning mot hedendomens slut eller under den b?rjande christendomens tid. Det st?r, som erfarenheten visar, icke i hvart folks makt att, d? det vill anv?nda bilder, vare sig till prydnad eller i sjelfst?ndig framst?llning, taga ?mnena dertill ur den d?da materien, ur v?xt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver. F?r ?frigt t?nkte sig icke Nordbon sina gudar i s? starkt utpr?glade gestalter, att det kunde blifva f?r en den tidens konstn?r m?jligt att gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade inneh?llet.

Men hvad i detta sistn?mnda afseende saknades, ersattes rikligen genom den f?rtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades i sagan f?r Thorolfs Astavinr, k?re v?n. Denna f?rtrolighet, denna tillf?rsigt om gudarnas omsorg f?r detta lifvets angel?genheter sk?njer man i den s? vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, n?r man ej r?tt visste, hvad man helst borde f?retaga, fr?ga den gud, man f?retr?desvis dyrkade, om r?d och det r?det f?ljdes sedan samvetsgrant. Den gud, till hvilken Svenskar och Norrm?n mest hyllade sig, var Thor och n?st honom Fr?. S?som den der k?mpade f?r gudar och menniskor mot j?ttarna, m?ste ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudav?sendena. Han f?rekommer ock ofta som hjelte i de mythiska ber?ttelserna. Det ?r likv?l onekligen r?tt eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade gud, under det de mythiska s?ngerna l?ta honom st? betydligt efter Oden, allfadren. Hvad som v?llar denna skiljaktighet vore v?l v?rdt en egen, omfattande unders?kning.

Denna olikhet f?r dock ingen s?ka f?rklara s?, som skulle de mythiska s?ngerna icke vara folkets egendom, utan uttryck f?r en tro, tillh?rande en s?rskild klass med h?gre insigt -- ett antagande, som allf?r ofta m?ter oss vid redog?relsen f?r naturfolkens religionsformer. Att de mythiska s?ngerna voro gemensamma f?r de hedniska nordborna i allm?nhet, se vi b?st deraf, att i dem ?terfinna vi samma s?nderslitna v?sende, som uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas f?rklaring.

D? Balder var d?d, bj?d eng?ng ?ge, hafvets gud, ?ser och Alfvar till g?stabud. Loke var der ?fven, blef eng?ng utdrifven, men kom ?ter och fick stanna qvar, d? han p?minde Oden om fostbr?dralaget, han ing?tt med honom, den onde Loke, och om hans l?fte att aldrig smaka ?l, om det ej bj?ds ?t Loke ?fven. Derp? begynner Loke tilltala gudar och gudinnor p? det mest sm?dliga s?tt och ber?mmer sig ?fver det onda, han bragt in i gudarnas verld. Till sist bands han och ?fver hans hufvud h?ngdes, som vi veta, ormen, fr?n hvars giftiga droppar Sigyn s?ker, med qvinnans trofasta k?rlek, r?dda honom. Hvad gagnar det till att h?lla honom s? h?rdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, d? vintrarna f?lja hvarandra, utan att lemna n?got rum emellan sig f?r sommaren, d? sn?n drifver fr?n alla h?ll, k?lden ?r stark och vinden skarp, komma till den sista striden.

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet