Read Ebook: Odysseia by Homer BCE BCE Sj Str M Axel Gabriel Translator

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 715 lines and 96990 words, and 15 pages

V?nner, ej h?fves, att en eller tv? allena f?rnimma Gudspr?k, hvilke mig sagt Kirke, gudinnors gudinna. 155 Men jag vill n?mna dem nu, att, vetande, anten vi m?tte D?, eller ock undvika b?d d?den och ?desgudinnan. F?rst hon manar allts? de undransv?rda Seireners St?mma att akta sig f?r, der hon ljuder p? blommiga ?ngen; Mig allena hon mante att h?ra p? s?ngen, men binden 160 Mig med fjettrande band, att jag der qvarstannar p? st?llet, Uppr?tt vid mastfoten, och derfr?n f?ste man t?gen; Och ifall jag skulle er be, samt mana att l?sa, D? m? ni binda mig fast med flera linor och flera.

Detta f?rm?lande, allt jag l?t kamraterna veta; 165 L?nde d? fort mellertid den v?lbest?llda galejan Till Seirenernes ?; ty hon f?rdes af gynnande medvind. Strax upph?rde derefter ocks? bl?sv?dret, och storml?s Stiltje nu vardt; och en gud ins?fde b?ljorna alla. Stigande upp, kamraterne refvade seglen p? skeppet, 170 Och nedkastade dem i det halkade skeppet, och satte Sig vid ?rorna sedan, och rodde att vattnet det fr?ste. Men jag ett duktigt stycke af vax med eggiga kopparn Delte uti sm? bitar, och kramde med v?ldiga h?ndren; Och strax v?rmde sig vaxet, f?rty stor kraft s? befallte, 175 ?fvensom Solens str?le, den Hyperioniske drottens; Sedan i ordning jag smorde i alle kamraternes ?ron. Och de till h?nder och f?tter mig bundo p? snabba galejan, Uppr?tt vid mastfoten, och derfr?n f?ste de t?gen; Satte sig sjelfve, och grumliga sj?n med ?rorna slogo. 180 Men d? vi voro s? l?ngt, som man h?rer en ropandes st?mma, Hurtigt roende, dem sj?snabba galejan ej undgick, Der hon i nejden sig r?rde, och g?ll anst?mde de s?ngen: Hit, m?ngprisade drott, Achaiernes ?ra, Odysseus, N?rma dig hit med galejan, att du m? h?ra v?r st?mma! 185 Ty h?r ej for ?n n?gon f?rbi med svarta galejan, Innan ur v?ra munnar han h?rt s?tljudiga st?mman. Men d? han lemnar oss n?jd, ock vet han mera ?n fordom. Ty vi vete ju allt, hvad invid det rymliga Troia, Genom gudars ber?d, uth?rdat Argeier och Troer, 190 Allt vi vete, som timat upp? m?ngn?rande jorden.

S? de sade; och h?jde den vackraste st?mma; mitt hjerta Lyste h?ra derp?, och kamraterna bad jag mig l?sa, Vinkande ?t dem med ?gat, men de allvarligen rodde. Strax uppreste sig d? Perimedes och Eurylochos med, 195 Och mig bundo i starkare band, och mera betr?ngde. Men d? vi farit dessa f?rbi, och ej vidare sedan H?rde det minsta utaf Seirenernas s?ng eller st?mma, D? borttogo nu vaxet de mig tillgifne kamrater, Hvilket jag dem i ?ronen smort, och mig l?ste ur banden. 200 Men d? Seirenernas ? vi lemnat, genast derefter S?g jag en dunst, en hiskelig v?g, och h?rde ett buller; ?rorne foro sin kos ur de skr?mde roddarnes h?nder, Ock vardt d?n ?fverallt p? str?mmen, och icke ur st?llet R?rdes galejan, f?rty de med h?ndren ej ?rorna f?rde. 205 Sj?lf jag p? skeppet vandrade kring, och mante med goda Ord kamraterna alla, en hvar mig n?rmande s?rskilt:

V?nner, vi ?re ju icke minsann ovane vid faror; Denna fara ej ?r alls st?rre, ?n d? n?r Kyklopen Oss med sin v?ldiga kraft inst?ngde i h?lkade grottan. 210 Men ock d?n, f?rmedelst mitt mod, mitt r?d, och min klokhet, Vi undkommo; jag menar vi ?n p?minne oss detta. Nu d?, v?lan, som jag s?ger, vi m?tte befoga oss alle. ?frige J hafsbr?nningen sl?n, den djupa, med edra ?ror, der J nu sitten p? tofterna, kanske att Zeus oss 215 Unnar att ?n undkomma, och r?ddas ur detta f?rderfvet; Men dig, o styrman, s? jag befaller, och detta i minnet Haf, emedan om rodret p? h?lkade skeppet du, v?rdar: Utanom dunsten derborta och v?gen m?ste du h?lla Skeppet, och styra mot klippan gerad, att utan din vetskap 220 Det ej rusar emot, och du kastar oss alla i of?rd.

S? jag sade; och strax h?rsammade desse min talan. Skylla likv?l jag ej n?mde, v?r oundvikliga of?rd, Att kamraterne icke, af skr?msel, skulle med rodden Sluta, och samtlige sig i kajutan tr?nga tillsamman. 225 Dock f?rgl?mde jag nu Kirkes bedr?fliga uppdrag Alldeles bort, som befallte mig ej p?kl?da bev?pning; Men jag upp? mig tog min kostbara rustning, och tvenne V?ldiga lansar i h?ndren, och tr?dde p? d?cket af skeppets F?rst?f; v?ntande, f?rst att derfr?n skulle sig visa 230 Skylla i berget, som bringade mig ?t kamraterna of?rd. Ingenst?ds dock henne jag s?g; men ?gonen tr?tte Blefvo, medan jag sk?dade an dimmdunkliga klippan. Nu mellertid tr?ngsundet vi, ?ngslade, foro igenom; Ty h?rst?des var Skylla, och der vidundret Charybdis 235 Skr?ckligt sugade in ur hafvet saltiga vattnet. Men d? hon spydde det ut, som en kittel i hetaste elden Sjudande fr?ste hon ?fver alldeles, och skummet i h?jden For, samt st?rtade ned p? de b?da klippornas spetsar. Och d? hon ?ter sugade in sj?ns saltiga vatten, 240 Syntes hon innantill oppsjudande; klippan omkring, det R?t f?rskr?ckligt, och nedanifr?n sig visade jorden, Viste den svarta sanden; och dem grep bleka f?rf?ran. Henne vi blickade an mellertid, och fruktade of?rd. Men d? utur mitt h?lkade skepp bortr?fvade Skylla 245 Sex kamrater, som voro de b?sta till h?nder och krafter. Sk?dande om kamraterna nu och snabba galejan, S?g jag ofvanifr?n de h?gt upplyftades f?tter Redan och h?nder, och mig p?kallande ropade alle Sista g?ngen, vid namn ?nnu, med bekymrade hjertan. 250 Liksom d? fiskarn upp? bergudden med v?ldiga metsp?t, Kastande lockmat ut f?r att s? sm?fiskarna narra, L?ngt framsl?nger i hafvet ett horn af betande oxen, Och sen drager den sprattlande fisken, och kastar p? landet: S? nu sprattlande desse jemv?l upplyftes p? klippan, 255 Och hon vid mynningen slukte dem opp, allt medan de skreko, Samtlige str?ckande h?ndren mot mig i den hiskliga striden. Jemmerfullast var detta af allt, som med ?gonen mina N?nsin jag sett, sk?nt mycket jag qvalts, utspejande hafven.

Men d? vi klipporna sluppit och fasansv?rda Charybdis, 260 ?fvensom Skylla, derefter vi strax anl?nde till gudens Herrliga ?; der gingo nu Eelios', Hyperions, M?nga och feta f?r, och derhos bredpannade oxar. Och l?ngt ute p? sj?n, i svarta galejan jag redan B?landet h?rde utaf de i f?llor bevakade oxar, 265 H?rde de br?kande f?r; och d? rann mig genast i sinnet Blinde siarens ord, Thebanske Teiresias', liksom Kirkes upp? Aiaia, som mig erinrade tr?get, Att ej den menskofr?jdande Solns omr?de mig n?rma. Och d? talte jag s? till kamraterna, ?ngslad i hjertat: 270

H?ren, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepr?fvat, Att jag m? s?ga ?t er Thebanske Teiresias' gudsvar, Samt Kirkes p? Aiaia, som mig erinrade tr?get, Att ej den menskofr?jdande Solns omr?de mig n?rma. Ty der sade hon oss f?rbida den skr?ckligste of?rd. 275 Derf?re ?n f?rbi m? ni styra den svarta galejan.

S? jag talte; f?r dem d? s?nderkrossades hjertat, Och Eurylochos svarade strax med kr?nkande orden:

Grym, o Odysseus, du ?r, och din kraft stor; aldrig dig tr?ttna Lemmarne; allt isanning ?t dig af jern ?r tillsmiddt, 280 Du som kamraterna dina, betagna af s?mn och af tr?tthet, Ej tillst?djer att stiga i land, der vi skulle oss ?ter Upp? den kringomb?ljade ?n tillreda ett festm?l. Utan du bjuder oss irra omkring i den flyktiga natten, Fjerran drifna fr?n ?n, upp? dimmdunkliga hafvet. 285 Dock de farliga vindar, galejornas skador, om n?ttren F?das; och hur v?l skulle man undfly sv?ra f?rderfvet, Om helt pl?tsligen komme upp? ett hiskeligt v?der, Sunnan, eller ocks? den stormande vestan, som pl?ga Krossa galejorna mest, trots herrskande gudarnas vilja? 290 Derf?re m?rka nattens bef?l nu l?tom oss lyda, Och tillreda v?rt m?l p? stranden, vid snabba galejan; Men imorgon l?gge vi ut p? det rymliga hafvet.

S? Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. Och d? m?rkte jag v?l, att en gud oss st?mplade of?rd, 295 Samt tilltalade honom, och sade de vingade orden:

O Eurylochos, visst J tvingen mig nu, som ?r ensam; Men v?lan, mig alle en dyr ed m?tten J sv?rja, Att, om vi anten en skara af f?r, eller ?fven en oxhjord Der antr?ffe, ej n?gon, med skadelig dristighet dr?per 300 Hvarken en endaste oxe, ej heller ett f?r; men beskedligt ?ten utaf den mat, od?dliga Kirke oss sk?nkte.

S? jag sade; och strax aflade de eden, jag fordrat. Men s?snart som de svurit, och allt tillb?rligen verkst?llt, Bragte i h?lkade hamnen vi in v?lgjorda galejan, 305 N?ra intill s?tt vatten, och alle kamrater ur skeppet Stego, och sen de beredde ?t sig v?lskickligt ett qv?llsm?l. Men till dryck och till mat n?r de samtligen m?ttat sin lystnad, Sig erinrande sedan de greto kamraterna k?ra, Hvilka ur h?lkade skeppet dem tog, och slukade Skylla; 310 Och allt medan de greto, dem p?kom ljufliga s?mnen. Men n?r en trepart var af natten, och stjernorne sj?nko, D? molnskockaren Zeus uppv?ckte ett stormande v?der, Jemte hisklig orkan; och med moln tillika bet?ckte B?de vatten och land; ned st?rte fr?n himmelen natten. 315 N?r sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, Halande r?ddade vi v?r galeja i h?lkade grottan. Derst?ds nymfernas s?ten befunnos och herrliga dansplats. Och d? h?ll jag ett r?d, samt talade ordet och sade:

V?nner, besinnen, att mat p? v?r snabba galeja och dricka 320 Finnes, och oxarna skonom, att ej oss h?nder en of?rd! Ty en skr?ckelig guds b?d oxarne ?ro och f?ren, Eelios', som allt ?h?rer och allting besk?dar.

S? jag sade; hos dem stormanliga sinnet bevektes. Bl?ste s? m?naden all ohejdelig sunnan, och annan 325 Vind ej viste sig alls, ?n idkelig ?stan och sunnan. Desse, s?l?nge af maten de egde ?nnu och af vinet, Sig fr?n hjordarna h?llo, bekymmersame om bergning; Men d? nu allt v?rt resef?rr?d p? galejan var utt?mdt, Str?fvande kring i sin n?d, begynte de f?nga sig vildbr?d, 330 Fiskar och f?glar och allt, hvadhelst dem r?kte i h?ndren, Med metkrokar, ty hungren f?r dem anf?ktade magen. Jag kring ?n utvandrade d?, att till gudarna h?ja B?ner, om n?gon ville mig v?g anvisa till hemf?rd. Men d? jag vandrande s?, afl?gsnat mig fr?n de andra, 335 Tv?dde jag h?ndren, och der som undan vinden var tillflygt, Jag till samtliga gudarna bad, som bo i Olympen. Desse mig gj?to upp? ?glocken en ljufvelig slummer; Och Eurylochos b?rjade nu ett skadeligt r?dslag:

H?ren, kamrater, mitt tal, J som han olyckor bepr?fvat! 340 Skr?cklig ?r sannerlig allt slags d?d f?r de menniskor, arma, Fasligast ?r dock af hunger att d?, och lykta sin bane. Drifvande derf?re hit Solgudens yppersta boskap, Offrom ?t gudarna, hvilka bebo den rymliga himlen: Och om vi komme till Ithaka sen, till f?dernejorden, 345 Strax ?t Eelios, Hyperion, ett kosteligt tempel Bygge vi, sk?nkande dit b?d m?nga och pr?ktiga smycken. Men om han vredgad det minsta f?r sin rakhornade boskap, Vill f?rst?ra v?rt skepp, och de ?frige gudar det medge, ?nskar jag hellre att en g?ng d?, och slukas af v?gen, 350 ?n att h?r p? den ensliga ?n i l?ngden f?rtvina.

S? Eurylochos nu; det gillade alle kamrater. Och strax drifvande dit solgudens yppersta boskap, N?rfr?n, ty ej fjerran ifr?n svartst?fviga skeppet Gingo de hornade oxar i vall, bredpannade, vackra. 355 Dessa de st?llde sig kring, och h?jde till gudarna b?ner, Ryckande sp?daste blad fr?n h?gbel?fvade eken, Ty hvitt korn ej hade de p? v?ltoftade skeppet. Men s?snart som de h?llit sin b?n, och slaktat och affl?tt, L?rena skuro de ut, och dessa med ister bet?ckte, 360 G?rande tvehvarfs det, och derp? r?bitar de lade. Ock de hade ej vin, f?r att gjuta p? brinnande offret, Utan de st?nkte med vatten, och stekte det samtliga inkr?m. Men n?r l?ren f?rbr?nnts, och de offerinelfvorna smakat, Skuro de resten i bitar, och kring stekspetten dem f?ste. 365 Och d? for mig jemv?l fr?n ?gonen ljufliga s?mnen, Och jag skyndade strax till snabba galejan och stranden. Men d? jag vandrande kom tverodda galejan helt n?ra, D? mig m?tte p?stund den ljufliga ?ngan af offret, Och veklagande ropte jag an od?dliga gudar: 370

Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, Sannerlig mig, till f?rderf, i den grymaste slumren J ins?ft; Och kamraterne h?r anst?mplat en faselig gerning!

Snabb till Eelios, Hyperion, l?nde som s?ndbud L?ngbesl?jade Lampetia, att de boskapen slaktat. 375 Strax han ibland od?dliga talade, vredgad i hjertat:

Fader Zeus, och J andre everdlige, salige gudar, N?psen mig nu Laertiaden Odysseus' kamrater, Dessa som dr?pte mig fr?ckt de boskapshjordar, ?t hvilka, Vandrande upp p? den stjerniga himmelen st?ds jag mig gladde, 380 Och d? till jorden fr?n himlen igen jag v?nde min kosa. Och om f?r hjordarna mig de ej vederb?rligen g?lda, Skall jag till A?s sjunka, och der bland v?lnader skina.

Men molnskockaren Zeus genm?lte d? honom, och sade: Solgud, sannerlig m? du ibland od?dliga skina 385 ?fvensom d?dliga menskor, upp? fruktgifvande jorden! Och den snabba galejan p?stund med flammande blixten Sl?r jag i tusende kras, i midten af dunkliga hafvet.

Detta f?rnam jag utaf sk?nlockiga nymfen Kalypso, Och hon sade sig h?rt det utaf budb?rarn Hermeias. 390

Men d? jag nu nedkommit till sj?n och snabba galejan, Gick jag fr?n man till man, och bannade; dock vi ej kunde Finna ett r?ddningsmedel, ty boskapen redan var slaktad. Viste s? gudarne strax derp? j?rtecken ?t dessa: Hudarne kr?llde omkring, och p? spettena r?made k?ttet, 395 B?de det stekta och r?a; det l?t som en st?mma af oxar. Sedan i dagarna sex k?r?lsklige m?nnerne mine ?to af gudens yppersta oxar, hvilka de r?fvat; Men d? nu Zeus Kronion den sjunde dagen oss s?nde, D? afstannade vinden ocks?, och den vilde orkanen; 400 Strax d? lade vi samtligen ut p? det rymliga hafvet, Masten vi hissade opp, och sp?nnde de gl?nsande segel.

Men d? vi lemnat Thrinakiska ?n, och icke ett enda Land mer visade sig, blott himlen allena och hafvet, Se, d? st?llde ocks? en svartnande sky Kronion 405 ?fver det h?lkade skeppet, och sj?n f?rdunklades under. L?ng tid lopp nu galejan ej mer; ty pl?tsligen p?kom Brusande vestan, som rasade fram med stora orkaner; Mastens linor utaf stormv?dret sletos i bitar B?da, och masten damp bakl?nges, och redskapen samtlig 410 Vr?ktes uti skeppsbottnen; och han med detsamma, i aktern, Tr?ffade styrmans hufvud, och krossade hufvudets alla Ben i ett ?gonblick; men likt en dykare denne St?rte fr?n d?ck, och den manliga sj?len lemnade benen; Zeus ock dundrade nu, och s?nde mot skeppet sin ljungeld. 415 Och det surrades kring, antr?ffadt af Kronions ljungeld, Fylldes af svafvelr?k, kamraterne st?rte ur skeppet. Likt sj?kr?korna sen omkring den svarta galejan Desse p? v?gorna f?rdes, och Zeus dem ber?fvade hemkomst. Men jag vandrade ?n p? galejan, tilldess att en st?rtv?g 420 V?ggarna skilde fr?n k?ln, som blottad f?rdes af b?ljan. Han afbr?t derjemte vid k?ln ock masten, och derp? L?g anf?stad en rem, f?rf?rdigad utaf en oxhud. Dermed sammanfogade jag b?d k?len och masten, Satte mig der, och f?rdes utaf f?rderfliga vindar. 425 D? afstannade vestan ocks?, och den vilde orkanen; Men snart sunnan begynte, och f?rde mig sorger i sinnet, Att jag ?nnu skull f?rdas eng?ng Charybdis igenom. S? helnattlig jag drefs, och tillika med stigande solen ?ter till Skyllas klippa och gryma Charybdis jag l?nde. 430 Och hon sugade in ur hafvet saltiga vattnet; Men jag reste mig opp mot v?ldiga fikonetr?det, Och, som en nattlapp, fattade tag; dock kunde jag icke Hvarken kl?ttra ditupp, ej heller p? f?ttren mig st?dja. R?tterne str?ckte sig l?ngt, h?gsv?fvande grenarne voro, 435 L?nga och v?ldiga med, och beskuggade gryma Charybdis. Oafl?teligt der jag h?ll mig, tilldess att hon skulle Utspy masten och k?len igen; hur jag bidde omsider Kommo de. D? n?r en man uppstiger fr?n torget till m?ltid, D?mmande tvister m?nga emellan tr?tande svenner, 440 D? f?rst syntes de begge utur Charybdis tillbaka. Och jag st?rte mig ned hufvudstupa med f?tter och h?nder, Och inplumpade der bredevid storv?ldiga tr?na; Sedan sittande upp, jag rodde med h?ndren igenom. Skylla ej till?ts mer af gudars fader och menskors, 445 Att mig sk?da, jag eljes ej flytt det sv?ra f?rderfvet.

D?dan i dagar nio jag f?rdes; den tionde natten Bragte mig gudarne fram till Ogygia-?n, der Kalypso Bor, den ljudliga sjelf, sk?nlockiga, stolta gudinnan, Som mig hyllade, sk?tte. Hvarf?r dock s?dant ber?tta? 450 Ty jag ber?ttade redan ig?r allt det i palatset F?r dig sjelf och din b?lda gem?l; mig ?r det f?rhatligt, Att hvad klarligen sades en g?ng, ?nyo ber?tta.

Trettonde S?ngen,

S? han talte; och alla f?rstummade vordo och tego, Och af f?rtjusning betogos uti de dunklande salar. Men Alkinoos honom igen genm?lte, och sade:

Efter du kom, o Odysseus, hit till min kopparne boning, Den h?gtakiga, utan att mer kringirra jag menar, 5 Att du hinner ditt hem, sk?nt ?fven du lidit s? mycket. Men jag detta befaller, och s?ger hvarenda bland eder, Samtlige J som i salarna mina det gl?dande ?ltvin Alltid pl?gaden dricka, och h?ra derjemte p? s?ngarn: Visserlig kl?der uti v?lglattade kistan ?t g?sten 10 Ligga, och det v?lpyntade gull, och alla de andra Sk?nker, som bringades dit utaf Phaiekernes drottar; Men dock gifvom dertill en stor trefot och en kittel Alle man; n?r folket en g?ng f?rsamlas, vi ?ter G?ldas; ty sv?rt det vore f?r en att gifva f?r intet. 15

S? Alkinoos sade; och dem behagade talet, Och de beg?fvo sig d?n till sitt hem enhvar f?r att sofva. N?r sig nu viste den tidiga, rosenfingrade Eos, De manst?rkande kopparen buro, och ilte till skeppen; Allt f?rvarade v?l Alkinoos' heliga hjeltkraft, 20 Vandrande kring p? galejan, inunder toften, att ingen M?tte bland m?nnerna hindras deraf, d? de rodde med ifver. Till Alkinoos sedan de gingo, och redde sig m?ltid.

Offrade dem nu en oxe Alkinoos' heliga hjeltkraft, ?t svartmolniga Zeus Kronides, som alla beherrskar. 25 Sedan de l?ren br?nnt, de h?llo en kostelig m?ltid, Och f?rlustade sig; ock sj?ng den gudomlige s?ngarn; Demodokos, h?gt ?rad af landets folk. Men Odysseus V?nde ofta sitt hufvud emot klarskinande solen, Mon att hon ned skull g?, ty han h?gligen ?nskade hemf?rd. 30 Likasom d? n?r en man till qv?llsvards l?ngtar, f?r hvilken Oxarna sl?pa den fogade plog heldagligt p? lindan, Och k?rkommet f?r honom sig neds?nkt ljuset af solen, F?r att till qv?llsvards vandra, och kn?t f?r den g?ende sviktar: S? f?r Odysseus ljuset af soln v?lkommet sig s?nkte. 35 Och han talade strax bland roningk?ra Phaieker, Men p? Alkinoos mest h?ntydande, ordet han sade:

Kong Alkinoos, du, utm?rktast bland samtliga folken, Faren v?l! och i frid, vingjutande, l?ten mig resa! Ty fullbordadt nuredan ?r allt, som mitt hjerta sig ?nskat, 40 Hemledsagning och sk?nker, dem himmelske gudarne m?tte Lycksama g?ra; m?tte jag ock otadlig min maka, ?terkommande, tr?ffa derhemma, med v?nnerna friska! Men J som h?r qvarblifven, o sk?nken gl?dje ?t edra ?kta makar och barn; och gudarne gifve er allsk?ns 45 Trefnad, och ej medborgerligt ondt m? n?gonsin yppas!

S? han sade; och alle dermed inst?mde, och b?do Fremlingen hem aff?rda, emedan s? riktigt han ordat. Och till herolden talade d? Alkinoos' hjeltkraft:

O Pontonoos, blanda i blandningssk?len, och dela 50 Vin ?t alla i saln, att vi bedje till fadren Kronion, Samt sen hemledsage v?r g?st till f?dernejorden.

Sade; och Pontonoos nu m?ngde det ljufliga vinet, Samt utdelte ?t alla tillmans; ?t de saliga gudar, Hvilka i rymliga himmelen bo af vinet de gj?to 55 Samtlige fr?n sin plats; uppstod s? den ?dle Odysseus, Lemnade Arete i h?nderna dubbelpokalen, Och tilltalade henne, och sade de vingade orden;

Nu farv?l mig, o drottning, f?r tiderna alla, tills ?ldern Kommer, och d?den omsider, som ?ro oss menskor besk?rda! 60 Jag begifver mig hem; lef gladelig h?r i palatset Du mellertid med barn, och folk, och Alkinoos, kungen!

Sade; och tr?skelen ?fver nu steg den ?dle Odysseus. Och med honom herolden d? s?nde Alkinoos' hjeltkraft, Att v?gvisa till stranden af sj?n, och snabba galejan; 65 Arete meds?nde derhos af t?rnorna sina En, som f?rde med sig rentv?ttad mantel och lifrock; S?nde jemv?l en annan, som bar t?ttslutande skrinet; Bar s? en annan ocks? r?dt vin ?t drotten och resmat. Men n?r omsider de nu nedkommit till sj?n galejan, 70 Genast togo emot, och f?rvarte de st?tlige f?ljsm?n Detta allt p? det h?lkade skepp, b?d drycken och maten. Sedan bredde de ut ?t Odysseus t?cke och lakan, I bakstammen p? d?ck af h?lkade skeppet; att roligt Sofva han skull; sjelf steg han ombord, och lade sig sedan 75 Stilla; men desse satte sig ned p? tofterna alle, Hvar p? sin plats, och l?ste fr?n borrade stenen sin landtross. D? baklutade, sj?n uppkastade desse med ?ran; Och p? hans ?gonlock sig s?nkte en ljufvelig slummer, Kostelig, ouppv?cklig och n?rmast lika med d?den. 80 Liksom p? f?ltet man ser ett f?rspann v?ldiga hingstar, Samtlige rusande fram p? en g?ng, f?r slagen af pisken, Med h?gt lyftade ben, och de l?tt full?nda sin bana: S? sig h?jde ocks? bakstammen, och purpurne v?gen Fr?ste f?rskr?ckeligt opp uti m?ngbrusande hafvet. 85 S?kert galejan och raskt lopp fram?t; sjelfvaste h?ken, Han som bland f?glar den snabbaste ?r, ej kappats med henne: S? framl?pande l?tt, hon hafvets b?ljor itukl?f, B?rande mannen, som hyste med gudarna likdana r?dslag, Som tillf?rene haft otaliga qval i sitt sinne, 90 Pr?fvande m?nnernes strider, och skr?ckliga v?gor derjemte; Nu helt stilla han sof, f?rg?ten af allt hvad han lidit.

N?r sig nu h?jde den stjerna, den klaraste, hvilken f?rn?mligst Kommer beb?dande ljuset af tidiga morgongudinnan, D? ocks? sig n?rmade ?n hafseglande skeppet. 95

Finnes nu Phorkyns bukt derst?des den ?ldrige hafsguds, Upp? Ithakas ?, med l?ngt framskjutande branta Tv? klippstr?nder, som s?nka sig ned ?t slutet af bukten. Desse skydda emot sv?rstormande vindarnes storv?g Utanifr?n, och derinnan f?rutan trossar f?rt?fva 100 De v?ltoftade skepp, d? de kommit till m?let af hamng?ng. Men l?ngl?fvadt olivtr?d st?r p? hufvut af bukten, Och der n?ra intill ?r en dunkel, f?rtjusande grotta, Vattennymferna helgad, som pl? najader ben?mnas. Blandningssk?lar af sten och handtagskrukor derinne 105 Finnas, och dessutom der sig biena h?ning f?rvara; Ock v?fstolar af sten; l?ngstr?ckige; nymfren p? dessa Purpurne mantlar v?fva, ett underverk till att sk?da. Der st?dsrinnande vatten, och ett par portar befinnas; En ?t norden ?r v?nd, der menniskor vandra igenom, 110 Andra, ?t sunnan, f?r gudarna ?r inr?ttad, och aldrig D?dlige vandra der in, od?dliges v?g ?r der endast.

Dit de styrde, f?rut v?lkunnige; skeppet derefter Rusade upp mot landet; s? mycket som h?lften af hela, St?rtande, ty det drefs af s? v?ldiga reddares h?nder. 115 Ur v?ltoftade skeppet i land utstego de andre, Och f?rst buro de bort ur h?lkade skeppet Odysseus, Buro sjelfva lakanet med och prydliga t?cket, Lade s? honom p? sanden, ?nnu af s?mnen bekufvad, Sen utlyfte de skatterna ock, som de stolte Phaieker 120 Den hemresande gifvit, p? r?d af h?ga Athene. Och vid olivens rot nu lade de samtliga dessa Utom v?gen, att ingen ibland v?gfarande menskor, innan Odysseus vaknade upp, ditkommande stule.

Sjelfve de ?ter beg?fvo sig hem. Jordskakaren dock ej 125 Gl?mde de hotelser bort, med hvilka han fordom Odysseus Hotat hade; och s? tillsporde han Zeus om dess mening:

Fader Zeus, jag ej mera ibland od?dliga gudar Aktad varder, en?r mig ej alls de d?dlige akta, De Phaieker, ehuru likv?l af min st?mma de ?ro. 130 Ty att Odysseus skulle, sen lidanden m?nga han utst?tt, Hinna sitt hem jag trodde, och aldrig jag nekade honom Hemkomst, sedan en g?ng du lofvat och vinkat ditt bifall. Dock de den sofvande f?rde p? sj?n i snabba galejan, Lade p? Ithakas strand, och f?r?rade rikliga sk?nker, 135 Koppar och gull fulltopp, sk?nv?fda kl?der derjemte, M?nga, som aldrig hade fr?n Troia bringat Odysseus, Sk?nt oskadad han kommit, och f?tt af bytet sin andel.

Men molnskockaren Zeus genm?lte d? honom, och sade: Ack, jordskakare, du vidherrskande, hvad har du yttrat? 140 Gudarne alldeles ej missakta dig; skr?ckeligt vore, Att missfirmelse kasta p? den som ?r ?ldst och f?rn?mligst. Om bland d?dliga n?gon, som trotsar p? kraften och styrkan, Icke dig ?rar; s? eger du st?ds ock framdeles h?mden. Derf?re g?r som du vill, och som ?nskeligt ?r f?r ditt sinne! 145

Honom derefter svarade nu jordskakarn Poseidon: Strax, svartmolnige, hade jag gjort p? s?tt, som du ordar, Men din vrede jag r?des best?ndigt, och s?ker att undfly. Nu jag vill deremot Phaiekernes granna galeja, N?r fr?n f?rden hon v?nder, upp? dimmdunkliga hafvet, 150 Krossa, att ?ndtlig en g?ng de hejdas, och sluta med menskors Hemledsagning, jemv?l med ett stort berg staden jag omger.

Men molnskockaren Zeus genm?lte d? honom, och sade: ?lsklige, s? mitt sinne det syns mest lempeligt vara: Att, n?r samtliga folket i stan annalkande skeppet 155 Ren ansk?dar, till sten f?rvandla det, n?ra vid landet, Snabba galejan lik; att samtlige menskorne m?tte Undra der?fver; jemv?l med ett stort berg stan m? du omge.

Men s?snart nu detta f?rnam jordskakarn Poseidon, Skyndade han till Scherias ?, der Phaiekerne ?ro. 160 Bidde s? der; sig n?rmade ock hafseglande skeppet, Hurtigt jagadt, och n?ra intill Jordskakaren tr?dde, Som det gjorde till sten, och derhos fastrotade nedtill, Sl?ende med flathanden; och bort han vandrade sedan.

Ordade nu till hvarandra dervid bevingade orden 165 De l?ngrodde Phaieker, och skeppnamnkunnige m?nner. Och man talade s?, anblickande n?rmaste grannen:

Ve mig! ho har fjettrat p? sj?n v?r snabba galeja, Som ren nalkades hemmet, och hel och h?llen sig viste?

S? de sade; med huru det skett, det visste ej n?gon, 170 Och bland dessa Alkinoos d? f?rm?lte, och sade:

Ack, isanning mig nu p?komma de sp?domar gamla Af min fader, som sade, att mot oss hyser Poseidon Vrede, emedan ?t alla vi ?re behjelpsame f?ljsm?n; Sade, att framdeles guden Phaiekernes granna galeja, 175 N?r fr?n f?rden hon v?nder, upp? dimdunkliga hafvet, Krossa skull, och jemv?l med ett stort berg staden v?r omge. Ordade s? den gamle; det allt fullbordadt ju varder. Men v?lan, som jag s?ga er vill; h?rsammom nu alle: Afst?n fr?n ledsagning, en?r af de d?dliga n?gon 180 L?nder till staden v?r, och l?tom oss tjurar, ett dussin, Offra Poseidaon, utvalda, om sig han f?rbarmar, Och om han ej med ett gr?seligt berg omgifver oss staden.

S? han sade; men desse f?rskr?cktes, och tjurarna redde. S?lunda nu anropade der jordskakarn Poseidon 185 I Phaiekernes land de samtlige f?rstar och drottar, St?ende kring altaret. -- D? vaknade ?dle Odysseus, Der han sof i sitt f?derneland, fast det han ej k?nde, Ren fr?nvarande l?nge; ty dunkel bredde gudinnan Pallas Athenaie, Zeus' dotter, i mening att honom 190 Alldeles ok?nd g?ra, och orda om ett och om annat; Att han ej k?ndes igen af gem?l, och v?nner, och stadsbor, F?rrn de giljare allt f?rf?ng umg?llt, i hans salar. Derf?r i ombytt skick alltsamman sig viste f?r drotten, De l?ngstr?ckige v?gar, och allinrymmande hamnar, 195 Och tv?rstupige bergen ocks?, och gr?nskande tr?den. Farande upp, han stod, och besk?dade f?dernejorden, Sedan hof han en suck, och slog sig p? l?ren med flata H?ndren, och, jemrande sig s? talade orden, och sade:

Ve mig, till hvilka d?dligas land ?r nu ?ter jag kommen? 200 Monne de trottsige, vilde, och ej r?ttr?dige ?ro? Monn g?stv?nlige m?nner, och ha ett gudeligt sinne? Hvarth?n bringat jag nu de rikliga skatter, och hvarth?n Vandrar jag sjelf? O, hade jag dock hos Phaiekerna blifvit Qvar! eller hade jag v?l till en ann bland v?ldiga drottar 205 Kommit, som mig g?stf?gnat, och haft bestyr om min hemf?rd. Nu jag begriper ej, hvar jag m? l?gga dem; icke dem h?rst?ds Lemnar jag heller, att ej de m? bli ett byte ?t andra. Ack, r?ttr?dige alldeles ej, och f?rst?ndige icke Voro minsann de Phaiekiske m?ns h?rf?rstar och drottar, 210 Som mig bragte till fremmande land, sk?nt bringa de lofte Till v?lsk?dliga Ithaka mig; men gjorde det icke. Zeus, n?dhjelparen, straffe dem, han som ?fven de andra Menniskor sk?dar, och n?pser enhvar, eho sig f?rbrutit! Men nu v?lan, jag skatterna vill ansk?da och r?kna; 215 Om bortresande n?got p? svarta galejan de f?ra.

Ordande s?, tref?ttren han nu ooh kittlarna granna R?knade, gullet jemv?l, och de v?fda kostliga kl?der. Intet af detta han mist, men han saknade f?dernejorden, Smygande kring p? stranden utaf m?ngbrusande hafvet, 220 Sig beklagande mycket; d? nalkades honom Athene, Lik till gestalt ungmannen, en ?fverherde f?r f?ren, Dejelig, s?dan just som konungas?nerne ?ro, Och kring axlarna bar hon en mantel, dubbel och v?lgjord, Sulor inunder de fylliga f?ttren, i h?ndren ett kastspjut. 225 Sk?dande henne sig gladde, och gick tillm?tes Odysseus, Och tilltalade henne, och sade de vingade orden:

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet