Homepage
Login
Profile
BookClubs
dmBox
Read Ebook: The American Missionary — Volume 35 No. 12 December 1881 by Various
Font size:
Background color:
Text color:
Add to tbrJar First Page Next Page
Ebook has 212 lines and 4717 words, and 5 pages
DEN UNDERBARA SPEGELN
OTTO WITT
G?TEBORG 1914 F?RLAGSAKTIEBOLAGET V?STRA SVERIGE
G?TEBORG 1914 ELANDERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG
INNEH?LL
En astronom mindre 5 Testamentet 13 En plan 26 Den nya donationen 40 En l?sning? 46 En syn i en kopp kaffe 51 Doktor Martini 61 En gemensam hemlighet 67 Bundsf?rvanter 74 F?rsta steget 79 St?lden 84 Det mystiska paketet 89 Doktorns plan 97 Studier 106 P? Korsika 114 Sju m?nader 123 Explosionen 133 Sp?kets st?mma 136 Avsl?jandet 140 Slutet 144
Den 20 juni ?r 1950 var en sannskyldig pinodag f?r berlinarne. Hettan var enorm, husv?ggarne gl?dde och trottoarernas halvmjuka asfalt n?stan klibbade fast vid fotg?ngarnes skosulor. Automobiler och sp?rvagnar f?ref?llo, som vore de ugnar, och draget genom deras ?ppnade d?rrar och f?nster sk?nkte knappt n?gon lisa. Solen lyste endast svagt genom luftens upphettade, dammfyllda dunster.
Visserligen hade m?nskligheten nu uppfunnit flera medel f?r att skydda sig mot v?rmen, medel, som p? 1910-talet voro alldeles ok?nda, men lidandet var dock allm?nt, ty i och med dessa uppfinningar och civilisationens vidare framtr?ngande hade ?ven nervositeten tilltagit och m?nniskans motst?ndskraft mot fysisk sm?rta minskats.
Vart man v?nde sig, p? boulevarderna, i parkerna, p? kafeerna, p? gatorna och inom hemmen s?g man ?verallt hos alla detta f?rtvivlade, uppgivna ansiktsuttryck, som ?verdriven hetta framkallar.
Det verkade d?rf?r helt egendomligt, n?r mitt i detta tr?stl?sa, sorgliga kaos uppenbarade sig en gestalt, som bar den sanna gl?djen omissk?nligt tecknad i sina drag.
Sp?nstig och str?lande intr?dde l?jtnant Wolfgang Schnitler p? en av Berlins finaste restauranter. L?tt gnolande p? den modernaste operettmelodin r?ckte han den halvd?de vaktm?staren sin hatt och k?pp, borstade rockuppslagen och satte sin monockel tillr?tta, innan han fortsatte in i matsalen.
De flesta borden stodo tomma; endast h?r och d?r satt en enstaka g?st, vars huvudsakliga njutningsmedel utgjordes av glace i en eller annan form. Uppassarne r?rde sig s?llan, och n?r de gjorde det, skedde det i begravningstempo.
L?jtnant Schnitler gick raskt fram till ett av f?nsterborden, vid vilket redan satt en herre.
-- F?rl?t, min v?n, sade han, att jag l?tit dig v?nta s? l?nge.
-- F?r all del, svarade grosshandlare Cramer. Har du varit upptagen?
-- Ja; mycket angen?m syssels?ttning f?rresten.
-- Nej, h?r du! >>Syssels?ttning>> -- det skall du tala om. Din toalett, en promenad -- det ?r ju det vanliga f?r dig men >>angen?mt>> i denna v?rmen, ? nej, men aprop?, pladdrade v?nnen vidare, det var rent ?verraskande, hur pigg och livlig du ser ut!
-- Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax f? h?ra vad det beror p?, men nu vill jag f?rst ha en bit mat.
Han vinkade p? en uppassare.
-- Mat, utbrast hans v?n Cramer, vad t?nker du ?ta i denna hetta?
Schnitler nickade leende, i det han s?g Cramers f?rv?nade min, en min, som blev ?n mera f?rundrad, d? han best?llde en stekt kapun med rikligt legymer, harstek och ?pplepaj.
-- Har du ?tit? fr?gade han.
-- Vem tror du ?ter i den h?r v?rmen, idisslade Cramer.
-- Jag, bland andra, p?stod Schnitler.
-- ?, du ?r nog t?mligen ensam om det, min v?n. Men just detta faktum har v?l n?got att g?ra med ditt gl?ttiga utseende och din l?tta g?ng; ty ocks? dem ?r du ganska ensam om att ?ga i dag. Du lovade mig ju att omtala orsaken till de senare; l?t h?ra.
Wolfgang Schnitler var omkring 25 ?r. Hans milit?ra bana hade ej varit n?gon lysande karri?r, i mycket f?rorsakat av hans oregelbundna levnadss?tt, och han hade f?ga utsikt till befordran. Han ?gde ej n?gon f?rm?genhet utan levde i st?llet p? sina skulder och det var honom mycket l?tt att stifta s?dana. Han var n?mligen brorson och ende arvinge till den gamle rike chokladfabrikanten Schnitler, och i tanke p? det blivande, stora arvet tvekade ej bankirerna att f?rskottera l?jtnanten snart sagt huru stora summor som helst. Och unge Schnitler begagnade sig flitigt av denna f?rdel. Farbrodern gjorde han regelm?ssigt sin uppvaktning varje ny?rsdag, men under resten av ?ret tr?ffades de aldrig. De b?gge hade s? olika intressen att ber?ringspunkter ej alls funnos.
Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne senare aldrig med ett ord hade ber?rt fr?gan. Han var den gamles ende nu levande sl?kting, och han antog f?r alldeles givet att arvet skulle tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla m?nniskor.
Hans v?n, Fritz Cramer, var egentligen intet best?mt. Hans f?rh?llande till Schnitler var parasitens -- han h?rde till dem, som givetvis alltid kringsv?rma en man, som l?ter pengarne rulla l?tt och obesv?rat. Han hade tagit titeln grosshandlare n?rmast d?rf?r, att hans umg?ngesv?nner p? grund av hans volumin?sa mage pl?gade kalla honom s?. Han var en fyratio?rs man, alldeles skallig och med sm?, plirande ?gon.
-- N?, l?t h?ra, ?tertog han.
-- Onkel ?r d?d.
Cramer hoppade upp fr?n stolen, under det han utst?tte en svag vissling.
-- ? tusan! Gratulerar, gratulerar!
Han tryckte v?nnens hand.
-- Ja, kan du t?nka dig en s?dan tur. Och det har jag v?rmen att tacka f?r. Undra d? ej ?ver, att jag ?r glad, och hettan mycket f?rbunden. Gubben fick solstygn f?r ett par timmar sedan. Den enes d?d, den andres br?d.
De b?gge v?nnerna b?rjade nu att dryfta den avd?des personlighet.
-- Konstig gubbe, din farbror, utl?t sig Cramer.
-- Ja, i h?gsta grad.
-- Hur gammal blev han?
-- J?mt sjuttiofem ?r.
-- Det ?r l?nge sedan han drog sig tillbaka fr?n sin chokladfabrikation. Tjugo ?r, eller vad?
-- Omkring femton, tror jag. Jo, det st?mmer; jag var ungef?r tio ?r gammal d?.
-- Ja, det var en tusan till gubbe att kunna f? ihop pengar.
-- Visserligen -- en n?tt f?rm?genhet, svarade l?jtnanten, men inte var han n?gon Rotschild eller Vanderbilt.
-- Nej, nej, men tjugo millioner --
-- Tio, h?gg Schnitler i.
-- N?ja, tio millioner mark skulle v?l duga, menar jag.
-- Ja visst.
-- N?, fortsatte Cramer, och i alla dessa femton ?r har gubben suttit p? taket och tittat p? m?nen?
-- Ja, jag har varit d?r uppe n?gra g?nger vid mina ny?rsvisiter. Han har inrett ett helt astronomiskt observatorium d?r. V?ldiga kikare och tuber och linser och allt vad det heter. Gubben har alltid haft lust p? astronomi.
-- Konstig smak.
Add to tbrJar First Page Next Page