Homepage
Login
Profile
BookClubs
dmBox
Read Ebook: Femtio fabler för barn by Hey Wilhelm Speckter Otto Illustrator
Font size:
Background color:
Text color:
Add to tbrJar First Page Next Page
Ebook has 183 lines and 12504 words, and 4 pages
Illustrator: Otto Speckter
FEMTIO FABLER F?R BARN.
STOCKHOLM, OSCAR L. LAMMS f?rlag.
FEMTIO FABLER F?R BARN.
BEARBETNING FR?N ENGELSKAN.
MED ILLUSTRATIONER AF OTTO SPECKTER.
STOCKHOLM, OSCAR L. LAMMS f?rlag.
KR?KAN.
Jag undrar, hvem den tiggarn vara m?? Svart ?r den gunstig herrn fr?n topp till t?. Fr?n hus till hus han g?r i djupa sn?n, Och kraxar fram s? hest en ?ngslig b?n: "I flickor sm? och gossar, jag beg?r En smula br?d, jag rysligt hungrig ?r."
N?r v?ren i sin gr?na mantel kom, D? bytte tiggarn pl?tsligt tonen om. Han blef med ens s? hjertligt glad, s? kry. Gaf till ett skratt och fl?g h?gt upp i sky, Men dessf?rinnan tackade han f?rst Enhvar, som hjelpt, d? n?den var som st?rst.
F?GELN UTANF?R F?NSTRET.
P? den frusna rutan, hur det pickar, h?r! "Sl?pp mig in, god v?nner, annars visst jag d?r. Sn?bet?ckt ?r marken, stormen bl?ser g?llt, Genomfrusen ?r jag, halfd?d ren af sv?lt. Sl?pp mig in, god v?nner, och till l?n skall jag Med min s?ng f?rljufva eder vinterdag."
F?nstret upp de slogo, in han komma fick, M?dde godt och tacksamt nj?t af mat och drick. L?nge qvar han dr?jde, men n?r v?ren drog ?ter med sin hofstat genom dal och skog, Ut de honom sl?ppte, och med gr?nsl?s fr?jd Jublande steg f?geln upp i molnfri h?jd.
SN?GUBBEN.
Usch, gubbe! Hvad du ?r hvit och ful, Och din k?pp, hvad den ?r tjock! Och lat du ?r, ej r?r dig en smul, Du st?r som en m?lad bock. Och k?ppen i handen, du kan den ej sk?ta, Ty, du kan ju ej sl?, ja, du kan ej ens h?ta.
Ja, du ?r d?f och du ?r stum, Och stel i hvarenda led, Och hvit i synen, f?nig och dum, Och st?r, tills du dimper ned. Du tyckes helt lugnt i ditt ?de dig finna Att sm?lta som sm?r och i r?nnsten f?rsvinna.
F?GLARNA UTANF?R LOGEN.
F?lt och ?ngar redan ligga nakna alla, Sn?n sin hvita svepduk bredt derofvanp?, Men p? logen h?res st?ndigt slagan skalla, Och de svultna foglar hjertligt fr?jdas d?. "V?rt" de skrika, "?r det, v?rt det vara b?r, Hvarje litet korn, som faller utanf?r."
Fr?n det sol g?r upp och tills att sol sig s?nker Tr?skarne g? p? med samma tr?gna flit. Br?d i ymnighet ?t ung och gammal sk?nker Deras slaga, derf?r skynden, skynden hit Stackars f?glar sm?, ty gerna en och hvar N?gra korn ?t eder l?ter ligga qvar.
EKORREN OCH VINDEN.
Herr Vind, jag m?ste s?ga er, h?r ni ej upp att tjuta, S? m?ste strax p? stund f?r er jag denna d?rren sluta, Och ?ppna en ?t annat led.
Det st?r er fritt, min v?n! Men jag t?r bl?sa der ocks?, och kanske v?rre ?n.
D? skall jag st?nga ?fven den, ty vill ni ej ge vika, S? vet jag intet annat r?d, ?n lika ge f?r lika.
Vinden s?g snopen och ilsken ut, Skakade tr?det med fasligt tjut, Ekorren satt i sitt lugna bo, Kn?ckte der sina n?tter i ro; Vindens ?flan att honom st?ra, Tycktes blott honom n?je g?ra.
GOSSEN OCH EKORREN.
"Ekorre, v?nnen min, Kom fr?n ditt tr?d hit ner, Leka mig fallit in, Kom, jag dig ber!"
KATTUNGARNE.
Det nu kan vara tid ?t er att ge ett namn, I kissar sm?, Och derf?r ocks? skall enhvar det, som han b?st f?rtjenar, f?.
Dig jag kallar Sammetsrygg, Dig jag kallar M?sse-ban, Du m? heta Smyg-s?-trygg, Och du m? heta Snatte-van.
Stora de blefvo, trinda och rara; Sammetsrygg m?nde s? inst?llsam vara, M?sse-ban kl?ngde p? murar och tak, Smyg-s?-trygg logen fann mer i sin smak, Snatte-van h?ll sig i k?ket best?ndigt, Lurade k?ksan och stal s? beh?ndigt.
HUNDEN OCH KATTEN.
"Du st?r och sk?ller s? argt dit opp, Hvad ser du, Nero, i tr?dets topp?" "Jag tror att Kisse deruppe sitter, Men ned det kr?ket ej komma gitter." Kisse ?r slug, han vet hvad han g?r. Innan han handlar, han ser sig f?r.
Kisse han tycktes verlden f?rgl?mma, Slumra s? roligt och ljufligt dr?mma. Nero, hvars t?lamod domnade af, Snart fr?n tr?dg?rden sig begaf. Straxt var det slut med Kisses hvila, Qvickt utf?r tr?det han b?rjade kila.
Sade och log af hjertans grund: "Hvad jag dig lurat, din dumma hund!"
SVANEN.
"Gosse der vid vassen, jag skall s?ga dig, Mina sm? l?t vara, annars blir det krig! Om du mer i dammen v?gar kasta sten, Skall jag till att h?mnas icke vara sen. Gosse, lyd mitt r?d och g? din v?g, ty jag Kan med mina vingar ge ett dugtigt slag."
Gossen tog till benen, hade icke lust Med den vrede svanen att best? en dust. Svanen ?fver dammen efter honom sprang, Men till slut sitt sinne han likv?l betvang, Smekte sina sm? och gl?mde ganska fort All f?rtret den stygga gossen honom gjort.
SVANEN OCH GOSSEN.
Kom hit och l?t oss sluta fred, Kom hit, min gosse lilla! Ser jag d? ut s? grym och led? Jag vill dig visst ej illa. Blott i det hopp jag n?rmat mig, Att f? ett stycke br?d af dig!
Fr?n gossen straxt hans ?ngslan vek, Och mellan dessa b?da Begynte under sk?mt och lek Den st?rsta v?nskap r?da; Och sedan dess blef gossen van, Att ofta helsa p? sin svan.
Vid dammen satt han m?ngen dag Och hade grufligt roligt, Och hjertat slog af v?lbehag N?r svanen helt f?rtroligt Till honom ?fver b?ljan drog Och br?d utur hans h?nder tog.
HUNDEN OCH BOCKEN.
M?nsen och vov-vov de sprungo, de dansade, Knappast ett ?gonblick stilla och sansade. Vov-vov han sk?llde af renaste ?fvermod, M?nsen till anfall best?ndigt i st?llning stod. Dagen i ?nda de s? sig f?rlustade, Miltals de sprungo och lekte och rustade. Om deras krumspr?ng vi sett, de otroliga, S?kert vi funnit dem h?gligen roliga.
SPETSHUNDEN OCH MOPSEN.
Moppe gick, n?got flat, men likv?l ej slagen. Snokande han gick omkring hela l?nga dagen; Slutligen han benet fann, Hvem var lycklig, om ej han!
Gl?djen den blef dock ej l?ng, snart han l?g i backen, Spetsen med ett v?ldigt spr?ng honom h?gg i nacken, Och en minnesbeta gaf, Som han hade godt utaf.
H?STEN OCH SPARFVEN.
S? lefde de ihop, de tv?, i gamman och i fr?jd, Och h?sten hade foder nog, och sparfven ock var n?jd. Det sommar blef, och grufligt varm och tryckande var den, Och att en v?ldig flugsv?rm kom, det var l?ngt v?rre ?n; Men d? beviste sparfven hvad en v?n i n?d f?rm?r, Ty kom en fluga h?sten n?r, gaf han den banes?r.
?SNAN.
Sedan ?snan detta sagt, klippande p? ?rat, ?ter hon i gammalt lunk gick till gamla g?rat. Hela dagen tr?lande allt hvad hon f?rm?dde, Tr?tt och hungrig sent om qv?llen sist hon hemmet n?dde.
Bredvid h?stens spilta nu, utan alls att grumsa, St?llde ?snan sig och lugnt b?rjade att mumsa. Efter maten nj?t hon n?jd s?mnens hulda g?fva, Den som sl?pat s? som hon, den har l?tt att sofva.
Add to tbrJar First Page Next Page