Homepage
Login
Profile
BookClubs
dmBox
Read Ebook: Femtio fabler för barn by Hey Wilhelm Speckter Otto Illustrator
Font size:
Background color:
Text color:
Add to tbrJar First Page Next Page Prev Page
Ebook has 183 lines and 12504 words, and 4 pages
Bredvid h?stens spilta nu, utan alls att grumsa, St?llde ?snan sig och lugnt b?rjade att mumsa. Efter maten nj?t hon n?jd s?mnens hulda g?fva, Den som sl?pat s? som hon, den har l?tt att sofva.
BARNET OCH OXEN.
Nu oxen ?t, liksom han l?nge fastat, Tv? runda timmar drog hans m?ltid om, Tilldess en h?vagn full hans herre lastat, Och efter oxen in i stallet kom.
F?r detta lass han sedan oxen sp?nde, Och denne drog: det gick liksom en dans; Ty kraft att draga oxen hos sig k?nde, Men kraft till l?rdom ej hos honom fanns.
GOSSEN OCH LAMMET.
Knappast h?rde ?mma modern lammets dystra klagos?ng, F?rr?n hon till det tillbaka ilade med snabba spr?ng. Hvilken gl?dje, hvilken s?llhet, efter sm?rtan, hvilken tr?st Det f?r lammet var, att ?ter h?ra denna k?ra r?st, Att tillsamman genom lifvet ?ter g? med denna v?n, Som det fruktat aldrig n?'nsin att f? ?terse igen.
F?GELN.
Sn?lla gosse, detta lilla n?ste Ej s? n?ra kom, jag ber l?t bli! Skr?m dem ej, jag dig besv?r, min b?ste, Dessa sm?, som slumra deruti! H?gt af ?ngest skulle visst de qvida, Stode pl?tsligt du vid deras sida Stirrande, med stora ?gon bl?, Hvilkas mildhet icke de f?rst?.
Gerna gossen l?nge velat njuta Af en anblick, s? som denna sk?n; Men han fann att han ej borde sluta Hjertat till, f?r ?ngslig moders b?n. Sakta derf?r drog han sig tillbaka, Och den lilla f?geln nu fick smaka, Med de sm? i deras t?cka bo, Lifvets h?gsta fr?jd i ost?rd ro.
VANDRINGSMANNEN OCH L?RKAN.
Sol och du, min l?rka lilla, Ha st?tt upp p? samma g?ng. Tidigt re'n du b?rjar drilla. Hvad ?r ?mnet f?r din s?ng?
Jo, att Skaparns godhet prisa, F?r den n?d, Han t?ckes visa, St?ndigt ny, hvarenda dag -- S?kert g?r du ock som jag!
Det var ett jubel, det var en fr?jd, Som steg mot himmelens hvalf det h?ga. Af ?fversvallande s?llhets h?jd Det kom en t?r uti vandrarns ?ga. Sitt "Fader V?r" han med andakt bad, Och solen lyste och l?rkan qvad.
GOSSEN OCH DUFVAN.
Ej ville dufvans qv?de taga slut, Och gossen glad sprang i sin tr?dg?rd kring, Och solen s?nde sina str?lar ut, Och kring de tv? de dansade i ring, Kanh?nda d? ber?ttande f?r dem Om n?gon ort, f?r evig fr?jd ett hem.
KANARIEF?GELN.
Du grymma d?d, som tagit bort Pipi, v?r b?sta v?n! Ack! Pipis lefnad var s? kort Och oskuldsfull var den. P? v?ra skuldror ned han slog, Han ?t utur v?r hand, Utur v?r mun han socker tog, Och var ej r?dd ett grand.
Nu ?r du d?d, nu ?r du kall, Pipi, v?r egen v?n, Och v?ra t?rars heta svall Ej ge dig lif igen. Farv?l, Pipi! Upp? din graf En rosenbuske st?r; Vi satt den dit, som minne af En k?rlek, varm som v?r.
PAPPERSDRAKEN OCH F?GLARNE.
"Se den stora f?geln der, visst han ?r en ryslig bof. Tyckes vara en af dem, hvilka lefva blott af rof. Flyn, o flyn, I foglar sm?, ty om han i er f?r tag, Tio d? han d?da skall s?kert med ett enda slag."
"Strunt! det ingen fara har; han ?r icke alls s? tapper, Han oss icke skada kan, han ?r gjord af papper."
Just i detta ?gonblick, vinden upp att bl?sa h?ll, Och fr?n skyn s? tung som bly pl?tsligt pappersdraken f?ll. Att f? honom upp igen gjorde gossarna f?rs?k, Deras str?fvanden likv?l alla gingo upp i r?k, Men p? draken, hvit och blek, som ej r?rde mer ett led Slogo nu med h?nfullt skrik skaror af sm? f?glar ned.
GOSSEN OCH HUNDEN.
Hector l?rde konster, att l?ra han var qvick, P? sin buk satt han rak, rak han ocks? gick. Snart han kunde dyka och saker fram han bar Och tog r?tt, mycket l?tt, p? hvad tappadt var.
N?r som Hectors herre Hectors framsteg s?g, Han ocks? genast d? fick f?r l?rdom h?g. L?ste mycket flitigt m?ngen diger bok, S? att han blef en man, b?de l?rd och klok.
HUNDEN OCH BARNEN.
"Du ?r en rigtig bjesse, du ?r s? stor och stark Och dock dig l?ter betsla och ?fver sten och mark ?t alla h?ll dig sl?pa och dig d?nga?"
"Hvad ingen annan finge med mig sig underst?, Det unnar jag med gl?dje min herres gossar sm?; Af dessa l?ter allt jag mig behaga."
N?r middagsklockan ringde, man genast t?mmen tog Fr?n hundens hals, och festligt man in i salen drog, Med men'skans b?ste v?n bland djurens sl?gte. Af allt hvad barnen ?to fick hunden ock sin lott, Men intet, i hans tycke, dock smakade s? godt, Som f?dan, som hans herre honom r?ckte.
BARNET OCH KATTEN.
"N?, hvad tar sig Kisse till? Blygs! Jag tror han kl?sas vill? Vet d? Kisse ingen skam? In med klorna, tassen fram!"
"Se, jag lyder; mig f?rl?t, Att jag bar mig illa ?t. Men du sl?ss och nypes j?mt, Jag ej ?lskar s?dant sk?mt."
Barnet dock sig lika blef, Samma lek med Kisse dref; Kisse d?, i vredesmod, Kl?stes, och det spilldes blod.
S? de lefde b?da tv?, Skildes s?llan ?t ?nd?; Ty i hjertat dock enhvar K?rlek till den andra bar.
BARNET OCH BOKEN.
"K?raste bok! Kom hit, kom t?tt till mitt ?ra, Ty s? f?rv?nande vis, de s?ga du ?r! Pappa och mamma kan st?rre fr?jd jag ej g?ra ?n, om hvartendaste ord, i dig finnes, jag l?r.
Stum som en fisk! hur kan s? envis du vara? ?h! Det om?jligt ju ?r, med s?dant st? ut. Usch, s? f?rtretligt! du tiger, ej du vill svara L?ngre kan icke jag dr?ja en enda minut.
Ja, jag har br?dt, vill ut, vill springa och leka, B?ttre jag trodde dig om, jag trodde dig klok Men att tala du ej dig l?ter beveka, Skall i en vr? jag dig slunga, tr?kiga bok!"
DEN STORA DOCKAN OCH DEN LILLA DOCKAN
"Lilla docka, tag ej illa opp, Men du har ej h?llning p? din kropp, Se p? mig och l?r, min lilla piga, Dina stela ben eng?ng att niga!"
"Var s? god och lemna mig i fred Fast jag icke f?tt en r?rlig led, Jag, som ni, jag dock mig anser vara Lika god, det f?r jag er f?rklara."
N?r som barnet h?rde detta br?k Sade det: "hvad ?r det der f?r spr?k? Dumma dockor, straxt jag skall er b?da Sp?rra in uti min byr?-l?da."
"Blir det der p? edert gr?l ej slut, Skolen I ej alls f? slippa ut, Utan sitta hela morgondagen Uti m?rk arrest, s? lyder lagen."
KAKAN OCH BR?DET.
"Kom hit och fresta p?, mitt namn ?r kaka, Det finaste som menniskorna baka. -- Den grofva bullan der, till smaken stygg Den kallas br?d, ?t honom v?nd din rygg."
"Ja, v?nta du, jag vet hvartill jag duger, N?r magen knotar, och n?r hungern suger Till mig man kommer: d? jag smakar godt, Och du med all din s?tma, ?cklar blott."
N?r barnet hade sprungit dagen om Och lekt sig tr?tt och hungrigt, hem det kom, Till n?got snask det hade nog haft lust. Om icke penningar det saknat just.
Men d? till hands den grofva bullen var, Af den en dugtig skifva barnet skar; Det smakte bra! det var hjelp i n?d! Mot hunger ?r det b?sta medlet br?d.
DEN LILLA R?TTAN.
"Du lilla tjuf, det ?r d? du Som l?nge socker snattat har?"
"Nu ?r jag uppt?ckt! -- K?ra fru, Jag ber er, n?dig mot mig var! L?t sockret mig beh?lla f?! De hungra, mina stackars sm?."
Add to tbrJar First Page Next Page Prev Page