Read Ebook: A Philosophical Essay on Probabilities by Laplace Pierre Simon Marquis De Emory Frederick Lincoln Translator Truscott Frederick Wilson Translator

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 692 lines and 34733 words, and 14 pages

Men jag h?r i mitt ?ra en r?st, som tvingar mig att h?lla, vad jag lovade.

F?RSTA DELEN

Hela denna bok ?r en bok om d?den, och dock handlar den, synes det mig, mera om lycka ?n om olycka. Ty olyckan ?r icke att mista, vad man har k?rt, olyckan ligger i att smutsa, f?rsk?mma eller f?rfula det. Och det finns en hemlighet till, vilket jag f?tt leva l?nge, innan jag kunde l?ra mig. K?rleken st?r aldrig stilla. Den m?ste antingen v?xa med ?ren eller avtaga. Och det ?r icke blott i det sista fallet, som den kan sk?nka lidande. Den v?ldigaste Eros ?r den, vilken giver lidande, d?rf?r att den st?ndigt blir starkare.

Men jag vill b?rja fr?n b?rjan och ber?tta allt det, som i denna bok skrivet ?r, s? som man ber?ttar en dr?m. Och s? s?llsamt det ?n m? klinga f?r l?saren -- det ?r alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror bad mig.

Har jag dr?mt, att jag ?lskat, gift mig och f?tt barn? Har jag dr?mt, att jag varit outs?gligt lycklig och outs?gligt olycklig? Har jag dr?mt? Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra om n?got annat av m?nskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det f?refaller mig nu, som om jag p? n?got ofattbart s?tt stode -- icke ?ver, ack, allt annat ?n ?ver -- men v?l bortom det alltsammans, och det enda, som n?r mig nu, ?r en ton av andakt, s? ?versvinnelig, att icke ens musik skulle kunna gripa och p? ett fattbart s?tt uttrycka den. Ja, n?r jag en g?ng nedskrivit, vad som nu s?ker sig v?g till de oskrivna pappersark, vilka en dag kanske skola utg?ra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att sj?lva ber?ttelsen skall giva mig ledtr?den till att l?sa den g?ta, vilken nu pl?gar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dr?m, och vad verklighet.

Det ?r n?mligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det ?r ?ven undran ?ver vad som skett, samma undran vilken r?r sig p? botten av allt medvetet liv. -- -- --

Jag minns i detta ?gonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum och fann henne grubblande med en uppslagen bok framf?r sig. Hon l?ste icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbel?tenhet.

Jag b?jde mig ned ?ver hennes axel och s?g, att hon l?st i bibeln. Boken l?g uppslagen vid 1 Mose bok, och p? min fr?ga, vad hon l?st, pekade hon blott p? ett par rader, vilka jag ?nnu tycker mig kunna l?sa nederst p? en sida. -- Och jag l?ste orden:

F?rbannad vare jorden f?r din skull ... Med sm?rta skall du f?da dina barn.

>>?r det inte ot?ckt?>> sade hon. >>Jag minns inte, om jag f?tt med sm?rta. Jag har aldrig t?nkt d?rp?.>>

Hon reste sig upp och gick fram till en liten s?ng, som stod p? tv?ren bakom v?ra egna s?ngar; och hon b?jde sig ned ?ver ett runt och frodigt barnaansikte, som snusade och sov, medan l?pparna r?rde sig, som om gossen legat vid modersbr?stet.

>>Har jag f?tt dig i sm?rta?>> sade hon, som om hon talade f?r sig sj?lv. >>Nej, i lycka har jag f?tt dig, i lycka och jubel, en lycka, s? namnl?st stor, att jag aldrig vetat det f?rr?n nu.>>

Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt huvud mot min axel, kr?p ihop i min famn, som ville hon finna skydd mot all v?rldens sorger och tyngd. Utan att ?ndra st?llning str?ckte hon fram handen och slog igen boken.

>>Det ?r en dum bok>>, sade hon. >>Jag har aldrig f?rst?tt mig p? den.>>

>>Det ?r den nog inte>>, sade jag leende.

>>Det har du sj?lv sagt>>, sade hon och reste sig till h?lften upp.

>>Jag? Aldrig!>>

>>N? d? har du sagt n?got annat d?.>>

Hon lutade sig ned igen.

>>Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill t?nka som du, tro som du, vara som du. Ty ingen ?r som du, ingen i v?rlden.>>

P? s?dana ord kan ingen man svara. Man beh?ver icke avb?ja dem, emedan de icke ?ro ?mnade som r?koffer ?t egenk?rleken. De komma som en smekning, som n?r en man ser p? sin hustru och s?ger: >>Det finns f?r mig ingen kvinna mer ?n du.>> Min hustru fortsatte ocks? efter ett uppeh?ll s? kort, att jag knappast hade m?rkt det.

>>Jag har visst aldrig tackat dig>>, sade hon, >>f?r att du l?rt mig att tro, som du tror, men jag ?r s? glad, att du gjort det. Du kan inte k?nna det, som jag g?r. Du kan aldrig k?nna det s?. Var dag, som g?r, g?r mig rikare. Var timme synes mig full av min lycka. Det ?r s? m?rkv?rdigt att t?nka p? nu, att jag en g?ng, n?r jag var mycket yngre, l?ngtade att f? d? f?r att f? komma till himmelen. Vad menade jag d?, och vad l?ngtade jag efter? Jag tycker, att jag har gl?mt det, som om det aldrig funnits till. Det enda jag f?rr k?nde sv?rt ibland, ?r, att jag aldrig skulle f? ?terse min far, som ?r d?d. Men nu tycker jag, att jag beg?r ingenting mer ?n att f? leva med gossarna och dig. Jag skulle inte ?nska, att det funnes n?got annat ?n det liv, som du och jag f?tt leva. Jag vill leva med dig, till dess att gossarna blivit stora och kommit ut. S? f? vi ?ldras tillsammans -- du och jag -- och n?got mer kan jag inte t?nka mig.>>

>>Tror du inte p? n?gon som helst m?jlighet av ett annat liv?>> genm?lde jag.

Hon skakade p? huvudet med en energisk ?tb?rd.

>>Nej>>, utbrast hon. >>Jag vill ingenting annat, ?n det som ?r. Jag vill f? sova en g?ng i jorden under en vacker blomsterkulle. Det ?r allt f?r mig, och det ber jag Gud om varje afton.>>

Hon bad till Gud varje kv?ll, och hon trodde icke p? ett od?dligt liv. Jag visste det, och jag k?nde ?nyo det underbara i denna hennes egen g?ta, som f?r henne blott var naturlig verklighet. Jag str?k hennes skuldra f?r att l?ta henne veta, att jag h?rt och f?rst?tt, och med en pl?tslig ?verg?ng fr?gade hon:

>>Tror du p? n?got annat?>>

>>Jag varken tror eller inte tror.>>

Hon upprepade mina ord alldeles tonl?st, ehuru hon h?rt dem flera g?nger f?rr, upprepade dem, som om de innebure n?got alldeles ofattligt och utbrast pl?tsligt:

>>D? har du ?ndrat dig.>>

>>Det tror jag inte.>>

>>Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att livet vore slut med d?den? Det ?r du som l?rt mig. Varf?r vill du nu inte tro som jag?>>

Vid hennes ord fl?g ett minne genom min sj?l. Jag s?g henne och mig g? en smal stig under sk?rg?rdens ljusa bj?rkar. ?ver oss tindrade himmelens stj?rnor, och f?r v?ra f?tter darrade i gr?set det matta ljusskenet fr?n f?nsterna i v?rt f?rsta sommarhem. Jag tyckte mig ?nnu kunna h?ra de ord, som i aftonens stillhet d? viskades oss emellan, ord om livet och d?den, om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo allvar och gl?d av v?r f?rsta k?rleks berusning. Jag mindes, att det var hon, som fr?gade, och jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt bedr?vad och tyst, medan hon satt och t?nkte ?ver mitt svar, och n?r detta minne nu fl?g igenom min sj?l med en tydlighet, som inga ord kunna ?tergiva, f?ref?ll det mig, som om, vad jag d? sagt, m?tte hava tr?ffat henne p? ett helt annat s?tt, ?n vad egentligen menat, och jag k?nde ett stygn i hj?rtat, som om jag, utan att vilja det, gjort henne n?got ont.

Hon avbr?t mig med att s?ga:

>>Jag kan inte fatta detta att varken tro eller icke tro. Jag m?ste ettdera.>>

Hon uttalade dessa ord med en ton, som om hon bett mig att icke mots?ga henne och jag gjorde det icke heller. Jag beh?ll blott inom mig st?mningen fr?n v?r ungdoms ljusa ? och undrade ?ver, att jag hela tiden tyckte mig se stj?rnorna genom bj?rkarnas l?vverk.

Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod ?ter bredvid den lilla s?ngen. Mitt under samtalet hade hon m?rkt, att gossen r?rde p? sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar p? det trygga, v?rnande s?tt, som endast m?drar kunna, och lade honom till br?stet. Hennes ansikte str?lade, n?r hon s?g och k?nde honom suga hennes mj?lk med detta obeskrivliga lugn, varur samh?righetsk?nslan mellan moder och barn spirar.

Vad vi nyss talat om och vad jag nu s?g, sm?lte p? ett egendomligt s?tt till enhet i min k?nsla, och jag ih?gkom de ord, vilka hade utgjort det korta samtalets b?rjan. L?nge satt jag och t?nkte p? vad jag ville s?ga. Jag t?nkte p? de grymma orden: >>F?rbannad vare jorden f?r din skull>> och p? till?gget om den stackars jorden: >>t?rne och tistlar skall du b?ra>>. K?nslan av vad jag ?gde och vad jag s?g var mig s? ?verm?ktig, att jag fruktade att b?rja tala, endast f?r att icke r?ja min r?relse genom t?rar, och p? samma g?ng f?rs?kte jag ?terh?lla mina egna tankar fr?n att taga ordets form, f?r att icke synas patetisk inf?r min hustru.

Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan den.

>>Du har r?tt>>, sade jag. >>Och det h?rda ordet har or?tt. D?r borde st?: V?lsignad vare jorden f?r din skull. Druvor och rosor skall den b?ra.>>

Och som jag sagt detta, b?jde jag kn? och lutade pannan p? en g?ng mot min hustru och mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, str?k hon mig ?ver h?ret.

Ack! Vi voro unga d?, unga och mycket lyckliga.

Jag har hittills icke n?mnt min hustrus namn och jag har ?nnu sv?rt f?r att g?ra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, d?rf?r att detta namn ?r det enda under vilket jag kan se henne sj?lv, s?dan hon kom och gick. Vad vet jag f?r ?vrigt, om jag nu m?lar henne sj?lv, eller det minne hon l?mnat? ?r en m?nniska, vad hon synes vara f?r dem, vilka icke sett henne s?, som kanske blott en f?rm?r? ?r hon icke fastmer i sitt innersta v?sen just det, som stannar kvar, n?r det yttre och tillf?lliga f?rbleknat? ?r det icke m?jligt, att, vad m?ngen kallar idealisering, egentligen ?r den innersta likheten, det som en g?ng, i en v?rld, dit intet m?nskligt ?ga n?tt, skall bliva v?rt verkliga jag och synligt f?r alla?

Hon var liten till v?xten och sp?d, och n?r jag f?rsta g?ngen s?g henne, var vid en flyktig presentation p? gatan i skenet av en gaslykta. N?r jag l?mnat henne, beh?ll jag minnet av ett par underbart stora och djupa ?gon. F?r ?vrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par l?nga svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett pl?tsligt och starkt intryck av n?got uppriktigt, vaket och sant. F?r ?vrigt mindes jag hela utseendet s? illa, att jag ett par dagar senare gick f?rbi henne p? gatan, utan att k?nna igen henne. Och dock hade dessa ?gon aldrig l?mnat mig n?gon ro, de hade st?dse ?terkommit f?r min inbillning, str?lande och sorgbundna, g?mmande n?got p? en g?ng livsbeg?rande och andaktsfullt. Om n?gonsin ett par ?gon speglat en sj?l, var det hennes.

N?r jag t?nker p? allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag, att ingen s? som hon genom alla min levnads brokiga levnads?r l?rt mig att bibeh?lla k?nslan f?r det religi?sa. Hennes v?sen var ?mhet, och det liv hon ville leva var en fest, och en fest, d?r hennes k?nsla f?r livets v?rde och helgd icke kunde t?la ett missljud. Men allt, som var starkt och levande inom henne, var p? samma g?ng br?ckligt och sk?rt. I djupet av hennes sj?l fanns en helhetsdyrkan, som icke t?lde livet, d?rf?r att den syntes st? p? ett h?gre plan ?n livet sj?lvt.

Vi hade varit gifta i m?nga ?r, n?r hon en g?ng sade till mig, pl?tsligt, of?rberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste k?nslor alltid kommo:

>>Du f?r aldrig, aldrig l?ta mig k?nna att n?gonting mellan dig och mig blivit gammalt och vant. Den dagen, n?r det h?nder, vill jag d?.>>

Hur m?nga kvinnor ha icke sagt detsamma och huru m?nga ha icke levat och efter?t lett ?t sina egna ord! Jag har h?rt n?gon g?ng om en kvinna, som sade till en man:

>>Tror du icke, att vad alla kvinnor s?ga, kan det finnas n?gra, som k?nna?>>

Jag minns, att detta f?ll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i k?nslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag f?rstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste, att h?r passade icke ordet sentimentalitet. Men jag s?g ocks?, att hon v?ntade ett ord fr?n mig, som skulle s?ga henne n?got, och d?rf?r svarade jag:

>>Tror du icke, att n?got kan bli gammalt och vant utan att d?rf?r mista i styrka, gl?dje och helgd?>>

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet