Read Ebook: Inferno by Strindberg August

Font size: 10 px 15 px 20 px 25 px 30 px 35 px

Background color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Text color: BlackWhiteGrayLight GrayDark GrayDim Gray

Apply/Save settings

Ebook has 1071 lines and 51870 words, and 22 pages

Transcribers note:

Strindberg wrote this book originally in French. The Swedish translation was done by Eug?ne Fahlstedt.

This text has been edited so that this document only contains the book Inferno. The table of content has been moved to the start of the book.

INFERNO

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM ALBERT BONNIERS F?RLAG

STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914

INNEH?LL.

Motto: 1) Courbe la t?te, fier Sicambre! Adore ce que tu as br?l?, Br?le ce que tu as ador?!

Den Osynliges hand.

Det var med en k?nsla av vild gl?dje jag ?terv?nde fr?n Nordbanans station, sedan jag d?r avl?mnat min lilla hustru, vilken skulle fara till v?rt barn, som insjuknat i fj?rran land. Fullbordat var allts? offret av mitt hj?rta! V?ra avskedsord: N?r ses vi igen? -- Snart! ?terlj?do ?nnu s?som osanningar, vilkas bedr?glighet man icke vill tillst? f?r sig; en aning sade mig, att det var f?r alltid vi nu hade skilts. Detta farv?l, som vi utbytte i november m?nad 1894, blev verkligen ocks? det sista, ty till denna stund, i maj 1897, har jag ?nnu icke ?tersett min k?ra hustru.

N?r jag hunnit till Caf? de la R?gence, slog jag mig ned vid det bord, d?r jag f?rut brukat sitta med min hustru, min vackra f?ngvaktarinna, som dag och natt spionerade p? min sj?l, gissade till mina hemliga tankar, bevakade mina id?ers lopp, svartsjukt iakttog min andes str?van mot det ok?nda.

?tersk?nkt ?t friheten, erfar jag med ens en expansion av sj?lens innest?ngda kraft och lyftes upp ?ver sm?aktigheterna i storstaden, denna sk?deplats f?r intellektuella strider, d?r jag nyss vunnit en seger, i sig sj?lv futtig, men f?r mig oerh?rt stor, d? den utgjorde uppfyllelsen av en ungdomsdr?m, som dr?mts av alla samtida skriftst?llare i mitt hemland, men f?rverkligats allenast av mig -- n?mligen att bliva spelad p? en Paris-scen. Teatern ingav mig nu avsmak liksom allt vad man har ern?tt, och vetenskapen lockade mig. St?lld i valet mellan k?rlek och vetande, hade jag best?mt mig f?r att s?ka n? kunskapens h?jder, och i det jag br?nde ? b?le min tillgivenhet, gl?mde jag det oskyldiga offret f?r min ?relystnad eller min kallelse.

V?l anl?nd p? nytt till mitt el?ndiga studentrum i Quartier latin, gr?vde jag i min koffert och drog fram ur deras g?mst?lle sex deglar av fint porslin, i f?rv?g k?pta f?r pengar som jag hade stulit fr?n mig sj?lv. En eldt?ng och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning. Sedan var det bara att g?ra upp en sm?ltugnseld i kaminen, st?nga d?rren och f?lla ner gardinerna, ty tre m?nader efter Caserios avr?ttning var det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris.

Natten faller p?, svavlet brinner med avgrundsl?gor, och mot morgonsidan har jag konstaterat n?rvaron av kol?mne i denna f?r enkel ansedda kropp, som kallas svavel, och d?rmed tror jag mig ha l?st det stora problemet, kullkastat den h?rskande kemin och vunnit den od?dlighet, som ?r de d?dliga medgiven.

Men huden p? mina h?nder, som blivit stekt framf?r den starka elden, lossnar och faller av i fj?ll, och den sm?rta, som framkallas av h?ndernas m?da vid avkl?dningen, p?minner mig om vad min seger kostat. Ensam i s?ngen, d?r ?nnu en doft av kvinna dr?jer kvar, finner jag mig s?ll till mods; en k?nsla av psykisk renhet, av manlig jungfrulighet g?r att jag sk?dar p? mitt f?rflutna ?ktenskapsliv s?som n?got orent, och jag ?r ledsen att ej ?ga n?gon, till vilken jag kan framb?ra min tacksamhet f?r befrielsen fr?n dessa f?rnedrande bojor, dem jag brutit utan vidare omst?ndigheter. Jag har n?mligen blivit ateist under ?rens lopp, n?r jag m?rkt hur de ok?nda makterna l?mnat v?rlden ?t dess ?de utan att giva ett livstecken ifr?n sig.

N?gon att tacka! Det finnes ingen tillst?des, och min tvungna otacksamhet trycker mig som en b?rda!

Svartsjukt m?n om min uppt?ckt, tar jag inga m?tt och steg f?r att utsprida den. I min skygghet v?nder jag mig ej till auktoriteterna och akademierna. Emellertid forts?tter jag mina experiment, allt under det att sprickorna p? h?nderna f?rv?rras, ?ppna sig och fyllas med kokssmulor, s? att blod sipprar ut och pl?gorna bli outh?rdliga. Allt jag vidr?r framkallar sm?rtor, och ursinnig ?ver denna pina, som jag ?r h?gad tillskriva de ok?nda makter, vilka i s? m?nga ?r f?rf?ljt mig och lagt hinder f?r mina bem?danden, undviker och f?rsummar jag m?nniskors s?llskap, ger ?terbud till bjudningar, st?ter v?nner ifr?n mig. Tystnad och enslighet breda sig omkring mig, ett ?kenlugn, h?gtidligt och f?rf?rande, uti vilket jag p? trots utmanar den osynlige, brottas kropp mot kropp, sj?l mot sj?l. Jag har bevisat n?rvaron av kol?mne i svavlet; nu skall jag uppvisa v?te och syre, ty de m?ste finnas d?ri. Apparaterna r?cka ej mera till, jag st?r utan pengar, h?nderna ?ro sv?rtade och bl?dande, svarta som n?den, bl?dande som mitt hj?rta. Ty samtidigt underh?ll jag en brevv?xling med min hustru och ber?ttade f?r henne om mina kemiska framg?ngar, p? vilket hon svarade med bulletiner om v?r dotter och str?dde in sm? f?rmaningar om det f?f?ngliga i min vetenskap och om d?raktigheten i att vr?ka bort pengar p? slikt.

I ett anfall av r?ttm?tig stolthet, gripen av ett rasande beg?r att g?ra mig sj?lv illa, beg?r jag sj?lvmord, i det jag avskickar ett sk?ndligt, of?rl?tligt brev och s?ger farv?l till hustru och barn, l?tande f?rst? att en ny f?rbindelse lagt beslag p? mina tankar.

Skottet har tr?ffat. Min hustru svarar med en ans?kan om skilsm?ssa.

Ensam, sj?lvm?rdare och l?nnm?rdare, gl?mmer jag det brottsliga i saken f?r gr?melsen och bekymren. Ingen kommer och bes?ker mig, och jag kan ej s?ka upp n?gon, d? jag st?tt mig med alla.

Jag k?nner mig l?sgjord, drivande p? ytan av ett hav efter att ha avskurit ankart?get utan att ?ga n?gra segel.

Emellertid uppenbarar sig n?den i form av den obetalda hyresr?kningen och avbryter mina vetenskapliga arbeten och metafysiska grubblerier genom att kalla mig ?ter till jorden.

P? detta s?tt nalkas julen. Jag har n?got tv?rt avslagit en inbjudning till en skandinavisk familj, d?ri atmosf?ren misshagar mig p? grund av ett visst sj?lvsv?ld, som pl?gar mig. P? kv?llen, n?r jag sitter ensam, ?ngrar jag mig och g?r dit ?nd?. Genast som man satt sig till bords, b?rjar midnattskalaset med stoj och ?versv?mmande gl?dje bland de unga konstn?rer, som d?r i huset ?ro som hemma hos sig. En f?rtrolighet, som fr?nst?ter mig, ?tb?rder och miner, med ett ord en ton, som ej smakar av familjekrets, inger mig en obeskrivlig vantrevnad, och mitt uppe i saturnalierna framtrollar mitt sv?rmod f?r min inre syn min hustrus fridsamma boning. I en vision ser jag pl?tsligt salen, jultr?det, misteln, min lilla flicka och hennes ?vergivna moder . . . Samvetskvalen gripa mig, jag reser mig, f?reb?r ett illam?ende och g?r min v?g.

Jag passerar den f?rskr?ckliga rue de la Gaiet?, d?r m?ngdens konstlade gl?dje verkar s?rande, samt den dystra och tysta rue Delambre, en gata som mer ?n n?gon annan i kvarteret kan g?ra en f?rtvivlad; jag viker av p? boulevard Montparnasse och sjunker ned p? en stol utanf?r Brasserie des Lilas.

En god absint tr?star mig under n?gra minuter, d?refter anfalles jag av ett f?lje kokotter och studenter, som sl? mig i ansiktet med sp?n, och liksom jagad av furier l?mnar jag min absint i sticket och skyndar att skaffa mig en ny i kaf?t Fran?ois Premier vid boulevard Saint-Michel.

Det var att r?ka ur askan i elden; en annan tropp flinar ?t mig: Se p? den enst?ringen! och jag flyr, piskad av eumeniderna, till mitt hem med nidrefr?ngernas retsamma fanfarer i ?ronen.

Tanken p? en tuktan s?som f?ljden av ett brott inst?ller sig icke. Inf?r mig sj?lv spelar jag rollen av oskyldig, f?rem?l f?r en or?ttvis f?rf?ljelse. De ok?nda hindrade mig i att fullf?lja mitt stora verk, och det var n?dv?ndigt att bryta hindren innan segerkronan kunde vinnas.

Jag har haft or?tt, och ?nd? har jag r?tt och skall f? r?tt!

Denna julnatt sov jag illa. En kall luftstr?m str?k upprepade g?nger ?ver mitt ansikte, och ljudet av en mungiga v?ckte mig allt emellan?t.

En begynnande orkl?shet f?r sm?ningom makt med mig. De svarta och bl?dande h?nderna hindra mig vid kl?dseln att v?rda mitt yttre. R?dslan f?r hyresr?kningen l?mnar mig ej mer n?gon ro, och jag g?r fram och ?ter i rummet som ett vilddjur i sin bur.

Jag har upph?rt att intaga regelbundna m?ltider, och pensionsv?rden r?der mig att l?gga mig p? sjukhus, vilket leder till ingenting, d? s?dant ?r dyrt och man m?ste betala i f?rskott.

D? yppar sig en uppsv?llning av arm?drorna, ett tecken till blodf?rgiftning. Detta var n?dest?ten, och ryktet d?rom sprider sig bland mina landsm?n, s? att en afton den goda kvinnan, fr?n vars julkalas jag hade brutit upp p? ett oh?vligt s?tt, hon, som ingett mig antipati och n?ra nog f?rakt, s?ker upp mig, f?r reda p? min olycka och ?ngest samt under t?rar anvisar mig sjukhuset som den enda r?ddningen.

D?m om min hj?lpl?shet och f?rkrosselse, n?r en v?ltalig tystnad g?r klart f?r henne att jag st?r utan tillg?ngar. D? fattas hon av med?mkan vid att se mig s? nedsjunken i el?nde.

Hon f?rklarar, att hon skall g?ra insamling bland skandinaviska s?llskapet, hon skall s?ka f?rsamlingens pastor; f?r egen del ?r hon fattig och tyngd av bekymmer f?r den dagliga utkomsten.

Synderskan har k?nt medlidande med den man, som just ?vergivit sin ?kta maka.

Bragt till tiggeri, ?nnu en g?ng, anropande barmh?rtigheten genom en kvinnas f?rmedling, b?rjar jag ana tillvaron av en osynlig hand som styr h?ndelsernas oemotst?ndliga logik. Jag kryper ihop f?r stormvinden, besluten att resa mig p? nytt.

En vagn k?r mig till Saint-Louis-sjukhuset. P? v?gen dit stiger jag ur vid rue de Rennes f?r att k?pa tv? vita skjortor.

Svepningen! f?r min sista timme!

Tankarne v?nda sig verkligen kring min n?ra f?rest?ende d?d, om?jligt att f?rklara varf?re.

Intagen som patient, f?rbjuden att g? ut annat ?n efter erh?llet tillst?nd, och med h?nderna inlindade s? att all slags syssels?ttning om?jligg?res, tycker jag mig vara insp?rrad i f?ngelse.

Ett abstrakt sjukrum, kalt, f?rsett med det n?dtorftigaste, utan tecken till sk?nhetsstr?van, bel?get n?ra gemensamhetssalen, d?r man r?ker och spelar kort fr?n morgon till kv?ll.

Frukostklockan ljuder, och vid bordet finner jag mig i ett s?llskap av sp?ken. Ansikten som d?dsskallar eller d?endes; h?r felas det en n?sa, d?r ett ?ga, p? en tredje ?r l?ppen kluven eller kinden f?rmultnad. H?r sitta ocks? tv? individer, som ej se sjuka ut, men ha en vresig och f?rtvivlad uppsyn. Det ?r ett par stortjuvar av god familj, som genom m?ktiga relationer sluppit l?sa ur f?ngelset under f?rev?ndning av sjukdom. En ?cklande lukt av jodoform tar bort aptiten f?r mig, och som mina h?nder ?ro bundna m?ste jag anlita mina sidokamraters bitr?de f?r att sk?ra br?det och sl? i drycken. Och runt omkring denna sk?na samling av brottslingar och d?dsd?mde r?r sig v?r goda moder, f?rest?ndarinnan, i sin klosterlika dr?kt av svart och vitt, och f?rdelar ?t en var hans giftbem?ngda l?kedryck. I en b?gare arsenik dricker jag med en d?dskalle, som sk?lar tillbaka i digitalis. Det ?r bedr?vligt, och ?nd? f?r man vara tacksam, n?got som g?r mig ursinnig. Beh?va vara tacksam f?r en s? ringa och d?rtill s? obehaglig sak!

Man kl?der p? och av mig, v?rdar mig likt ett barn, och barmh?rtighetssystern fattar bev?genhet f?r mig, behandlar mig som ett sm?barn och kallar mig sin gosse, under det att jag liksom alla de andra ben?mner henne: min mor.

Vad det k?nns sk?nt att uttala detta ord moder, som ej g?tt ?ver mina l?ppar p? trettio ?r! Den gamla, som tillh?r S:t Augustinerorden och b?r de d?das dr?kt d?rf?r att hon aldrig har levat livet, ?r mild som f?rsakelsen och l?r oss att le ?t v?ra lidanden som vore de fr?jder, ty hon vet hur v?lg?rande sm?rtan kan vara. Icke ett f?rebr?ende ord, inga f?rmaningar eller predikningar. Hon k?nner sin instruktion, den som g?ller f?r de sekulariserade sjukhusen, och hon f?rst?r att bevilja sm? friheter ?t sjuklingarna, icke ?t sig sj?lv. S?lunda till?ter hon mig r?ka i mitt rum och erbjuder sig att rulla cigarretter ?t mig, vilket jag avb?jer. Hon skaffar mig tillst?nd att g? ut p? extra tider, och d? hon uppt?ckt att jag sysslar med kemi, lagar hon att jag blir f?rest?lld f?r sjukhusets l?rde apotekare, som l?nar mig b?cker och sedan han f?tt del av min teori om grund?mnenas beskaffenhet, inbjuder mig att arbeta i sitt laboratorium. Denna nunna har spelat en roll i mitt liv, och jag b?rjar f?rsona mig med mitt ?de, i det jag prisar min goda otur, som f?rde mig under detta v?lsignade tak.

Den f?rsta bok jag tagit med mig fr?n apotekarens bibliotek faller upp av sig sj?lv, och min blick sl?r ner som en falk p? en rad i kapitlet Fosfor.

I f? ord f?rt?ljer f?rfattaren, att kemisten Lockyer hade medelst spektralanalys uppvisat, att fosforn icke vore n?gon enkel kropp, och att redog?relsen f?r hans experiment ingivits till vetenskapsakademien i Paris, vilken icke hade f?rnekat sakf?rh?llandet.

Styrkt av detta ov?ntade st?d g?r jag ut i staden medf?rande mina deglar med ?terstoden av det ofullst?ndigt f?rbr?nda svavlet. Jag ?verl?mnar dem till en kemisk byr?, d?r man utlovar ?t mig till f?ljande dags morgon intyget ?ver verkst?lld analys.

Det var min f?delsedag. Vid ?terkomsten till sjukhuset v?ntar mig ett brev fr?n min hustru. Hon begr?ter min ir?kade olycka, hon vill ?ter fara till mig f?r att v?rda och ?lska mig.

Lyckan att vara ?lskad trots allt framkallar ett behov att rikta min tack till n?gon . . . vilken? Till den ok?nde, som i s? l?nga ?r hade dolt sig?

Share on: WhatsApp @Hash Facebook Tweet